Realize...

Frusen och trött!

Jag vet inte vad det är men mitt huvud och min kropp befinner sig i någon slags vinterdvala. Känns som alla mina sinnen gott i ide. Jag är konstant trött. Inte bara sådär lite halvslö som man kan bli innan trefikan utan fullkomligt slut. Efter mina möten var avklarade och vi träffats och ätit lunch försökte jag piggna till med frisk luft men det blev mig övermäktigt och jag gick till hotellet och tänkte jag måste vila en stund innan jag fortsätter att jobba. Bara en liten stund.

Jag tror jag dog....

Kollegan P knackade på mitt rum för att ta med Jocko och mig ut på en promenad men jag var helt väck. Jag förstår ingenting. Fortsatte att sova fram till kvällsmaten och först efter den och en promenad ute i det iskalla så kände jag mig lite mer vaken.

Kanske var jag björn i mitt förra liv så det är meningen att jag ska ligga i mitt ide nu!

Icecold!

07.10 ringer min klocka. 07.15 möter jag och Jocko kollegan P och hans söta tik utanför hotelldörren och om det inte var för att jag hade lovat så hade jag legat kvar i den varma sängen. Nu går jag ut och möter den isande kylan som tränger in i märg och ben och håller god min nästan hela rundan men till slut frågar jag lite försynt "ska vi inte vända snart" Kollegan P är ju såklart varm i sin Canada Goose jacka och Polarn och pyret underställ medans jag själv har tunna mysbyxor som jag drog på mig utan att komma i håg trosor under så rumpan är som två djupfrysta julskinkor. Men jag är stolt över mig själv att jag tog mig upp och ut på den där lite för långa morgonpromenaden.

Kaffet smakade extra gott sen kan jag säga och när ingen såg tog jag det varma kokta ägget och la mellan låren för att tina upp den stackars frysta kycklingen *fniss* jaaa innan jag skalade det alltså!

Första kundbesöket är halv tio sen rullar det väl på av bara farten.

Hoppas ni får en bra dag där ute i kylan!

Trött!

Jag rullade in i Mora halv sju i kväll. Något sent att anlända till den stad där jag ska befinna mig på jobb hela veckan men jag kom inte iväg när jag skulle. Ett möte blev ändrat och helt plötsligt hade jag ingen tid att passa och den där tröttheten grep tag i mig och ville liksom inte släppa taget. Jag har alltså sovit. Många timmar för mycket. Och ändå är jag fortfarande trött. Så fruktansvärt trött.

Vi åt kvällsmat ihop jag och tre av mina kollegor. Hockeyfrillan och kollegan C befinner sig på jobb i Sälen och messar bilder på mörk öl och verkar ha det gott och vi som är i Mora dricker vatten till maten. Kollegan P hade sin hund med sig så vi tog våra jyckar ut på en kvällspromenad genom Moras lilla centrum. Han är snäll kollegan P. Som en omtänksam storebror som bryr sig och ger mig råd från allt med jobb till män. Och han säger att allt ordnar sig. Att jag inte ska vara ledsen över att jag tänker på någon som kanske inte tänker på mig. "Du ska lita på mig" säger han och jag gör faktiskt det.

Han är klok kollegan P!

Godnatt på er!

Att vända blad, eller att vända ryggen...

...eller att släppa saker och ting eller att bara gå vidare. Känns som den här dagen har varit en dag i alla de sakernas tecken.

Saker som tyngt mig. Saker som gnagt mig sönder och samman och som jag inte riktigt vetat hur jag ska släppa och lägga bakom mig. Frågor utan svar, frågor som kanske inte vill ha svar för rädslan vad svaret ska bli men ändå gnager de. Och tankar om att jag kanske kunde ha handlat annorlunda, tankar om att saker och ting kanske kunde ha varit annorlunda. Saker som suttit som en skruv i mitt huvud, som en tagg i mitt hjärta och en klump i min mage.

Och för att kunna gå vidare med något lättare bröst visste jag att jag var tvungen att någonstans lätta mitt hjärta, få ur mig de där orden oavsett om det inte skulle göra något ogjort även om jag önskade det. Jag tror det har lättat lite. Nu när jag erkänner att jag har fel och brister och kanske inte alltid handlat som jag borde för jag kunde just då inte göra annat. När jag inte vet vad som är rätt och fel för allt är inte alltid så enkelt. Kanske det inte kommer gnaga mig lika mycket nu när jag fått ur mig mina tankar. Kanske jag kan lägga vissa delar av det bakom mig. Kanske.

Och någon vänder mig ryggen också av den anledningen. För att jag har fel och brister och för att jag ibland när jag befinner mig på vissa ställen i livet inte kan fungera och tänka klart. När jag är så inne i mig själv och mina tankar och hur jag själv mår och försöker hitta lösningar på mina egna problem så kan jag kanske vara en dålig vän och inte riktigt finnas där som jag egentligen vill. Men det är varken av elakhet, egoism eller av ointresse utan för att just då förmår jag mig inte till något annat.

Att någon väljer att vända mig ryggen och kalla mig självupptagen just när jag själv kämpar med mitt inre gör mig otroligt ledsen. Någon som jag trodde kände mig och vet att jag bryr mig om, vet att jag skulle finnas där när det väl gällde men som nu tar avstånd för att jag just nu kanske inte riktigt kan vara den jag annars är. Det gör ont och gör mig så ledsen. Men jag kan inte tvinga någon annan människa att finnas där om den inte själv vill.

Så idag känns det som när jag vänder saker ryggen för att bli stark igen så vänder någon mig ryggen just för att jag inte gjort det jag gjorde idag tidigare. Lägger saker som tynger mig åt sidan.

Jag begär inte att någon ska förstå vad alla de här orden handlar om. Ibland behöver jag bara sätta ord på mina egna känslor!

Godnatt!

Fantastico Petti!

Tänks så lite som krävs för att man ska känna sig nöjd med sig själv. Och så lätt det är när man väl får tummarna ur den där förbannade röven. Har tvättat två stora maskiner, bytt lakan, skurat kök och toa (ja helt naturliga saker egentligen men sitter man fast så gör man) och jag känner mig supernöjd. Det finns saker kvar att göra men hallå... jag har i alla fall börjat.

Så nu funderar jag faktiskt på att hämta en pizza och sätta mig och se en film på tv:n. Är jag inte värd det så säg!

Och så är jag glad att allt gått bra med pappa som igår hamnade på sjukhus och skrämde livet ur mig. Jag blev riktigt orolig och ledsen och blev påmind om hur skört livet är och att det inte är självklart att mina älskade föräldrar alltid kommer att finnas där. Nu är mina föräldrar unga än så länge men jag blir påmind om att en vacker dag så... Och det gör mig riktigt rädd och ledsen.

Söndag!

...ser det ut så här och när vi går morgonpromenaden är det lika snötäckt och underbart vackert överallt. Men det är den här bilden jag vaknar till varje morgon. Den där vackra  tavlan som ändrar skepnad hela tiden.

Idag är en sån där dag då jag inte riktigt vet om jag vill krypa ner i sängen och bara ligga och drömma mig bort eller om jag vill göra allt det där jag egentligen måste? Tvätta står på schemat och det är väl ungefär lika lockande som det låter men ack så nödvändigt.

Nej, idag blir det inget drömmande. Idag ska Petti göra lite nytta. Tvätta, packa upp väskan så den kan packas om i kväll igen. Byta sängkläder så att jag i kväll kan krypa ner naken under nya krispiga lakan och borra in näsan i tvättmedelsdoftande örngott.

Så jag har alltså inte tid att sitta här. Ha en underbar söndag och njut!

Nej jag gör varken skit eller ETT skit idag. Och jag som satt i den där fåtöljen och grät över att jag satt fast och lovade att ta tag i två saker för att inte känna mig som den dåliga människa jag envisas med att anklaga mig själv för att vara. Och idag fick jag i alla fall loss mig själv för att göra en av de. En sån simpel sak som att boka tvättstugan. Så i morgon kanske jag kan få en chans att få känna mig som en duktig flicka som tvättar. Men i dag, i kväll mina vänner har jag suttit fast och inte gjort ett skit.

Eller räknas det att jag åkte och köpte frukost och lussebullar som jag senare bjöd min vän Mattias på? Räknas det att jag var ute med soporna? Att jag hämtade mobilladdaren i min bil för att kunna ladda min privata mobil som varit död i ett par veckor? Räknas det? Knappast va!

Sitter kvar i soffan precis som jag gjort hela dagen. Hungern börja pocka på så kanske jag skulle fylla på kroppen med lite energi.

Och tänker... tänker tankar om alla ord. Alla ord jag skrivit på ställen jag hoppades han skulle se, se och läsa och förstå. Nu känns det bara som bortkastade ord. Ord jag kanske kunde ha sparat.

Kan man slänga bort ord i onödan?

Middag och utgång!

Min söta Jesper var för trött efter jobbet så jag fick klara mig utan hans sällskap. Men det var trevligt sällskap och god mat hemma hos Azita och trots att det var fredag och jag brukar vara i stort sett död då så var jag på otroligt piggt och glatt humör.

Azita och jag tog oss ut en runda på krogen där vi mötte Mattias så vi gnodde parketten på dansgolvet vi tre. Sen trappade de av en efter en och jag blev själv kvar. Men jag är ju en stor flicka som klara mig själv och jag fick trevligt sällskap därifrån med en sväng på ett kebabhak. Ja det hör ju liksom till det där. Maten är ju som godast kl tre på natten.

Ja... det var väl det hela. För ni är väl knappast intresserade av att läsa om att jag fick sova sked i natt *fniss*

Joråsåatte....

Åh så var det då fredag!

Och så satt jag då i den där fåtöljen igen. Och idag... ja jag vet inte men idag rann det liksom över. Det var inte stilla tårar som rann nedför en kind utan hulkande, snorande och det slutade med att han fick komma och hålla om mig och bara låta mig få gråta ut. Låta det strila till det liksom knappt fanns något kvar. Men det finns alltid lite kvar men när jag väl gick därifrån tror jag att det mesta i alla fall för ett tag fått komma ut.

Jag vill eller behöver väl inte gå in på några detaljer men jag tror min mamma blir glad när hon hör det här. För mitt i allt när jag pratar, öser ur mig vad jag är arg på mig själv för och han skriver på talvan för att hjälpa mig att få någon slags struktur... skit i vilket... men i alla fall rätt vad det är blir han tyst och bara tittar på mig och säger...

"Nu vet jag. Nu ser jag ju och förstår ju. Det är ju inte alls det här, säger han och pekar på tavlan. Det där är ju egentligen inga problem men just nu vet jag ju vad du behöver. Du vill ju bara att mamma ska komma hit. Det är henne du behöver just nu i det här (det vi pratar om). Att hon ska komma hit och hjälpa dig med det här, koka choklad till dig så du bara kan få vara. Hjälpa dig att få ordning på det här. Det är ju det du vill och behöver."

Och jag gråter ännu mer för JAAA det är precis det jag just nu känner fast jag inte visste det själv. Jag är bara en liten flicka och just nu behöver hon sin mamma. Och jag gråter för att jag saknar henne så och för att hon inte kan finnas där när jag fastnar och behöver den där hjälpen för att komma loss. Älskade fina mamma!

Tänk så enkelt det kan vara ibland!




Och kvällen ska bjuda på middag i trevliga vänners lag. Jag har ordnat mig en bordskavaljer i kväll. Min fina vän Jesper ställer upp och tar mig till bordet. Söta snälla Jesper!

Har inhandlat en flaska vitt och tänker göra det bästa av den här kvällen, trots att min kropp egentligen vill mysa i soffan men va fan... vila kan jag göra när jag blir gammal.... jag menar äldre!

Så nu har jag inte tid. Ska göra mig lite kvällsfin!

Hare gott!

Veckoslut!

Tillbaka på kontoret och de dagarna är väl egentligen de bästa för då vet man att det är helg och några dagars ledigt som väntar. I kväll är det middag hemma hos Azita och jag säger som igår, jag är så trött och vill egentligen bara hem och krypa ihop i soffan men jag kan bara inte vara så tråkig och svika mina vänner när de väl anstränger sig och ordna saker. Så jag ska fixa till mig, ta på mig bästa klänningen och bästa matchande humör och vara social och trevlig. Jag vet ju att det kommer bli mysigt och skoj.

Men först är det några timmar här på kontoret, ett antal koppar kaffe så jag vaknar till liv och efter lunch ska jag få sätta mig i den där fåtöljen och med tanke på att det är två veckor sen sist så lär väl tårarna flöda ordentligt idag. Men det ska bli skönt. Jag har mycket att ventilera!

Nu möte!

Tjolahopp

Jag slås av två saker...

...när jag rullar in i Gävle igen efter veckan borta. Det är så otroligt vackert överallt. Det vita har lagt sig som ett förskönande täcke över allting och det är verkligen vackert. Vintervackert. Och jag är trött. Så fruktansvärt trött. Egentligen ville jag bara åka hem och krypa ihop i soffan men jag hade en tid att passa för att fixa naglarna. Och så hade jag lovat min vän Azita och följa med och storhandla. Och som den dåliga vän jag varit på sista tiden så kunde jag bara inte svika henne.

Och jag är fortfarande trött. Så fruktansvärt trött. Så trött så jag först tänkte strunta i att skriva något inlägg idag men då hade nog vissa trott att jag dött (hemska tanke) så det får bli de här stackars raderna.

Roligare än så här blir det inte idag.

Om att inte finna orden och att bli ny!

Hur förklarar man den där känslan som sliter så hårt i mitt bröst? Den där känslan som kan sitta i från tidig morgon till sen kväll. Den kan framkalla tårar när den är som intensivast. Hur förklara man det?

Hur förklara man den där känslan som finns i min kropp? Den där som följer varje liten ven, varje liten åder fylld med blod. Den följer strömmen och fyller hela mig, från bröstet ner mellan mina ben och tillbaka igen.

Och om jag inte kan förklara, hur kan jag då stilla dess framfart? Jag låter min hand söka sig in i mina heta våta skrymslen och försöker lura den därifrån men känslan är mig övermäktig.

Jag blundar och föreställer mig en famn. Starka armar som håller mig hårt och då, där någonstans i den där famnen kan jag känna en uns av ro. Men det måste vara starka armar som håller hårt, pressar mig mot ett varmt bröst, där jag kan få lägga mitt huvud och lyssna på lugnande hjärtslag.

Jag blundar och föreställer mig händer, starka händer som smeker min rygg, sakta, mjukt. Men jag behöver den där hårdheten och i min tanke låter jag händerna röra sig uppåt min nacke och en hand tar tag om mitt hår, lindar in det mellan grova fingrar och greppet får mitt huvud att böjas bakåt och ett par läppar söker min hals. Blottade tänder river det känsliga skinnet, ömsom en lekande tunga som rör sig ner mellan mina bröst.

I den förnimmelsen kan den där känslan få ro. Men så fort jag öppnar ögonen igen är den tillbaka. Krampande,viner som kalla vindar i mitt bröst. En längtan så stark. En saknad utan slut. Och jag vill gå sönder. Vill falla i bitar och du ska få plocka upp mig och sätta de små skärvorna på plats. Bit för bit skapar du mig på nytt och en ny kropp formas och av dina händer blir jag den jag egentligen vill vara.

Din...

Buuuuurp...

...är väl ungefär det jag kan få ur mig nu. Jag filmade faktiskt detta enorma julbord, ja det största jag sett men sen tänkte jag att ni kanske inte bryr er så mycket om hemgjorda köttbullar och prinskorvar i långa rader så det får bli en stackars ensam bild på mig efter att jag proppat mig full med dessa delikatesser. Sen dog nämligen mobilen så det blev inga bilder mamma på den fina restaurangen, den öppna spisen och de tjusiga sofforna.

Kollegan hockeyfrillan fyller år idag så han fick en kram dagen till ära. Han är söt den där pöjken. Och snäll. Han hämtar kaffe åt mig, klart han är snäll då.

I morgon bär det hem till Gävle igen. Måste lämna det här lilla paradiset. Och nästa vecka är det Mora som ska få ha oss på besök. Två veckor stannar vi där sen tror jag allt det är lite julledigt! Jisses vad tiden går fort. Tycker det var igår vi firade midsommar.

Åh julklappar. Dessa julklappar. Detta årliga dilemma. Mina systrar undrar vad jag önskar mig. Ja vad fan önskar jag mig? En kärleksfull och härlig kille hade jag ju inte tackat nej till. Gärna en med blont ruffsigt hår och blå pliriga ögon. Eller kanske en med lite gråa strå i skägget. Eller vad fan... ge mig vilken karl som helst!

Ingen logik!

Säg välkommen...

...till December och var kan man väl möta denna vintermånad bättre än i vinterlandskapet av de alla. Känns som man befinner sig i något slags mininarnia. Det är något visst att åka igenom de här små pittoreska rödmålade timmerstugsbyarna och vem kunde tro att bortom de, bortom en slirig skogsväg fanns Pettis paradis och jag tror jag gick som i någon slags orgieliknande trans hela min vistelse där. Tappade nästan andan och hjärtklappningen var värre än vid en panikattack. Men nu bara av godo.

Jag säger bara lager 157!!! Jisses vilket paradis. Jag tänker på deras Scorettoutlett! Ett himmelrike för en skogalning som jag. Finner inte ord mer än att med mig hem har jag ett par ridstövlar i äkta skinn med pris 1700 kr som jag endast gav 700 för. Behöver jag säga mera. Im in heaven!

Idag är vi lite besvikna på hotellet (NOT) men de bad faktiskt om ursäkt för att det inte skulle bli någon mat idag (det ingår för oss varje dag) för idag är det julbord. Skulle vi kunna tänka oss att äta det istället?? VAAA???? Är de galna. Äta ett julbord för 700 spänn per person???  Fatta!!! Hur ska vi stå uuuut????

Gissa en som kommer rulla in i rummet i kväll!!

1489

...att bara ta sig tiden att svara på ett mail, svara på ett sms? Det gör mig inte bara ledsen, det får mig att känna mig så fruktansvärt dum att jag ens skriver det där mailet eller skickar det där sms:et när jag sen ändå bara blir ignorerad. För jag förstår inte... har man en gång träffast, haft tät kontakt kan man inte bara av ren respekt då svara?

Jag tar hellre ett uppriktigt avvisande än bara denna tystnad!

Hur svårt kan det vara?