Frågor utan svar!

Att åka berg och dalbana är inget jag uppskattar en tidig morgon men det känns som det är just det jag tvingas göra ändå. Ena minuten njuter jag av att få ta det lugnt, börja dagen med frukost i sängen, veta att jag har många timmar kvar innan första mötet och kan njuta av tiden. Det känns bra. Inte ont någonstans. Sen POFF så flyger det på mig. Griper tag i mig när en flyktig tanke lyckas smita förbi. Och det river och sliter där innanför revbenen. Och jag är så fruktansvärt trött på den där känslan. Just den DÄR känslan som skapas av ett ledset hjärta och miljoner frågor som snurrar runt utan svar.

Jag gick nästan ett år i det tillståndet. Nu är det inte riktigt lika illa men jag förstår inte varför det alltid ska sluta så så fort hjärtat får ta plats och tala? Vad är det för fel på mitt hjärta som alltid navigera så fel?

Och det finns så mycket kvar jag hade velat säga. Dessa avslut som lämnar en kvar med alla frågor. Och det tär sönder mig i bitar. Jag vet inte vilket som gör mest ont, att bli lämnad eller att bli lämnad utan förklaring? Skulle det kännas bättre att få en obekväm sanning slängd i ansiktet? Är det DET jag vill ha?

Jag vet inte. Jag känner bara att det fanns mera att säga. Mer att fråga. Och det... DET gör ont!

Det kryper i mig...

...av irritation över värken, över att jag är hemma och det ligger saker överallt för jag började rensa och sortera i lördags men istället blev det bara ännu stökigare och det skulle jag ta tag i sen men nu har ju huvudvärken hållt mig i ett järngrepp i två dagar så FAAAAAN också! Och snart måste jag packa för att ge mig iväg och jobba igen och då blir jag irriterad över att behöva lämna eländet och ha det kvar när jag kommer hem istället.

Jag ringer kunder och avslutar affärer och målet börjar närma sig men helst vill jag bara gråta och krypa ner under täcket eller äta en stor fet Budapestbakelse. Ja jag tror det skulle hjälpa faktiskt för just nu är jag ynkligast i hela världen.

Stekte blodpudding för järn är bra har jag hört och för att jag trodde mat skulle hjälpa mot värken och mitt sura sinne men jag vet inte. Känner mig fortfarande sinnig!

Nu vill jag sova middag!

Skjuter skallen av mig snart!

För den här förbannade huvudvärken gör mig galen!!!!

Och helt utan förvarning...

... kommer Captain Nemo på besök på Spotify.

Han är inte välkommen.... inte idag!




Undrar varför...

Det blev akuten!

Vaknade i natt och svullnaden hade blivit gigantisk. Den lilla pärlan syntes knappt längre utan hade åkt väldigt långt in i svullnaden. Först funderade jag på att åka till någon järnhandel och inskaffa en avbitartång för att själv klippa av eländet men bestämde mig för att åka till akuten istället.

Smög ut från hotellet för jag vågade knappt visa mig för folk. Såg ju hemsk ut. Kollegan J fick följa med mig och inne på akuten blev jag väl omhändertagen. Givetvis kom en suuuupersnygg manlig sköterska in i väntrummet och satte sig på huk och la sina varma händer på mina knä, tittade mig djupt in i ögonen och frågade med mjuk röst, hur är det här då?

Det gick knappast att undgå eftersom jag såg ut som ringaren i Nottredam fast med en puckel i ansiktet istället för på ryggen. Han tog med oss in i ett rum och den snälla tjejen som tog emot oss i receptionen kom också in för hon var nyfiken på hur han skulle fixa det här. Jag tror hon var lite förtjust i honom också men vem kan klandra henne. Det blev mycket skratt och skämt i allt elände för egentligen var jag rädd som ett litet barn. Fick bedövningssalva och han vred och vände på den där stackars piercingen och talade om att den lilla plattan på baksidan hade grävt sig in i köttet. Mmmm, mysigt!

Kollegan J fick stå brevid och hålla mig i handen hela tiden och han pratade lugnande med mig och till min glädje tog han ibland på mina fötter, lite så där i förbifarten. Det tog tid och det gjorde fruktansvärt ont men hela tiden sa han vilken duktig flicka jag var trots att tårarna sprutade och jag hulkade högt. Kände mig som en fyraårig flicka men det var hemskt.

Han skojade och sa att du får komma och ge mig en puss sen när svullnaden lagt sig, eller var det kanske jag som sa det. Jag vet inte riktigt för det flirtades rejält trots smärta och var som sprutade. Njaa, men bara om du är singel sa jag och han frågade om det var ett krav eller en önskan. En önskan sa jag då och då svarade han att den ska jag nog kunna tillgodose!

Äntligen borta!

Till slut fick han bort allt och det kändes som en befrielse. Jisses vilken upplevelse. Jag blev uppskickad till öra-näsa-hals eftersom jag hade en rejäl infektion. Där skulle två kvinnliga läkare klämma och känna och en spruta fick jag som fan gjorde minst lika ont som hela den där ta-bort-operationen gjorde. Var klämdes fram och det tvättades och på med fint plåster. Sen blev det apoteket för antibiotika

Ja så 500 kr fattigare och en piercing mindre ligger jag nu här på hotellet och känner mig allmänt susig och febrig men framför allt med en grymt snygg svullen läpp. Blir inga kundbesök idag för då skrämmer jag väl slag på folk.

En timme senare efter besöket på akuten får jag ett sms...

"Jag visste jag sett dig någonstans förut ;o)"

Och så den här bilden....

Det var från sköterskan på akuten!

Hihi...

Menlöst inlägg!

Förstår ingenting men jag har haft min piercing i överläppen i över två år nu och givetvis var det lite besvärligt i början innan det läkte. Men NU helt plötsligt har läppen svullnat upp så piercingen syns knappt inte och det känns och ser inte alls bra ut.

Hur fan kan det bli så efter två år liksom? Ser ut som jag har värsta fetprillan inne eller som jag fått en smäll. Ska jag behöva plocka bort den nu??

Ajaj och fan också!

Våt!

Klumpen i halsen är tillbaka och det där som griper tag i mitt bröst. Sekunder av tankar och känslor som jag försöker fäkta bort men bilderna spelas ofrivilligt upp i mitt huvud och klumpen exploderar och blir tårar som tränger fram.

Jag tror alltid att det ska vara sista gången men det är som om jag vore en blöt trasa och det finns alltid lite till att vrida ur. Jag räknar tillbaka, dagar, månader och jag kan inte förstå varför det fortfarande kan påverka mig så. Men jag antar att det inte är något jag kan skynda på utan låta det finnas där, låta det ebba ut av sig själv.

Även det våtaste torkar till slut...

Du kan aldrig fly från dig själv!

Och jag vet det så väl för mitt bagage finns där vart jag än flyttar, hur långt jag än reser iväg för det finns där i vilket fall. Du kan aldrig fly från dina problem, aldrig gömma dig för det du bär med dig. Det är bara att inse och lära sig att leva med eller i alla fall göra det något lättare att leva med.

Tårarna fanns där från det att jag steg in genom dörren. Vi drog över tiden med 45 minuter men han ville inte stoppa mig när orden flödade ur mig och tårarna likaså. Det gör ont. Så fruktansvärt ont och saker jag trodde jag inte behövde beröra mer tvingas upp till ytan och gör sig smärtsamt påminda.

Men han tar min hand, frågar mig om jag är redo att förändra och säger att allt kommer att bli bra. Och jag tror honom faktiskt, men jag vet också att det kommer att bli otroligt jobbigt, att jag säkert kommer att vilja skrika stopp när det gör som mest ont. Jag är rädd. Livrädd. För förändringar är alltid besvärliga hur nyttiga de än kan vara.

För jag vet... jag kan inte fly längre!

04,46

Tårar jag trodde var slut kom som en vårflod. Och där satt han. Med förväntningar om något jag aldrig skulle kunna ge honom. Och han fick höra en historia om hur två människor träffas på det mest märkliga sätt. En historia jag trodde jag inte skulle orka berätta mer men nu väller orden ur mig. Om hur jag blev förälskad i någon jag inte såg. Hur jag älskade med en främling med förbundna ögon och kom att älska honom bortom all sans. Hur jag trodde mig vara älskad tillbaka och hur det tydligen fortfarande smärtar mig, och att jag trodde så på något som visade sig bara vara en lögn.

Han kramar mig och frågar om jag vill att han ska gå och jag nickar med snoret hängandes i tjocka strängar från näsan men han har svårt att slita sig för att han tycker att jag är så vacker men jag skrattar bara och säger att han kan sluta att bullshita mig för han får ändå inte det han vill ha.

Jag är lättad. Lättad över att vara själv. Lättad över att jag inte som så många gånger annars brukar våld på mig själv och ger bort mig själv för att jag tror att det förväntas av mig eller för att min själ skriker efter bekräftelse.

I kväll sa min själ ifrån. Hela mitt inre skrek NEJ och för en gångs skull lyssnade jag och lät det skölja över mig med våldsam kraft och jag lät mig känna igen. Och det gjorde ont. Allt för ont. Jag var tillbaka i ett mörkt sovrum med förbundna ögon och doften av stearinljus trängde sig åter in i mina näsborrar. Det gjorde ont och varje ord om det som hände fick det att krampa i magen på mig men jag behövde få berätta det igen. En sista gång. Och jag uttalade de där orden som jag så länge förträngt. Orden som jag hatat mig själv för och som varit min plåga en sån lång tid men som jag på alla sätt försökt att lägga bakom mig...

Jag älskade honom så...

Trött...

...på att vara en reserv. Trött på att finnas där när andra försvinner eller inte duger längre.

Varför är jag aldrig värd mer än så? Varför ska jag bara få nöja mig med smulorna eller att få skrapa ihop resterna av någon?

Ge mig inte dina ord om saknad när du fem minuter senare kastar bort mig igen när den ordinarie är tillbaka.

Jag är ingen jävla trasa man kastar bort så fort man använt mig med att torka bort skiten med men det är precis så jag känner det.

Använd mig för att suga upp det jobbiga, vräk det över mig, dumpa det i mig som i en jävla soptunna och när du känner dig nöjd stänger du locket och vänder dig och går. Kvar står jag... med skit över mig som inte ens är mitt eget.

Jag har sagt att jag vill finnas där, men fan inte till vilket pris som helst!

Vad får jag för det?

Får jag någonsin något för det?

Jag en ballong...

...uppblåst och ego! Ja kanske de är så, kanske inte. Men just nu önskar jag faktiskt att jag var en uppblåst ballong så att jag antingen kunde sväva iväg, lämna allt och känna lätthet istället för det jag känner just nu. Eller så kunde någon sticka hål på mig, så att allt liksom pös ut och försvann, blev tom och innehållslös. Platt...

Allt blev fel, konstigt, jobbigt. Missförstånd, feltolkningar och ett nej som helt plötsligt verkar bli ett ja. Jag blundar, stänger av och låter det bara ske för det kunde varit bra, fint och jag tror han menar allvar när han säger att jag har de vackraste bröst han sett. Han smeker de, kramar de hårt och tummen som rör vårtorna hårda. Smeker mitt ansikte ömt och försiktigt, ser på mig med öm blick men jag kan inte titta. Blundar och försöker hitta viljan. Min kropp vill. Han får den att vilja men mitt hjärta skriker nej.

Det blir fel. Kan inte skylla på någon annan än mig själv att jag låter det ske. Hoppas att lusten som finns någonstans i kroppen ska nå den där nerven. Att det ska kännas så bra som det faktiskt egentligen var men det går inte. Jag blundar hela tiden och hoppas att själen ska vakna men det går inte. De tar stopp.

Tårarna kommer. Gråter hejdlöst. Vill krypa ihop i en hög och försvinna. Han vill veta vad som är fel. Om det är honom det är fel på.

Hur skulle jag kunna säga som det är. Kan inte svara, bara gråter och vill knappt ha hans tröstande armar runt mig. Vill sova, glömma, försvinna, vakna och åka hem.

Han förstår. Vill ändå jag ska stanna. Säger jag är vacker och gör frukost men jag kan inte äta. Han kramar, säger förlåt, känner sig dum. Säger han missförstod. Jag säger ingenting. Stirrar bara tomt framför mig. Känner ilska för jag är så trasig. Ilska för att jag inte kan ta emot när någon visa omtanke på riktigt.

Jag vill hem. Lämnar honom och ser hur han står kvar och tittar efter mig när jag åker. Gråter och önskar just då jag var lika död som de där överkörda kadaverna jag kör förbi. Så trött för jag har inte sovit någonting och somnar nästan bakom ratten och tankar maler och är det enda som håller mig vaken.

Vill glömma jobbiga dagen igår, glömma natten.

Om jag är en upplåst ballong... stick hål på mig nu, snälla!

Jag vill bara ha lugn o ro!!

Kan jag få det kanske? Kan jag få bli lämnad i fred nu? Kan jag få tänka framåt och slippa kastas tillbaka in i massa skit hela tiden?

Är det för mycket begärt???

Jag vill välja mina strider själv....

Fredagkväll!

Jag borde inte gnälla men gör det ändå för jag önskar just nu att jag gjort som jag brukar göra, sov bort den här kvällen. Nej det var inget fel på sällskapet. Jessie, Azita och Marie är världens finaste men när allt annat känns bläää så spelar sällskapet ingen roll. Inte just i kväll.

Maten som jag inte ens tänker tala om vad vi betalade för som skulle vara någon slags grillbuffe bestod av korv och torrt bröd och några oliver som låg och simmade i olja i stort sett, ja och så några fettiga köttbitar då som jag lämnade orörda.

Gick iväg och köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig till rödvinet samtidigt som jag försökte vara artig mot någon brat som satte sig vid vårt bord och limmade på alla i sällskapet men ingen av oss nappade på det tragiska försöket.

Jag tappade humöret någonstans och ville bara hem. Ville bara ställa mig upp och skrika åt alla brudar med för korta kjolar och slå till alla patetiska snubbar med flirtiga kåta blickar men istället tog jag cykeln och cyklade hemåt och blev lika patetisk genom att låta tårarna komma och hur jag än försökte ville de inte sluta rinna och de har inte riktigt slutat ännu.

Varför säger de att tiden läker alla sår när det verkar som om såret aldrig riktigt vill läka och ibland när det känns som den där skorpan nästan är klar att trilla bort av sig själv är jag där och river lite för tidigt och det börja blöda igen. Varför kan jag inte ge FAN i att rota och kreta runt i det där? I den där klibbiga jävla sörjan. Varför låter jag mig själv förstöra en hel jävla kväll genom att klaffsa i något jag borde ge fan i?

Kan man inbilla sig sånt här? Kan man inbilla sig saknad och längtan? Förväxla det med något annat?

Är det bara så att jag saknar NÅGON men projicera det på någon speciell jag tror jag saknar?

Vet ni... jag önskar fan det var så. Det hade varit så mycket lättare då!

Let go!

Varför...

...kan man inte bara stänga av saker som gör en ledsen? Blunda. Varför kan man inte bara vända ryggen och gå? Bara gå därifrån.

Varför vill man inte inse när man inte är önskavärd? Varför kan man inte bara förstå sitt eget bästa och sluta bry sig? Sluta bry sig om sånt man ändå inte kan påverka.

Jag vill bara gå... aldrig mer se tillbaka!

Känner mig ensam och ledsen....

....jävla skitkväll!

Hurt...