Silence!

Antingen förstår du inte hur ledsen du gjort mig...

...eller så bryr du dig helt enkelt inte!

En liten nyfiken fråga!

Hur många timmar behöver du sova för att inte känna dig som en zombie nästa dag?

En prövning eller vad?

Just nu känns det som om jag ställs inför olika prövningar hela tiden. För att lära mig vad som är bra för mig, eller vad som inte är bra. Vad jag behöver och inte behöver. Jag ställs inför lockelser och frestelser som för att se om jag gör rätt val eller gör som jag brukar och slänger mig med hals över huvud in i saker som jag egentligen borde tänka om två gånger innan jag gjorde.

Som det här med min ena blogg. Att bli lockad att få synas och få uppmärksamhet men att komma till insikt att nej.. det där kommer inte att föra med sig något bra. Inget jag behöver just nu. Så, bra. Ett test avklarat.

Men sen är ju jag sådär lite halvgalen ibland. Gör saker på ren impuls. Utan att tänka eller egentligen mena något med det. Som att jag slängde iväg en ansökan för några veckor sen till ett tv-program. Nej, förlåt... en dokusåpa. Den värsta av de alla. Mest på skoj. Skickade inte ens med en film som de ville. Bara lite text. Varför skulle de höra av sig liksom.

Det gjorde de. Idag ringde min telefon och de vill att jag ska komma och provfilma. Och ärligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Lite pirrigt glad men mest nästan spyfärdig. Min magkänsla skriker NEEEEEJ!!

Och jag funderar, är det där också en prövning? För att lära mig. Vad behöver du och vad behöver du inte? Vad är bra för dig just nu och vad ska du undvika? Och jag vet... skulle jag fråga mina närmsta vänner, min familj men framför allt min psykolog så skulle svaret bli ett enat NEJ!

Vad den klokaste av de alla säger vet jag redan för han blev den första jag ringde. Min egen Sokrates. Hans svar var ett rungande nej men lovade att kom jag med så skulle han titta och rösta men jag vet att han hoppas på att få slippa se mig där. Och jag tror de flesta hoppas på att slippa få se mig där!

Hur mycket hat kan en människa rymma?

...och varför?

Och det jag undrar mest... vad gör du här om du avskyr både mig och det  jag gör här?

Och varför bryr jag mig ens och blir ledsen?

Men det är väl det som är meningen. Att såra. Du lyckas. Hoppas det gör dig glad.

Men jag kommer aldrig förstå...

En dag i blodets tecken!

Kramper i magen, som knivhugg och plötsligt blir jag påmind om att jag är född till kvinna och med allt av vad det innebär. Skyfall av mörkrött blod från min kropp och idag lämnar jag ifrån mig blod på mer än ett sätt men inga av de droppar jag lämnar ifrån mig är av glädje.

Och så får jag än en gång sitta i ett väntrum och jag kastas ett par månader tillbaka i tiden men vet att denna gången kommer ingen underbart vacker sjuksköterska och lägger sina varma händer på mina ben och frågar hur det är fatt. Men jag skulle verkligen behövt det där idag. Hans trygga händer men det är inte han som kommer och ropar mitt namn utan den läkare jag har tid med och han lägger huvudet på sned och ställer personliga frågor som jag inte har lust att svara på. Efter att de fyllt ett rör med det där blodet går jag därifrån. Och jag tänker att det där blodet är det som han fick att rusa så fort i mina ådror och nu är det avgörande för frågor jag burit allt för länge.

Han finns kvar i mina tankar en stund efter att jag lämnat den där miljön. Den där miljön som påminner så mycket om honom. Men bara en stund. Längre tillåter jag honom inte att stanna.

Fjärde advent!

Det känns på något sätt tryggt med all snön som faller och det där vita vinterlandskapet lägger sina mjuka armar om mig varje gång jag går ut. Som att krypa in i en stor trygg famn. Jag behöver den där famnen just nu. Behöver få känna något som omsluter mig och vaggar mig in i lugn och precis så känns det att vandra omkring i den där fluffiga och knastriga snön. Så underbart vackert!

Det är fjärde advent idag men på något sätt har den tredje försvunnit för mig för jag har bara haft två ljus tända i adventsljusstaken. Hur kan en dag bara försvinna så där? Det är mycket som bara försvinner och som man inte kan få tillbaka. Som tredje advent. Men som med tredje advent så kommer det fler. Så förhoppningsvis kommer det fler av de där stunderna som jag saknar så...

Måste ta tag i de där frågorna till intervjun också nu. Om vem jag är. Helt plötsligt har jag svårt att sätta ord på det. Kanske för att jag känner mig lite vilse just nu och själv inte riktigt vet. För det är skillnad på vem jag vill vara och var jag vill vara och den jag är och var jag just nu befinner mig.

Ska ta en funderare på det och försöka svara på frågorna!

Hjälp???

...och ibland blir det någon slags ketchupeffekt. För det är väldigt konstigt men samtidigt väldigt roligt att jag helt plötsligt får erbjudande från flera ställen om att blogga under deras namn.

Det kommer troligvis bli så att jag kommer blogga på två ställen. Bra ställen. Med mycket läsare. Ena stället är betalt och det andra ser jag som en chans att få synas och nå ut till flera än jag gör idag med den bloggen.

Frågan jag ställer mig bara är om jag ska vårda min anonymitet? Det underlättar en hel del och behåller mystiken och spänningen uppe en hel del. Det är helt två skilda typer av bloggar då den ena är av erotiskt slag, men den kommer inte finnas på någon skum porrsida utan en sida som påminner lite om finest och riktar sig till Stockholmsfolk. Och den andra som jag berättade om kommer handla om dejting och singellivet och kommer finnas på en webbsida under ett väldigt känt namn. En tjej som är programledare, har eget tv-program och en egen tidning. Resten får ni gissa i nuläget ;o)

Jag få välja själv om jag ska vara anonym eller inte och jag väger som sagt för och nackdelar med det.

Har ni några funderingar kring det?

Frågor utan svar!

Att åka berg och dalbana är inget jag uppskattar en tidig morgon men det känns som det är just det jag tvingas göra ändå. Ena minuten njuter jag av att få ta det lugnt, börja dagen med frukost i sängen, veta att jag har många timmar kvar innan första mötet och kan njuta av tiden. Det känns bra. Inte ont någonstans. Sen POFF så flyger det på mig. Griper tag i mig när en flyktig tanke lyckas smita förbi. Och det river och sliter där innanför revbenen. Och jag är så fruktansvärt trött på den där känslan. Just den DÄR känslan som skapas av ett ledset hjärta och miljoner frågor som snurrar runt utan svar.

Jag gick nästan ett år i det tillståndet. Nu är det inte riktigt lika illa men jag förstår inte varför det alltid ska sluta så så fort hjärtat får ta plats och tala? Vad är det för fel på mitt hjärta som alltid navigera så fel?

Och det finns så mycket kvar jag hade velat säga. Dessa avslut som lämnar en kvar med alla frågor. Och det tär sönder mig i bitar. Jag vet inte vilket som gör mest ont, att bli lämnad eller att bli lämnad utan förklaring? Skulle det kännas bättre att få en obekväm sanning slängd i ansiktet? Är det DET jag vill ha?

Jag vet inte. Jag känner bara att det fanns mera att säga. Mer att fråga. Och det... DET gör ont!

1489

...att bara ta sig tiden att svara på ett mail, svara på ett sms? Det gör mig inte bara ledsen, det får mig att känna mig så fruktansvärt dum att jag ens skriver det där mailet eller skickar det där sms:et när jag sen ändå bara blir ignorerad. För jag förstår inte... har man en gång träffast, haft tät kontakt kan man inte bara av ren respekt då svara?

Jag tar hellre ett uppriktigt avvisande än bara denna tystnad!

Hur svårt kan det vara?

Men allvarligt...

...hur svårt kan det vara???

Vänta eller gå?

Skriver, ta bort, skriver, ta bort. Jag vill få ur mig alla tankar och känslor och skriver ner men tar bort igen. Frustrerad över att inte veta eller så är det så att det är så uppenbart men att jag väljer att blunda för jag vill inte se. Eller så är det så att det inte är uppenbart och jag borde säga hur jag känner och tänker men vågar inte för rädslan att få ett svar jag inte vill ha. Så jag fortsätter vara tyst. Fortsätter undra.

Har varit här förr. Stått undan för att vara förstående. Väntat för att inte sätta press och tryckt undan vad jag själv känner, vad jag själv vill men till vilken nytta?

Jag vill inte vänta på något som aldrig kommer att ske. Inte en gång till. Jag frågar mig om och om igen, är jag inte värd mer än så? Varför hamnar jag alltid här annars?

Skulle kunna vänta, vara förstående, stötta, finnas där, vara till hands men bara om jag vet att det är önskvärt. Att väntan är värt det. Att jag är saknad, någon tänker på mig, vill vara mig nära snart. Men utan den näringen känns det meningslöst. Utan att veta det, hur ska jag då kunna vänta? För vad väntar jag på då?

Jag väntade då, men då visade det sig att det jag väntade på inte fanns. Jag vill inte göra det misstaget igen. Då går jag hellre. Men då vill jag veta....

Ska jag vänta eller gå?

Dagens tekniklektion!

Tryck på svara.

Skriv valfritt svar.

Tryck på sänd.

Tyst...

Inte ett ljud på hela dagen. Jag skickar ett sms i kväll att jag tänker på honom. Inget svar!

Jag vet inte... kanske han har blivit sparkad i huvudet av en struts som rymt och ligger på sjukhus. Kanske han tappat sin telefon i en avloppsbrunn. Eller så skiter han helt enkelt i mig men tycker inte jag är värd att berätta för att han inte vill ses igen.

Kan det vara så att han hörde när jag pruttade i sömnen i natt och inte vill träffas mer för det? För några gånger, kanske tre, vaknade jag i natt av att det liksom sa pang, eller mer bom kanske. Ja det kom från min rumpa i alla fall och jag hoppades att inte han också vaknade av det konstiga ljudet. Har jag tur kanske han trodde det kom utifrån och inte från mig.

Ja jag blir aldrig klok på det här i alla fall. Han sa vi skulle höras och var hur gullig som helst. Varför är man då knäpptyst och inte svara på sms.

Hoppas de fångat den där strutsen nu. Vore ju synd om det är fler killar som blir sparkade i huvudet av den.

Är det jag som är trög...

...som inte riktigt förstår meningen med ett program om tre Stureplansbrudar som bloggar och super skallen i småbitar, använder botox innan de fyllt 30 och handlar upp pappas pengar.

Anna Hibbs verkar ju har lärt sig massor sen hon var med i Lyxfällan. Men det var väl bara ännu ett sätt att få synas lite extra.

De är säkert trevliga och goa tjejer men jag vet inte... jag har svårt för en tjej som väljer killar efter hur hennes barn ska se ut.

"Ja alltså skulle jag få ett fult barn skulle jag lämna bort det till.... "

...sen lyssnade jag inte mer för jag tror allvarligt jag behövde gå och kräkas.

Så vill ni se ett meningsfyllt program så kolla in Glamourama på 3:an!


Varför får inte Pettiwoman, Kärlekskrank och Ord och inga visor ett eget program???
Förstår inte det jag....

Känner din doft....

...kvarglömd på mina fingrar.

Vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt!

Allt har ett slut!

Tyvärr är det så. Ibland önskar man att saker kunde vara längre, ibland för evigt, men allt har ett slut. Just nu är det en sån liten sak som den här koppen kaffe som jag önskar varade lite längre för det var den godaste kopp kaffe jag druckit på länge. Snabbkaffe gjort på hotellrummet med konserverad mjölk och det smakar godare än på det finaste barista i Italien. Eller det vet jag inte för jag har inte druckit något kaffe på någon barista i Italien men jag kan tänka mig hur det skulle smaka.

Det finns andra saker jag också för tillfället önskar hade varat lite längre. Ord skrivna från någon som värmde mitt hjärta som helt plötsligt tystnade. Jag vet inte om det var mitt eget fel eller om det bara var så att det inte var meningen att det skulle vara för evigt.

Men det är väl så... inget varar för evigt!

Om vi lägger till....

....internet som sådant då?

Fortfarande sunt förhållande då? Typ som facebook, msn eller vad det nu kan vara.

Fast vad drar man gränsen för sunt? Det vet jag knappast själv längre...

Men hur länge sitter vi där med datorn i knät???

Jag själv är nog verkligen i farozonen helt klart!

Bloggen som knark!

Pratade med min psykolog om beroende, bekräftelsebehov och dålig självkänsla och om den här bloggen.

En liten fråga till er som skriver blogg:

Kan du med handen på hjärtat säga att du har en sund relation till din blogg eller skulle du kunna erkänna att du är lite beroende?

Ärligt nu!!!

Det kom ett mail!

Ja inte till mig utan till min kompis men jag har fått liknande många gånger men det här slår nog fan rekord i hur jävla korkade och dumma i huvudet vissa män är!

Det här mailet är alltså skickat på en helt vanlig dejtingsida, alltså ingen sexkontaktsida.

Känsliga läsare varnas!


Jag heter alltså Jocke bor i Vasastan, centrala Sthlm, jag är 39 år .Cendre hårfärg, 186cm, mycket välutrustad, hyfsat vältränad. Jobbar inom finansvärlden där jag lyckats ganska bra. Lyckades göra en del bra affärer innnan finanskrisen drabbade oss.

Anses både trevlig och gullig, tycker om lite vilda tjejer som uppskattar riktiga MÄN. Alltså MÄN som vet vad dom vill, som vet hur man tar hand om en riktig Kvinna.

Med hjälp av smek, kel, fingrar, tunga och min stora kuk vill jag få dig att njuta och bara tigga om mer. Jag är lagom dominant i sängen, men inte annars. Det handlar bara om vanlig sex, mkt oralt.

Hoppas du tycker om att smaka sperma. Jag tänder på små sexiga spännande rollspel.

Men nu vill jag givetvis veta mer om dig också.

Vill gärna se lite fina bilder av dig, och lämna gärna med ett telenummer.

KramarJocke


Till det här mailet bifogade även snälla Jocke 8 st bilder varav 5 st av de var på hans enormt stora organ. Ja så han ljög verkligen inte när han skrev välutrustad så det ska han ju ha en eloge för att det inte bara var något han skrev för att locka med.

Men alltså ärligt talat, behöver jag ens kommentera?

Vad är det för fel på en sån här kille???

Hjälp mig här.... någon!!!!

Finn felet del TVÅ!

Min skohylla i hallen...

....en liten garderob...
...en liten större garderob...

...mina smycken...

...så lite till...

...ännu mer...

...min kyl...

...min frys!

Men allvarligt... vad är felet på mig???

Är det fler singeltjejer än jag som har det så här??

Snälla säg att det är det!!!