Äntligen!

Som jag väntat. Som jag längtat. Så när det äntligen är dags så känner jag mig som jag ska på första dejten. Jag är så nervös så jag nästan mår illa. Och när han väl står där i mitt kök med matkassen och det fina vinet vi har sparat så länge så känns det så konstigt. Så nytt och... ovant. Men så skönt också men jag måste ta ett glas vin för att lugna nerverna. Efter fem månader befinner han sig äntligen där jag vill ha honom. Hemma hos mig.

Och jag njuter. Av att få sitta i soffan och skåla i vin. Av att få krypa upp i hans famn. Att bara få ha honom nära och jag får äntligen det där tillfället att prata om den där oron jag burit. Om min rädsla och min osäkerhet över hur saker och ting ska bli. Och med mina fötter i hans knä säger han precis det jag hoppats på att få höra. Att han förstår. Att allt nu är annorlunda. Och jag känner det i hela mitt hjärta. Att det är på riktigt. Han och jag.

Vi bara myser. Pratar, skålar, spelar musik och... jag ger honom den där tungkyssen jag sparat på så länge nu. Och det finns liksom inte ord. Jag försöker finna de när han ligger där med slutna ögon och jag studerar honom och känner hur nästan hjärtat sprängs för jag tycker han är så vacker. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet att jag äntligen funnit det där. Den där känslan. När man ser på någon och man liksom bara vill dö för den personen är så fin. Han är den finaste, vackraste och sexigaste man på hela jorden. Ja... jag känner det. Just precis i den där stunden när jag stryker honom över håret när han ligger där med slutna ögon.

Och det vi har... det där speciella, som han säger att han så stolt berättar om för sina vänner. Det där de är så avundsjuka på. Det är något helt magiskt. Passionen. Han tänder en glöd i mig jag inte minns jag tidigare känt. Den som sprider sig från hjärtat ner mellan mina ben. Och vi säger vi måste vara rädda om det. Vårda det. Inte låta glöden falna.

Gud vad jag älskar denna mannen!

Kan man sprängas av kärlek?

Jag vet att det är riktig kärlek när jag känner hur jag blir varm i hela kroppen bara av att se på honom. Hur jag sneglar på honom från golfbilen när vi med mina gamla kollegor befinner oss på golfbanan och jag tycker han är den snyggaste och sexigaste av alla som befinner sig där. Jag blir tokig av hans sexiga brundbrända underarmar och jag tycker faktiskt det är lite sexigt att se honom svinga iväg bollen. Det måste vara kärlek på riktigt. Och jag bara myser och ler. Följer varje rörelse han gör och i mitt huvud kretsar bara tankar kring vad jag skulle vilja göra om vi var själva. Nu är vi inte det.

Vi grillar ihop med kollegorna och han är en mästare på att grilla kött visar det sig. Jag dricker rose´och bara njuter av att få ha honom nära. Som jag längtat efter det. Och ja... det känns som jag ska sprängas av kärlek. För när jag ser på honom och han ömt lyfter upp mina fötter i sitt knä och ger de massage är jag helt övertygad om att jag funnit mannen i mitt liv.

Att få somna med honom vid min sida och vakna likadant är något jag inte är bortskämd med därför är jag extra lycklig när jag får göra det. Få vakna av hans arm runt min midja och höra han viska de där orden som gör mig så varm och rusig. Och jag får snart göra det igen. I kväll kommer jag nog att fälla en tår av lycka för i kväll ska vi för allra första gången tillbringa den ihop hemma hos mig. Tror fan jag ska öppna champagnen jag har sparat till oss för ett speciellt tillfälle.

Idag är jag en lycklig och väldigt förälskad Petti!

Värme!

Jag vet inte om det är ljudet av regndroppar som smattrar utanför fönstret eller om det är att sängen är varm för att jag har honom brevid mig men något är det som fyller mig med den där mjuka känslan i mitt bröst. Den där känslan som känns så väldigt avlägsen ibland. Som de senaste dagarna då bröstet varit fyllt med oro och ångest. Av frågor och hjärnspöken som väcker de konstigaste tankarna i mitt huvud. Men nu känner jag bara lugn. Och jag säger till honom att jag skulle vilja ligga där hela dagen i den där sängen med honom och bara lyssna på regnet utanför.

Ca tolv timmar tidigare:

Bilen tvärdör mitt på motorvägen och jag förbannar mig själv att jag lyckats se fel på tankmätaren och tror att den är full istället för tom. Han kommer som en räddande ängel med bensindunkar och det räcker att bara få se honom de få minuterna när han fyller på bensin på bilen för att jag ska bli alldeles varm i bröstet. Het. Han är så underbart fin. Och när han ligger framför mig i sin bil skickar jag ett sms "fan vad snygg du är".

Och det är just de där stunderna som bara gör mig mer och mer säker. På hur mycket kärlek det finns i mitt hjärta som tillhör honom. De där stunderna när vi ses igen efter flera dagar ifrån varandra och känslan bara blir starkare och starkare. Och hur han kan få mig lugn. Hur han jagar bort den där oron bara genom att hålla mig hårt och säga de där orden. Att han älskar mig och att jag inte ska oroa mig över oss. Hur han stryker mig över håret och kysser mig och låter mig få krypa in i hans famn. Låter mig få vila mitt huvud på hans nakna bröst och närheten vi har tillsammans är något jag aldrig innan känt. Inte så här. Inte på detta sättet. Tryggheten, passionen. Denna underbara passion som aldrig tycks ta slut.

Så jag vet inte. Kanske är det just allt det som får mig att känna det där lugnet när jag vaknar idag. Och regnet. För jag kan inte tänka mig något bättre sätt att få vakna på. Men honom vid min sida. Sådär så att jag bara kan sträcka ut handen så finns hans där. Och han kryper intill mig och håller mig hårt. Jag kan inte tänka på något annat bättre ställe att få vakna på än där. Där i hans famn!

...och kan vara så där nära som jag saknat så otroligt mycket i ett par veckor. Hjärtat känns lugnt och klumpen i magen existera inte mera. När jag får vara nära honom så finns det inget annat och jag njuter av varenda sekund. Då är de där jobbiga dagarna som bortblåsta. Det enda jag önskar är att vi kunde stanna tiden.

Vi tar en filt och fika med oss och åker till en sjö och fast att solen går i moln hela tiden och det blåser kallt känner jag en värme mellan oss som gör mig så skönt lugn. Jag får borra in näsan i hans hals, hålla om honom och han pussar och klappar på mig hela tiden. Och vi pratar. Om det som är jobbigt men han säger han vill ha mig kvar och jag försöker få honom att förstå att jag är beredd att kämpa lite till och att jag inget hellre vill än att finnas kvar vid hans sida. Och jag känner att det är precis de där stunderna jag behöver för att orka lite till. Näringen jag får av att vara honom nära.

Och jag får näring hela kvällen. Av heta kyssar och närhet och när vi sitter på den grekiska restaurangen masserar han mina fötter under bordet och jag ler av hans ömhet och känner hur värmen sprider sig i hela min kropp. Jag älskar att sitta och se på honom. Min underbara vackra man. Se hur han ler mot mig och när han säger hur snygg han tycker jag är blir jag som aldrig annars blir det generad och alldeles het om kinderna.

När vi går hem regnar det men inget kan ta bort värmen i mitt bröst. Och när vi ligger tätt intill och hans händer är överallt och vi ser varandra in i ögonen känner jag att hur jobbigt det än är vissa stunder så kommer inget få mig att vika från hans sida. Jag älskar honom över allt annat och jag kommer att finnas där för honom.

Men han hinner inte mer än stänga dörren efter sig så saknar jag honom. Det spelar ingen roll att jag känner hans doft kvar i mina näsborrar eller hans värme kvar på mina läppar. Jag kommer behöva honom väldigt snart igen!

En lycklig Petti...

...och den där känslan jag plågades med ett par dagar försvann exakt klockan 06.30 i går morse. Då hämtade min älskling mig och jag fick tillbringa hela dagen och kvällen med honom. Och det känns som det inte spelar någon roll hur lång tid det går för jag känner bara mer och mer för varje gång jag träffar honom. Njuter av att få sitta där brevid honom i bilen, se på honom, ta på honom och jag blir varm i hela bröstet av att bara få vara honom nära.

Vi möter upp min gamla kollega och äter lunch sen åker vi vidare till det där underbara hotellet med utsikt över vackra Siljan. Där är alla de andra gamla kollegorna och de skrattar åt att vi nästan ses lika ofta nu som när vi jobbade ihop.

I december var vi på samma hotell. Åt julbord och min älskling fyllde år då. Vi badade till och med bubbelbad ihop då. Men då var det inte som denna gången när vi ensamma kryper ner i samma bubbelbad. Då hade vi inte en aning om att vi skulle sitta där några månader senare, omslingrade i varandra, kyssandes och förälskade. Jag tror det var ödet. Och jag njuter av att få vara där med honom. Han gör mig så lycklig och jag önskar vi kunde stanna tiden. Jag kan inte riktigt förstå att jag har hittat den där mannen som får mig att känna den där känslan jag så länge längtat efter. Och trots att han säger att det är på riktigt, att han vill vara med mig så vågar jag ibland inte riktigt tro. Jag vet att det är spöken från förr som gör sig påminda men han säger åt mig att sluta tänka så. Och jag försöker.

Han är det absolut finaste som finns. Och stunderna vi har ihop är något jag inte upplevt på mycket länge. Och när jag tänker efter... så minns jag inte om jag upplevt de alls. Inte med den känslan. Inte med så mycket kärlek och passion. Han gör mig galen. Av kärlek. Av åtrå. Och vi får liksom inte nog av varandra.

Jag somnar på hans bröst och vi vaknar innan klockan ringer och som alltid älskar vi det första vi gör. Och jag säger till honom att vi måste vara rädda om det där. Det fina vi har. Sen låter han mig få somna om och han går och äter frukost med kollegan. Nästa gång han väcker mig har han frukost med sig till mig som jag får äta i sängen.

Han är mannen i mitt liv...

I´m burning!

Det känns nästan så. Han har tänt en eld i mitt bröst och den brinner bara starkare för varje dag. Och jag skäms nästan för att jag är så lycklig. För jag vet inte om jag verkligen är värd denna lycka men så tänker jag på de senaste månadernas väntan, den ständiga saknaden och oron om fortsättningen. Så jag lutar mig tillbaka nu och njuter. För jo... jag är värd den här lyckan.

Och jag tänker på hur annorlunda allt är. Att känslan, den där elden i mitt bröst är något jag aldrig tidigare känt. Inte så. Att jag varit förälskad är en självklarhet. Jag är ingen liten flicka längre så jag har hunnit känna den där känslan många gånger om och  blivit sårad och förälskad igen. Men jag har alltid gått vidare. För det har alltid varit något jag saknat. Alltid. Och ibland har det bara varit jakten jag velat ha. Det som varit svårt att få har triggat mig till bristningsgränsen. Ibland har jag fått mitt byte men tröttnat så fort det legat besegrat vid mina fötter. Så jag har vänt det ryggen och jagat vidare.

Det har funnits tankar och jag har ställt mig frågan någon gång nu också. Är det bara för det är svårt som jag så gärna vill stanna kvar. Är det bara det svåråtkomliga jag vill ha? Det ouppnåeliga? För det var ju det han var för mig. Och jag var beredd att kämpa till sista blodsdroppen för att få honom. Men hur skulle det kännas om han blev min? På riktigt? Skulle skimret runt honom falna som det gjort runt alla de andra om han verkligen blev min? Jag behöver inte undra längre...

Jag älskar honom mer än någonsin. En trygghet har landat i mitt bröst och en självklarhet så stark när det gäller mina känslor att jag aldrig behöver tvivla. Det räcker jag ser honom. Hör hans röst. Då flammar den där elden upp i bröstet och sprider en glödhet värme i min kropp. Och jag njuter. Jag njuter av känslan, av kärleken, av glädjen och stoltheten han får mig att känna. Stoltheten över honom för han är det finaste som finns och jag vill visa upp honom för hela världen och skrika högt att denna underbara man är MIN!

Förlåt mig.... men jag befinner mig just nu i något slags kärleksrus. Jag vaknar snart. Men låt mig bara få flyta med lite och framför allt låt mig bara få ur mig orden. Jag behöver nog få se de på pränt för att riktigt kunna förstå att det här är sant och ingen dröm. För som jag skrev till honom...

"Om det här bara är en dröm så väck mig inte"

Han svarade...

"Då kommer du att få sova länge"

Jag älskar honom så och numera....  kallar han mig för sin flickvän!

Om att vara svag!

Jag försöker stå emot, vara stark och inte låta min saknad och längtan ta överhand. Men hur hindrar man de känslorna när man älskar någon och man inget annat vill än att vara i dennes famn? Så jag visade mig svag och lät mig själv få krypa in i hans famn igen. Och jag säger som det är, att svagheten för honom inte är något jag är stolt över. Att jag inte borde vara där med honom nu när jag tagit ett steg tillbaka. Och jag vill att han ska förstå att jag står fast vid mina ord även om svagheten för en kort stund tog överhand. Han förstår nog när mina tårar kommer när vi ligger där omslingrade i varandra. För jag vill egentligen inte vara där. Jag vill vara med honom. Men inte där.

Och så får jag äntligen somna med honom bakom min rygg. Med hans armar om min kropp, hans andetag mot min nacke och just då finns det inget annat ställe jag hellre vill vara på. Det är där i hans famn jag känner mig hemma. Det är när vi är tillsammans som allt känns så härligt, så skönt och så som det ska kännas när två som älskar varandra ses. Men jag vet bara inte hur jag ska stå ut med stunderna där i mellan. Och det är när jag är med honom som jag känner hur mycket jag älskar honom. Hur fin jag tycker han är och jag kan inte sluta att se på honom. Hans nakna kropp, hans underbara läppar som han hela tiden kysser mig med. Tar mina kinder i sina händer och pressar de där läpparna mot mina. Ofta. Mycket. Som om han också vill suga i sig så mycket som möjligt av den där stunden vi har ihop.

Men trots att jag står fast vid mina ord, att jag bara tillfälligt vill vara honom nära för att stilla den värsta längtan så gör det ont när jag ska gå igen. Har svårt att slita mig. Vill stanna kvar där i hans närhet men jag måste gå. Precis som alla andra gånger och det är det som gör så ont. Att aldrig få stanna kvar i det där fina, det där som känns så rätt. Och tårarna kommer. Av frustrationen. Av alla frågor jag har i mitt huvud som jag inte ställer för jag vet att han inte skulle ge mig några svar. Och just därför blir det något lättare att gå. Så jag signar ut igen och hoppas han förstår att det inte längre är någon garanti att jag finns kvar nästa gång. Inte för att jag inte vill finnas kvar. Utan för att jag vill leva här och nu. Inte bli *put on hold* igen.

Och trots det onda av att behöva gå känner jag mig lätt i hjärtat. För att jag älskar honom. Men jag har bestämt mig för att jag vill ha mer än så. Och jag kan inte bruka våld på mig själv och mina känslor genom att bara vänta. Jag säger till honom att jag är värd mer än så och han säger han förstår. Jag hoppas bara han visar det. För även om han har ett eget krig att utkämpa måste jag sköta mina egna strider. Och just nu kan jag bara göra det genom att ta ett steg tillbaka.

Hans röst gör mig varm...

...värmer mitt frusna hjärta och jag känner mig dum och skäms för min oro och mina tvivel. Men hur ska jag få honom att förstå att det inte handlar om honom utan om det jag bär med mig? Hur ska mitt hjärta kunna reagera annorlunda än det gör när det inget annat vet än att bli krossat?

Jag försöker känna tilltro, slappna av och lita på att jag är älskad men det är så fruktansvärt svårt i de där stunderna av ensamhet och när allt känns hopplöst. Spåren och såren i mitt hjärta är allt för färska för att bara kunna glömmas bort. Jag har ju varit här förut. Låtit någon komma nära, öppnat upp mig själv och gett kärlek och jag blev lämnad som en trasa på marken. Fick mitt hjärta krossat och utan att gå in på detaljer kan jag säga att situationen var liknande. Inte en gång. Utan två gånger efter varandra. Jag hamnade i mellan. Fick stiga åt sidan. Och hur ska mitt hjärta veta att att det inte blir så igen? Och då var inte känslorna som nu. Nu är de än mer starkare och på något sätt känns det mer på riktigt. Jag skulle gå under om det visar sig att det inte är så.

Men allt det där blir liksom så litet och obetydligt så fort jag hör hans mjuka röst och hans lugnande ord. Vill krama om honom och hålla honom hårt och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Och berätta att all min oro handlar om rädslan för att mista honom.

I kväll ska jag krypa in i hans famn och bara njuta av att få vara där jag hör hemma!

Om jag kunde laga era hjärtan!

En dag som den här slås jag av hur fort allt kan vända. Hur något som gjort så ont helt plötsligt kan förvandlas till något vackert och stort. Och tvärtom. Från att ha varit vackert och fint till något som skär och skaver i det mjukaste kött. Där i hjärtetrakten.

Och det är dagar som de här jag önskar jag kunde dela med mig av min lycka och av all den kärlek jag bär. Men jag kan bara lyssna och försöka med mina ord och erfarenhet att tända ett litet hopp.

Hon med de bruna ögonen och det vackra ansiktet hämtar mig och idag bubblar hon av något hon hoppas på och ser fram emot men jag vet att där inne i bröstet bor en sorg och saknad och hon säger det ibland... Jag saknar honom, och så blir de där bruna ögonen alldeles sorgsna. Jag önskar då jag kunde öppna mitt hjärta och ge henne lite av all den kärleken jag just nu bär.

Senare hämtar jag henne den blonda med de mest strålande blå ögon jag sett. Och hennes hjärta är lika sorgset och när hon berättar om det svåra så smärta det mig så, för jag vet precis hur det är att vara där. Hennes strålande ögon blir blanka och jag ser hur hon sväljer den där klumpen och jag önskar att jag kunde ta bort det onda. Men det enda jag kan lova henne är att det finns något bortom allt det mörka och att kärlek kan vara så mycket mer än det hon just nu har upplevt.

Varför är det så orättvist? Varför får vissa massa av kärlek och andra ingenting? Men jag vet också att det kan vända så fort. Precis som för mig. En dag knackar den dig på ryggen och ler med utsträckt famn. Jag önskar bara jag kunde skynda på det lite för eran skull. För hon med de bruna och hon med de blå!

Jag vet precis...

...hur jag vill det ska kännas. Vet precis vilken känsla som ska infinna sig för att det ska kunna bli mer än något som bara kan passera förbi. Och det har varit få som har fått mig att känna så de två år jag varit singel nu. Inte ens han jag hade mitt senaste förhållande med gav mig den känslan men ändå stannade jag ett helt år för han var världens finaste kille. Men känslan i mitt bröst jag vill känna infann sig aldrig. Därför kommer jag aldrig mer att nöja mig, aldrig mer hoppas och tro att det kan växa fram. Och just den där känslan har få fått mig att känna och av de som fått mig att känna den känslan har ingen av de stannat kvar. På två år är det tre som fått mig att känna så. Tre stycken som jag har släppt in i mitt hjärta men ingen av de gångerna har det varit enkelt eller lätt.

Varför kan det aldrig bara vara enkelt?

Det enda jag vill är ju att få bli älskad, villkorslöst. Få känna den där härliga pirriga känslan, längtan, saknaden men också veta att det är besvarat. Inte behöva fundera, inte behöva undra eller vänta på något som aldrig kommer att hända. Alla de tre jag öppnat mitt hjärta för har jag fått vänta på. Vad säger det? Att jag faller för fel? Att jag inte är värd kärleken?

Klart jag är...

Jag ska bara inse det själv och inte låta mig sitta där och vänta längre så nästa gång mitt hjärta ropar HONOM VILL DU HA ska jag först förvisa mig om att han är redo för mig. Redo för kärleken. För jag vet ju att han finns där. Det ser jag ju runtomkring när andra som känt som jag helt plötsligt finner den. Den där enkla kärleken. Den man inte behöver tvivla på.

Jag vet att den kärleken finns!