Lördagsfika med vännerna!

iPhonekamera!

Jag älskar att man kan ladda hem olika sorters kameror i min iPhone. Helst när man kan ta de här svartvita lite grovkorniga bilderna. När bilderna blir så där medvetet dåliga.

Vårtecken!

När man hittar snödroppar så måste det väl innebära att våren äntligen hittat till Gävle? De meterhöga snövallarna är nu bara smutsiga vita fläckar på marken och man känner äntligen grus knastra under skorna. Men jag känner ändå inte för att brista ut i någon slags euforisk vårdans eller för att skrika ut några våriga primalskrik. Känner just inget speciellt alls. Mest oro i magen om jag ska vara ärlig.

Tycker inte om när min mage talar om för mig att det är något som inte stämmer. När jag kommer in i ett rum och träffar människor som det inte alls klickar med. Kemin är bara så fel och magkänslan säger mig att vara vaksam. Jag tycker inte om människor som inte vet vad ödmjukhet är eller de som tror att de är förmer än andra. Sånt ger mig magvärk. Och att behöva ha såna människor omkring sig mer än nödvändigt ger mig oro i magen. Framför allt när jag vet att en sån människas ord väger tungt just nu. Hur gör man då? Spela spel är inte min grej. Att slicka röv är inte heller min grej men inte heller att stöta mig med folk. Det är då jag blir tyst och håller mig undan. Svårt när det sista jag behöver göra just nu är att hålla mig undan.

Jag ser inte fram emot måndag och tisdag nästa vecka!

Hur säger man det?

Och det som skulle vara en trevlig avslutning, min sista kväll med gänget liksom känns bara... ja jag vet inte. Men jag blir ledsen, besviken på att flera av mina kollegor sitter med sina mobiler hela tiden. Och Han likaså, mest av de allihop. Kollar resultaten på hockeyn och jag har god lust att fråga varför han är där över huvud taget och inte stannade hemma. Jag dricker vin. Är den enda som tar dessert och vill bara hem.

Och än en gång tampas jag med känslor jag inte vill ha. Känslan av att få kliva åt sidan och där jag sagt att det är okej börjar det nu göra ont och skammen över den känslan kryper i mig. Man får inte känna så. Man får inte tänka på sig själv i stunder då det finns andra som är mer i behov. Och hur säger man det? Hur får man någon att förstå att jag inte är ledsen över att bli bortvald. Bara ledsen över att inte få vara nära. Och hur säger man att om jag inte får den näringen jag behöver... så dör jag. Som vilket liv som helst behövs näring och jag kan inte leva på konstgjord andning hur länge som helst. Men hur säger man det?

Jag kan inte se honom i ögonen när han torkar mina tårar. Vill bara gå och det är precis det jag gör. Vänder honom ryggen för jag vill inte han ska se hur det smärta mig. Vill inte vara besvärlig. Och när känslorna nästan bankar sönder mitt bröst och skammen är som värst är det han med de kloka orden och stora famnen som får trösta och prata förstånd med mig. Och han säger orden jag inte hittar själv och plötsligt blir allt så klart. Pratar om den där lilla flickan. Hon som känner sig övergiven och att det är hon som vaknar till liv. Men hur säger man det?

Vill så gärna göra rätt men vet inte riktigt hur. För hur gör man när man ställs inför dilemma man aldrig tidigare mött. När det inte handlar om svek, att bli lämnad för någon annan eller att inte vara älskad. Utan helt andra saker. Och fast jag vet så gör det ont.

Jag vill inte känna mig så här liten och övergiven.
Men hur säger man det?

Jo jag lever...

...om det är någon mer än min mamma som blir orolig så fort det blir tyst här inne. Bra att veta om jag skulle trilla ihop och dö här hemma. Om det blir tyst här inne så börja folk undra.

Jag återkommer. Måste bara ha lite kaffe först!

Hotellmys!

Himmelsäng och gosig badrock. Full minibar och två rum med tv i båda. Bästa rummet jag haft någonsin och meningen var jag skulle haft sällskap i natt. Men min älskling har det jobbigt just nu och hans älskade pojkar behöver honom så jag försöker vara en stor och förståndig flicka och inte lägga mer dåligt samvete på hans axlar. Även om längtan sliter i mig. Det har gått en vecka sen vi sågs och avståndet mellan oss har ibland skrämt mig och jag hade sett fram emot att få krypa in i hans famn i kväll. Men jag tänker att vår tid kommer. Vi hinner vara nära. Jag stiger åt sidan för andra som behöver honom bättre och så får det vara ett tag.

Därför blir jag varm och full av kärlek när han plötsligt ringer och frågar om jag vill ha en kram. För min skull har han kört 10 mil extra bara för att få ge mig en kram. Och jag springer från jobbet för att möta honom utanför hotellet och vi får vara nära en stund. Ge varandra lite näring för att kunna fortsätta stå ut med avståndet och att det är en bit kvar innan vi kan njuta på riktigt.

Och jag känner att vi kommer att lösa det här. Så länge vi pratar, förstår varandra och vågar säga hur vi känner och tycker. Ibland är det svårt för oss båda. Men jag vill så gärna. Och jag vet att han vill. Han visar det ju så tydligt. Bara genom att komma och ge mig den där kramen.

Jag längtar...

...tills jag får börja plocka ut mina nya glasögon. Dels för att jag behöver nya styrkor men också för att jag älskar alla fina bågar vi har i butiken. Det är som att släppa lös en unge i en gottebutik att låta mig få jobba med det här. Men tro mig, det är en hel vetenskap jag måste lära mig och för första gången på ett nytt jobb känner jag att jag har NOLL koll. Men jag vet också att det kommer falla på plats. Det som idag är rena grekiskan för mig kommer att både bli logiskt och enklare. Men jag tror på det här.

Därför är jag trött nu. För allt som snurrar i huvudet. Och jag känner även abstinens. Den där saknaden och längtan börjar göra mig irriterad. Det kryper liksom i kroppen på mig. När jag tänker på att det snart gått en hel vecka gör det mig... nästan sur och lite arg och en känsla av att nää-så-här-vill-jag-inte-ha-det infinner sig och jag får behärska mig och tänka att snart...

Men jag vill att snart ska vara NU!!

Petti på hotell IGEN!

Jag hämtar upp en av tjejerna i min personal och vi beger oss av men något i mig är inte riktigt vaken så vi kör tio mil åt fel håll. Trött och hungriga kommer vi till butiken där jag ska vara i två dagar och timmarna liksom bara flyter iväg. Men idag har jag tankarna någon annanstans.

Han skulle komma och krama mig i morse. Få kyssa min morgonvarma kind. Och eftersom jag vet att han längtat lika mycket som jag knyter sig magen på mig när han inte dyker upp. Men det är så det är. Och jag förstår, vill finnas där, krama honom och ge honom styrkan han behöver. Kan bara hoppas att min kärlek är nog för honom och att han förstår att jag alltid vill finnas där.

Jag är trött. Av att jag inte kunde sova i natt för jag räknade timmarna tills han skulle komma. För allt nytt jag måste lära mig. Av all längtan som kryper i mig. För så här många dagar har vi aldrig varit ifrån varandra förrut. För att jag fortfarande måste sova på hotell när jag mest vill ha min egen säng. Trött TRÖTT trött!

En dag till i den här staden som är Örebro sen blir det Västerås igen. Och det enda jag just nu ser fram emot förutom öppningen av min butik i Gävle är att jag snart får krypa in i min älsklings famn igen...

Att bevara en hemlighet!

Det går lite för långt mellan gångerna jag får träffa mina M&M så därför lämnar jag städningen hemma för en stund. Och söta A kommer också med stora magen i vädret och jag får äntligen lov att berätta. Min älskade Mattias ska bli pappa och fast jag inte är barnkär så vet jag att jag kommer att avguda hans och A:s lilla bäbis när den kommer.

Vill bara förtydliga...

... om ni inte redan förstått... att bilden på den fina gaddningen på venusberget INTE var min!

Ett försenat aprilskämt!

Men cool var den...

Salvation!

Trött, somnar nästan bakom ratten och huvudet är tungt och fullt med alla intryck. Vill bara hem. Därför spelar det ingen roll att vännerna vill jag ska stanna, dricka mig salongsberusad och följa med ut. Jag vill bara hämta min lurviga älskling och borra in fötterna under pläden i soffan hemma. Så jag lämnar de glada humören och glasen med drinkar och åker hem till lugnet. Och ensamheten.

Och han undrar varför jag varit tyst. Inte svarat och kanske jag vill han ska känna på känslan. Av att sitta i väntrummet. Eller så vill jag bara förvisa mig om att han saknar mig. Och han säger att han gör det och just då är det bara de orden som spelar roll. Orden om att han aldrig ska försvinna, och det är då lugnet infinner sig och allt som sagts till mig... sånt som grusar, sånt som folk tror de säger i all välmening men inte tänker på hur det känns där inne i mitt oroliga bröst, det bleknar och tunnas ut.

I mitt huvud spelas orden jag gav honom och hoppas de kan bli våra!

Godnatt!

Min gaddning!

Miss you!

Tång och skruv!

Jag vet inte hur jag ska förklara men på något sätt känns det som jag äntligen hittat hem. Som alla år av glasögonintresse och bärande av bågar med fönsterglas liksom skulle slutar så här. Som chef i en optikbutik. Vägen dit var bara lite snårig men nu är jag äntligen där. Det känner jag när jag sitter där i den lilla verkstan med microsmå skruvar, tänger och massa glasögon som jag får demolera hur mycket jag vill. Och jag är som ett litet lyckligt barn när jag märker vilken fallenhet jag här för det där. Alla säger åt mig "att de där långa naglarna kommer du att få klippa bort" men inte ens mina långa klor hindrar mig. Jag hittar mina egna sätt att använda redskapen på och bara på ett par försök känns det som jag inte gjort annat än att byta skalmar, sadlar och skruvar. Och jag lär mig att smälta plast med aceton och fila bort hårda kanter och jag vill bara lära mig mig och mer. Som chef vill jag kunna ALLT! och jag ska göra allt för att det ska bli så också.

Kvällen avslutades med trevlig middag med tjejerna i butiken på en mysig krog. Sen rullade jag hem till hotellet och här ligger jag nu nerbäddad, ensam och lite kramsugen men jag får hålla mig till tåls några dagar till innan jag kan få krama min älskling igen.

Min fina söta Pricken!

Det här är rätt!

Checkar in på mysigt rum med stor härlig säng, badkar och widescreen. Men det bästa är inte rummet utan när det knackar på dörren och han mitt hjärta håller kär står utanför. Åkt hit för min skull. För att få tillbringa en natt vid min sida och jag blir varm i hjärtat när jag senare ligger och ser honom in i de där underbara ögonen. Vi sjunker ner i varmt bad och sen ner i mjuka lakan. Och natten tar slut alldeles för fort och han måste lämna mig innan solen gått upp. Jag saknar honom så fort han stängt dörren efter sig.

Men jag har annat att tänka på. Som hur man hjälper en kund att välja glasögon och jag jublar lite av glädje inombords när hon väljer de JAG tog fram och inte något av de paren kollegan med många års erfarenhet visar. Och jag sitter med optiken på synundersökningen och försöker suga i mig allt hon säger. Jag lär mig hur man böjer till skalmar och jag är rädd jag ska bryta av de men med mjuka händer fixar jag även det.

Och dagen liksom flyter på och jag lyssnar på butikschefen och tar in all viktig information jag kommer att behöva och jag känner i hela kroppen hur rätt det här är. Jag känner att jag hittat en bransch jag kommer att trivas i och jag är inte ett dugg orolig att det här kommer att gå bra. Bara jag får allt på plats. Att allt jag behöver veta hinner fastna i mitt lilla huvud innan det är dags att öppna min egen butik. Men det är så roligt, så spännande och så härligt att känna att jag har gjort ett bra val när jag beslutade mig för att söka det här och att ta jobbet trots vissa tvivel. Det här är rätt!

I natt sover jag själv i den stora sängen men mina tankar är hos min älskling!



Jag är trött...

... och huvudet fullt med optikertermer efter en fullmatad dag tillsammans med min personal. Jag är den enda som inte har den minsta erfarenhet från branschen och jag tror en del ifrågasätter varför jag fått tjänsten som butikschef utan den kompetensen men troligtvis fick jag jobbet för att ledningen tror på mig och då gör jag också det. Allt går att lära sig och trots att det känns som det är mycket bara efter det lilla idag så är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Från och med i morgon ska jag vara ute i butik och lära mig.

Det blev en sen kväll igår och en tidig morgon men det var värt det för att få somna och vakna i famnen på den bäste. När jag är med honom känns allt bra och jag försöker hålla kvar den känslan. Det är svårt. Och ibland känner jag att det finns många ord jag vill säga men som inte bli sagda. Kanske av rädsla.

Måste sluta vara rädd...

Hans röst gör mig varm...

...värmer mitt frusna hjärta och jag känner mig dum och skäms för min oro och mina tvivel. Men hur ska jag få honom att förstå att det inte handlar om honom utan om det jag bär med mig? Hur ska mitt hjärta kunna reagera annorlunda än det gör när det inget annat vet än att bli krossat?

Jag försöker känna tilltro, slappna av och lita på att jag är älskad men det är så fruktansvärt svårt i de där stunderna av ensamhet och när allt känns hopplöst. Spåren och såren i mitt hjärta är allt för färska för att bara kunna glömmas bort. Jag har ju varit här förut. Låtit någon komma nära, öppnat upp mig själv och gett kärlek och jag blev lämnad som en trasa på marken. Fick mitt hjärta krossat och utan att gå in på detaljer kan jag säga att situationen var liknande. Inte en gång. Utan två gånger efter varandra. Jag hamnade i mellan. Fick stiga åt sidan. Och hur ska mitt hjärta veta att att det inte blir så igen? Och då var inte känslorna som nu. Nu är de än mer starkare och på något sätt känns det mer på riktigt. Jag skulle gå under om det visar sig att det inte är så.

Men allt det där blir liksom så litet och obetydligt så fort jag hör hans mjuka röst och hans lugnande ord. Vill krama om honom och hålla honom hårt och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Och berätta att all min oro handlar om rädslan för att mista honom.

I kväll ska jag krypa in i hans famn och bara njuta av att få vara där jag hör hemma!