En kväll med vännerna!

Och så möttes vi upp allihopa. Magnus med sin söta Mariam, Azita och jag såklart, Mattias tog en stund ledigt från väntan på bäbis och så fina killarna Tomas och Martin. Nu är det bara jag och Azita på bilden men jag lovar... de andra var där.

Det blev rödvin för andra kvällen i rad men det är väl så det ska vara när det är sommar. Vin på en uteservering. I väntan på semester liksom.

Idag är det mindre sommar. Regnet öser ner och det märktes att det inte är strandenväder för på IKEA trängdes folket som flugor. Vi har handlat massa kul till butiken. Inte ens några värmeljus för eget bruk blev det. Nu sitter personalen på golvet och skruvar ihop mitt lilla skrivbord. Jag har verkligen världens finaste personal. Så idag blir det nog nåt extra till fredagsfikan!

Dagens sötaste från optikbranschen!

En liten söt dam blir omhändertagen av en av tjejerna i butiken och de tittar på bågar tillsammans. Då säger den lilla söta damen..

- Ja, jag måste ha såna där hästar på bågarna!

Min personal tittar lite undrande och funderar på vad jisses hon menar. Vi har inga bågar med små hästar på.

- Ja jag måste ha såna här, säger den lilla söta damen igen och pekar på sadlarna.

Ja, de små kuddarna som sitter på näsan kallas sadlar.

Min personal fnissar lite men har inte mage att tillrättavisa den söta lilla damen.

Jaja, det var ju i samma bransch i alla fall!

Ler lite...

...åt minnet!

Tänk så det kan bli!

Alla går på halvfart. Enda höjdpunkten är när jag bjuder personalen på fika. Och jag börjar bli trött. Riktigt trött. Så jag drömmer mig bort lite. Känner att den där resan verkligen skulle behövas nu. Och därför skulle jag bli så besviken om det inte blir något. Hoppas, hoppas pappa hittar något bra. Annars tar jag en weekendresa själv någonstans. Vill bara ligga i solen och slappa. Läsa böcker och fylla på kroppen med energi.

Vill, vill, vill....

Rött vin och resesällskap!

Tog med mig finaste Cicci på uteservering och åt godaste vitlöksbrödet som sköljdes ned med rött vin. Vi fick sällskap vid bordet och helt plötsligt behövde vi inte betala vår nota. Sånt uppskattas!

Det blir kanske så att jag får sällskap på min resa. För första gången kommer jag och pappa att resa ihop. Om vi lyckas hitta en resa som passar, annars drar jag i vilket fall iväg själv. Vart spelar mindre roll. Men jag har inte längre något behov att fly. För så länge vår bristande kommunikation kan åtgärdas och han alltid får mig att skratta... så känns det som att vi är en bra bit på väg. Och precis som Christel skrev i sin kommentar... vi befinner oss i en liten prekär situation och det är nog situationen i sig som gör mig mer ledsen och frustrerad än honom själv.

Så håll nu tummarna för att det blir en resa ihop med pappa för mig!

Om en annan fåtölj!

Och så kommer han med den stora famnen in till mig på jobbet. Han kramar mig hårt och jag får luta mitt huvud mot hans stora bröst och tårarna bränner bakom min ögonlock. För det är så med honom. Att jag alltid kunnat lätta på trycket. Det var ju det jag gjorde så länge i den där fåtöljen under våra samtal men nu finns han där istället som min finaste vän. Men fortfarande är det med honom jag gråter. Jag berättar om henne jag träffar nu. Om att jag sitter i en annan fåtölj men att det inte är riktigt detsamma. Även om det tjänar sitt syfte.

Så sitter jag där i den där fåtöljen senare idag. Och jag gråter. Hulkar fram förvirrade ord. Det är som att sätta på en kran. Och jag pratar om de där känslorna, om tankarna och allt det där som får min mage att vrida sig om nätterna. Det som får mig att inte kunna äta ordentligt. Och efter känner jag mig som en urvriden disktrasa. Lättare. Något starkare. Och hon tycker också det är en bra ide. Att göra något som får mig att må bra. För min egen skull.

Så i morgon bokar jag nog den där resan!

Funderar på att resa utomlands...

...men eftersom jag inte har någon att åka med just nu kommer jag att åka själv. Men hur är det att åka själv tjej? Är det något ställe som är bättre än något annat att åka själv till? Fast just nu kanske det är priset som får avgöra och helst skulle jag ha velat åkt igår. Har inte planerat någon semester ännu men just nu känns det som jag behöver åka direkt.

Jag vet att jag inte kan fly demoner, tankar och känslor men det kanske skulle hjälpa mig att få distans. Det tär mig sönder och samman denna väntan. Väntan på att få ses, väntan på sms, väntan på samtal, väntan, väntan, väntan. Och jag orkar inte ens längre försöka få förståelse för hur viktig den där kontakten är för mig. Att det inte är okej att behöva vänta en hel dag på svar på ett sms eller att inte få svar på frågor eller respons på sånt jag behöver får respons på. Trött på att tjata, trött på att bli lovad bättring, trött på att ge nya chanser när samma sak upprepas om o om igen. Och jag börjar fundera på om det är mig det är fel på. Kanske är det så här det är att ha en relation. Ingen som ringer och frågar hur man mår eller vad man gör. Ingen som tar sig tid för att ses för en kram. Inte ens ge respons på mina löjliga försök till uppskattning genom att skicka bilder och filmer med mindre barntillåtet innehåll. Och när jag än en gång försöker förklara hur viktig vår kontakt är och att jag blir ledsen över uteblivna svar och frågar hur svårt kan det vara.... får jag två timmar senare ett... Godnatt till svar. Då kan jag bara svara.... Jag ger upp....

Så ja... jag vill bara fly just nu. Bort. Iväg. Till en annan plats där jag vet att jag inte sitter i samma stad men ändå inte kan ses. Då det är skitsamma om någon hör av sig eller inte. Jag orkar ärligt talat inte mer just nu!

Lite försoningssex...

... skulle jag gärna ha just nu!

Word!

Tiden går så fort och ibland är det bra, ibland inte bra alls. Ibland vill man den ska stå stilla och ibland att den ska rusa fram men aldrig att den ter sig som man vill. Jag befinner mig någonstans mitt i mellan just nu.

Det är besvärligt när man hamnar i en tid som man befunnit sig i tidigare men allt ser annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Minnen som kommer tillbaka och gör sig påminda och liksom besvärar. Då vill jag tiden ska gå fort!

Det är besvärligt när man hamnar i en tid då fina stunder är få och längtan efter de stunderna pockar på. När fina stunder har en tendens att rinna mellan fingrarna med en ryslig fart. Då vill jag tiden ska stanna!

Nu är tiden då inget är självklart och vad som helst kan hända. Inget är säkert och allt kan vändas upp och ner på ett kick och ovissheten om framtiden kan vara både på gott och ont.

Måndag kväll...

...och egentligen borde jag ligga med mina vänner i parken där de insuper kvällssolen men jag känner mig osocial och äter upp tacoresterna från helgen och sköljer ner de med vitt vin istället. Finaste Cicci tillbringade kvällen hos mig igår med huvudet nere i mina klädkartonger och gjorde fynd bland sånt jag tröttnat på. Henne vill jag tillbringa mer tid med och vi var rörande överens om att vi borde besöka uteserveringarna lite oftare. Med höga klackar och fina klänningar.Det är sånt jag borde göra lite oftare istället för att vänta på att tiden ska bli inne för mig och min älskling att kunna umgås på riktigt.

Jag låter dagarna bara rulla på och på jobbet är det sövande lugnt men ändå har jag inte bestämt någon semester fast jag skulle kunna gå redan nu. Mitt jobb är att se till så personalen får sin ledighet först men snart är det dags för mig att vinka hejdå och jag kan ta den semester jag så väl behöver.

Snart...

Med matte på jobbet!

Luften går ur mig...

...och jag vet inte längre vad jag ska säga. Hur jag ska få den där förståelsen som jag ena minuten verkar ha men i nästa sekund är den som bortblåst igen. När det inte längre känns som mina ord spelar någon roll så kan jag heller inte längre säga något. Inte svara på kärleksförklaringar för de spelar ingen roll när det fortfarande svider av svek i mitt bröst. Jag är inte långsint, hatar konflikter och att inte vara sams och många saker kan jag låta passera men ibland... tar det liksom stopp. Då går luften ur mig.

Och jag blir tyst. För jag vet inte längre vad jag ska säga. För inget verkar spela någon roll. När jag säger saker som är viktiga och de inte tas på allvar, hur ska jag då göra för att bli förstådd? När ord fortsätter vara tomma, när löften inte hålls och jag behöver tampas med känslan av att vara fel. Att mina känslor är fel och bli anklagad för att det jag hört inte har sagts. Då går luften ur mig!

Att inte riktigt veta hur?

Inte ens vi är beskonade. Hur förälskade vi än är och hur bra vi än har det så kommer det till slut. Det där som liksom hör till när man är två. Men för mig som varit själv så länge är det som att uppleva allt för första gången. Och jag är inte van. Hur jag ska hantera mina känslor, min besvikelse eller våra konflikter.

Kanske det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Men mest handlar nog det om att jag har en bild i mitt huvud om hur saker ska bli eller vara som jag inte är tydlig med att förmedla utan förväntar mig att han ska förstå. Då krockar det liksom. Och så handlar det om mina förväntningar. Inför de här dagarna. Han och jag första gången själva liksom på riktigt. Klart jag blir besviken när det inte blir som jag hade hoppats. Ingen stor grej men ändå. Och så länge han visar att han förstår och vi kan prata är det okej. Men det är svårt. För jag vill så gärna att allt ska vara lätt och bli rätt och när det visar sig att även vi som levt på de där fluffiga rosa molnen måste komma ner på jorden blir jag lite rädd. Och det är nog det som är mitt största problem just nu. Att inte våga lita på och känna mig trygg med. Och det sårar honom såklart. Men jag är inte mer än människa och mitt bagage och min osäkerhet är något jag måste jobba med.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att han gör detsamma. Vi har precis börjat den här resan och vi har mycket att lära av varandra, om varandra.

Äntligen!

Som jag väntat. Som jag längtat. Så när det äntligen är dags så känner jag mig som jag ska på första dejten. Jag är så nervös så jag nästan mår illa. Och när han väl står där i mitt kök med matkassen och det fina vinet vi har sparat så länge så känns det så konstigt. Så nytt och... ovant. Men så skönt också men jag måste ta ett glas vin för att lugna nerverna. Efter fem månader befinner han sig äntligen där jag vill ha honom. Hemma hos mig.

Och jag njuter. Av att få sitta i soffan och skåla i vin. Av att få krypa upp i hans famn. Att bara få ha honom nära och jag får äntligen det där tillfället att prata om den där oron jag burit. Om min rädsla och min osäkerhet över hur saker och ting ska bli. Och med mina fötter i hans knä säger han precis det jag hoppats på att få höra. Att han förstår. Att allt nu är annorlunda. Och jag känner det i hela mitt hjärta. Att det är på riktigt. Han och jag.

Vi bara myser. Pratar, skålar, spelar musik och... jag ger honom den där tungkyssen jag sparat på så länge nu. Och det finns liksom inte ord. Jag försöker finna de när han ligger där med slutna ögon och jag studerar honom och känner hur nästan hjärtat sprängs för jag tycker han är så vacker. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet att jag äntligen funnit det där. Den där känslan. När man ser på någon och man liksom bara vill dö för den personen är så fin. Han är den finaste, vackraste och sexigaste man på hela jorden. Ja... jag känner det. Just precis i den där stunden när jag stryker honom över håret när han ligger där med slutna ögon.

Och det vi har... det där speciella, som han säger att han så stolt berättar om för sina vänner. Det där de är så avundsjuka på. Det är något helt magiskt. Passionen. Han tänder en glöd i mig jag inte minns jag tidigare känt. Den som sprider sig från hjärtat ner mellan mina ben. Och vi säger vi måste vara rädda om det. Vårda det. Inte låta glöden falna.

Gud vad jag älskar denna mannen!

Kan man sprängas av kärlek?

Jag vet att det är riktig kärlek när jag känner hur jag blir varm i hela kroppen bara av att se på honom. Hur jag sneglar på honom från golfbilen när vi med mina gamla kollegor befinner oss på golfbanan och jag tycker han är den snyggaste och sexigaste av alla som befinner sig där. Jag blir tokig av hans sexiga brundbrända underarmar och jag tycker faktiskt det är lite sexigt att se honom svinga iväg bollen. Det måste vara kärlek på riktigt. Och jag bara myser och ler. Följer varje rörelse han gör och i mitt huvud kretsar bara tankar kring vad jag skulle vilja göra om vi var själva. Nu är vi inte det.

Vi grillar ihop med kollegorna och han är en mästare på att grilla kött visar det sig. Jag dricker rose´och bara njuter av att få ha honom nära. Som jag längtat efter det. Och ja... det känns som jag ska sprängas av kärlek. För när jag ser på honom och han ömt lyfter upp mina fötter i sitt knä och ger de massage är jag helt övertygad om att jag funnit mannen i mitt liv.

Att få somna med honom vid min sida och vakna likadant är något jag inte är bortskämd med därför är jag extra lycklig när jag får göra det. Få vakna av hans arm runt min midja och höra han viska de där orden som gör mig så varm och rusig. Och jag får snart göra det igen. I kväll kommer jag nog att fälla en tår av lycka för i kväll ska vi för allra första gången tillbringa den ihop hemma hos mig. Tror fan jag ska öppna champagnen jag har sparat till oss för ett speciellt tillfälle.

Idag är jag en lycklig och väldigt förälskad Petti!

Om den där känslan!

Tänk att så lite kan betyda så mycket och jag tror inte han är medveten om hur glad han gör mig genom att komma förbi mitt jobb så där helt utan förvarning. Överraska mig. När jag saknar honom som mest. När jag bara minuter innan funderar på vad han gör, var han är och så står han där. Och jag känner hur jag liksom skiner upp inombords men har svårt att visa det för jag blir så fruktansvärt förvånad. Känner hur jag blir varm och pirrig i bröstet men förbannar mig själv att jag inte är mer tillfixad än jag är. Inte visste jag att jag skulle få besök av mannen i mitt liv.

Och den där känslan är så skön. Att se honom och bli alldeles mjuk och matt för han är det finaste jag vet. Min snygga och stiliga pojkvän. Och det gör mig så glad att han tar sig tid för att komma och ge mig en kram. Vill hålla honom kvar för det är så sällan jag får krama honom.

När han går sneglar jag på hans snygga röv. Den där hockeyröven som är den absolut sexigaste jag vet. Och ja... han har fortfarande kvar sin hockeyfrilla *fniss*

Ont ska med ont förgås!

Trött, känner mig sliten för nätterna består av dålig sömn. Och jag har ont. I ryggen. Känner mig stel. Längtar efter min älsklings mjuka händer. Det är två veckor sen jag fick vara honom riktigt nära och tro mig... det känns i både kropp och hjärta.

Inte för att det kan kompensera hans frånvaro men jag ska i alla fall råda bot på det onda i dag. Ett besök hos min kiropraktor kommer göra min kropp gott. Hans händer är långt ifrån mjuka utan det är hårda men bestämda tag i den massagen han ger. Inte den njutningen jag längtar efter just nu. Men ont ska med ont förgås säger de ju!

Om orden som inte sägs!

Jag vet inte vad jag ska säga. Orden finns där inom mig men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera de. Om det pratade jag igår men den där kvinnan jag träffar just nu för att få stöd. Om att jag håller inne med ord jag behöver säga. Av rädsla. Av oro över att vara besvärlig. Därför svarar jag inte på hans sms. Därför tar jag inte upp telefonen när han ringer. Jag vet att det är fel men ibland måste jag visa när det känns som att orden inte räcker till. Visa hur det känns att vara utestängd. För det är så jag känner det ibland. Hon sa att jag måste prata. Berätta hur jag känner och tänker. Fråga om det jag vill ha svar på.

Det är svårt. Att inte veta hur jag ska använda orden i min mun. Så jag gör det jag kan. Skriver. Och jag skickar honom en länk till mitt hemliga ställe där jag kan använda orden som jag vill. Så han kan läsa om mina tankar. Utan att behöva komma med svar. Även om jag önskar att han gjorde det. Och det är ofta så jag gör. Skriver till honom när orden inte kan sägas. Här inne. På andra ställen. Men jag vet inte ens om han läser de men då får jag åtminstone ur mig de. Fast vi borde prata men där vi befinner oss just nu finns ibland inte utrymme för prat. Inte tid. Inte tillfälle. Så jag skriver och hoppas att han någon gång läser de där orden jag tillägnar honom.

Jag sparade den här...

...för jag visste ju inte riktigt då om det var på riktigt. Nu vet jag. Men jag tror jag behåller den ändå. Känns som en evighet sen. Men jag är fortfarande lika förälskad i dig som jag var då jag gav dig den här lilla lappen, med en ganska oskyldig fråga. Men innerst inne hoppades jag redan då....

Älskar dig så!

Och så plötsligt så går allt så fort..

...och inte bara den lilla stunden han åter är i min famn utan sånt runtomkring som jag trodde jag skulle behöva fortsätta att vänta på. Och jag hinner inte riktigt reflektera. Varken över att han nyss var hos mig, naken i min säng eller över det han säger. Jag vill hålla honom kvar. Få stanna i den där stunden och massa frågor som snurrar i mitt huvud som jag vill ställa men jag gör inte det. Jag bara ler. Och försöker hålla kvar hans värme under täcket när han måste lämna mig igen för att åka och jobba. Jag ligger kvar i sängen och tänker på det han frågade...

-Var det inte värt att vänta?

Och jag svarar det första som kommer upp i mitt huvud... att det vet jag ju inte ännu. För hur ska jag veta det? Vi har ju inte ens fått vara tillsammans på riktigt. Det finns en bild i mitt huvud om hur jag vill det ska vara. En bild och en önskan om hur jag vill ha det med honom. Men där kommer också rädslan och oron. Den där som jag försöker ignorera för varför oroa sig för sådant du inte vet något om? Kanske för att viljan är så stark. För att jag längtat så mycket efter att få vara där jag är just  nu. Med någon jag älskar så högt. Med någon jag har ett sånt enormt behov att få vara nära och få tillbringa tid med. Men hur vet jag? Att den tiden finns. Jag är rädd för att inte få plats. För jag vet ju. Jag är inte ensam. Och det är något helt nytt för mig.

Jag kan bara hoppas att han någonstans har samma bild av oss som jag har!