Det blev soffan!

Det hänger klänningar på långa rader i min garderob. Aldrig använda. Som skriker efter att få bli luftade. Jag gick så långt att jag tog på mig två av de som skrek högst och i en av alla oöppnade lådor med nya skor tog jag fram ett par höga klackar i guld och svart. Och jo då, spegelbilden såg mer än okej ut. Men nej. Jag krängde av mig klänningen, slängde den i en hög och hoppade i mysbyxorna igen. Sen delade jag och Jocko en pizza. Fast jordnötterna lämnade han kvar på golvet.

Där låg de kvar även idag så att Mattias fick hoppa över högen när han var här på en kaffe. Vi tog en promenad (en långpromenad i mina mått mätt men bara en promenad i hans mått mätt) och nu när promenad och kaffe är avklarat borde jag fortsätta med helgstädningen. Men det är som Azita sa när hon ringde nyss "du har klister i din rumpa och jag ska elda upp den där jävla soffan".

Japp så är det! Men ska försöka göra lite nytta nu. Ska bara kolla era bloggar lite snabbt först!

Det enda jag önskar mig just nu...

...är vita tulpaner. Av hela mitt hjärta önskar jag mig det!

Party or not?

Det är alltid samma sak när jag kommer till helgen och jag har haft tankar på att gå ut. Velar in i det sista och så slutar det med att jag sitter ensam i soffan för jag inte orkar något annat. Jävla tråkfitta skulle jag vilja kalla mig själv på ren svenska.

I kväll har jag som sagt möjlighet att följa med antigen två trevliga tjejer på en bar, sitta och mysa och spana i folk. Kan bli supernice. Sen ska mina två älsklingar M&M ut och vill ha mig med. Men ja ba... ähhh vet inte, få se, soffan drar ju och pizza blev du ju ingen igår så vaa faaan!

MEN KOM IGEN NU FÖÖÖR FAAN.... har jag lust att skrika i mitt eget öra. Fatta att jag varit den största partypinglan ever. Queen of the dancefloor (ja det är jag fortfarande när jag väl masar mig dit)! Så vad är problemet liksom?

Fattar nada men lusten finns där liksom inte. Fast jag vet ju också att om jag bara drar på mig den där snygga klänningen och höga klackarna så är det ju minst lika trevligt som att sitta och häcka i soffan.

Jaja... vi få la se!

Det gör ont när knoppar brister...

Och precis så känns det lite idag när vårsolen petar mig i ögonen och snön smälter bort i dess värme. Det är verkligen vår i luften och det känns att det är något nytt som håller på att hända. Men förändringar kan göra ont, det vet jag som varit nere i det där ångestladdade hålet så många gånger och vänt men alla gånger har jag kommit starkare därifrån med något bättre som väntar.

Och kanske det är därför jag måste ta ett steg tillbaka för att sen kunna ta två steg framåt. Jag är livrädd att jag får stanna på ruta noll men försöker tänka på hans ord...

"jag ska göra allt för att du ska stanna hos mig"

Frydayiminlove!

På jobbet känns det som alla bara går rundor, utan mål, ingen plan och jag är redan någon annanstans. Framme på måndag och sitter på den där intervjun och gör bra ifrån mig och går därifrån med en bra känsla i magen. Jag packar ihop min dator och åker hem långt innan jag borde sluta. Dels för att jag är less, dels för att jag längtar. Lägger mig i sängen och räknar minuter.

När han kommer är det som om luften går ur mig. Den där längtan som liksom får pysa ut och jag fylls med något annat istället. Och det känns som hjärtat brister varje gång jag får vara honom nära och andas in hans doft. Jag tror han känner det, för han tar mitt ansikte i sina händer när vi älskar och ser mig in i ögonen. Känner att mina tårar är nära men jag biter ihop. Biter ihop för jag tror att han inte skulle förstå. Att det är den där blandade känslan av lycka och glädje över att få vara där med honom men också en frustration som hotar att spränga mig. Och den känslan blir mig övermäktig i den där heta stunden av kärlek och åtrå och då måste jag bita ihop för att inte börja gråta. Jag tror han kände det när han såg mig in i mina ögon.

När han lämnar mig känner jag av gamla sår som säkert kommer bli ett eget inlägg för den tanken behöver komma ut.  Gamla sår som river och gör ont.

Jag vill ligga kvar i sängen, känna värmen efter våra kroppar. Känna doften på mina fingrar av vår heta stund. Vill ligga kvar där ensam och sova bort de där timmarna som känns så evighetslånga. Men jag har tur som har vänner som drar mig ut så jag lämnar de skrynkliga lakanen och träffar Mattias och fina Anna. Kaffet gör mig gott och vi har samtal om det jag helst inte vill tänka på. Om hur saker och ting är och hur jag vill det ska vara. Och det får mig att börja tänka och jag vet inte riktigt längre hur jag ska bete mig för att göra rätt. För tänk om det blir fel?

Jag tar fredag nu. En vanlig fredag ensam i soffan. Så som det oftast är. Försöker se fram emot i morgon när jag ska träffa två fina tjejer och dricka vin på en av stans barer.

Det blir bra....

Kärlek!

Orden fanns cirkulerande i mitt huvud långt innan de formades i min mun. Långt innan han såg mig in i ögonen och sa det så klart och tydligt och jag tror mitt hjärta brast lite för det fylldes av så mycket kärlek. För man gör sig så sårbar när man en gång yttrat de där orden. Så jag ville hålla de för mig själv. Cirkulerandes i mitt huvud. Därför var det en sån skön lättnad att äntligen få säga de högt. Och nu känns det som jag inte kan sluta att säga de till honom. Men jag gör det försiktigt. Vill inte slita ut de vackra orden. De ska vara länge.

Och det är en sån underbar känsla. Att få höra honom säga de till mig, skriva de i text. Och känna att de är sanna och kommer från hans hjärta. För jag hade ju nästan slutat att tro. Skulle någon kunna känna så för mig? Skulle det någonsin kunna hända för det kändes som jag aldrig skulle få uppleva det igen. Och när det äntligen händer är det med sådan kraft att det nästan slår omkull mig. Vänder upp och ner på mitt inre, får mig att sväva högt i det blå och jag vill aldrig komma ner igen.

Hur ska jag kunna förklara? Hur ska jag kunna sätta ord på det han får mig att känna? Att hans blotta närvaror gör mig svag och matt. Att jag tycker han är det vackraste jag sett och jag kan inte få nog av hans doft, hans kropp och det han gör med mig. Hur ska jag kunna förklara att det här är det underbaraste jag upplevt på så väldigt väldigt länge. Jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar denna underbara man och att han gör mig till världens lyckligaste kvinna.

Jag var bara tvungen att få ur mig det...

Back to old times!

Jag har flyttat Sverige runt. Sagt upp min lägenhet för att befinna mig en sommar på Smögen. Pendlat 40 mil flera gånger i veckan och offrat ett samboförhållande. Allt för att jobba på restaurang. Och som jag saknat det livet ibland. Restaurangyrket är inte ett yrke, det är en livsstil. Och även om jag näst intill slitit ut min kropp på att bära tunga fat, jobba i rökiga miljöer, knappt ätit på en hel dag och inte fått sitta på över tolv timmar så har jag älskat varje minut. Jag har jobbat på sunkiga vägkrogar, på flotta lyxkrogar och gjort allt från att stå i kallskänken till att servera på bröllop. Och mitt första serveringsjobb fick jag genom att ljuga och sa att klart jag kunde servera på fat. Det hade jag aldrig gjort och det slutade med att jag tappade en stor köttbit på ryggen på en balklänningsklädd kvinna. Efter det utbildade jag mig till servitris och fick som sagt jobb på de fina krogarna. Och jag saknar det ibland...

Därför blev jag väldigt glad när jag för ett par veckor sen satt och gjorde affärer med en krogägare här i stan som driver både ett café och en grekisk restaurang. Han ville jag skulle komma och servera hos honom någon gång ibland. Och det är precis så jag skulle vilja ha det. Få jobba lite extra, när jag själv vill. Bara för att få känna på det där igen. Få vara den där som tar hand om gästerna, ge det lilla extra och göra deras kväll så där bra och mysig som jag själv vill ha det när jag går ut och äter.

Så snart mina vänner kan ni se mig servera på en av Gävles grekiska restauranger.

I belive in miracles!

Happy!

En glad Petti idag. En sån där dag då det liksom regnar positiva saker över mig. Som ett samtal om en intervju på ett av de där jobben jag sökt. Det jag helst av allt vill ha. Och affären gick i hamn. Ett handslag och en lunch senare lämnar jag den där butiken med en ganska hyffsad summa i min portfölj.

Sen möts vi på en fika. Och som vanligt blir jag varm redan innan han hunnit stiga ur bilen. Vi sitter mitt emot varandra och han säger saker som kryper in och gör mig glad, lugn och lycklig på ett sånt där behagligt sätt. Han stryker mig över kinden och hans leende smälter alla mina oroliga tankar till små obetydliga pölar. Och med honom känns det som jag skulle kunna bestiga världens högsta berg. Ingenting skulle vara omöjligt och jag vill att han ska förstå det.

Vi kysser varandra, och jag viskar...

...jag älskar dig, och han svarar....

....och jag älskar dig!

Om att göra affärer!

Det är ofta en fördel att vara kvinna i mitt yrke. Jag har säkert det lite lättare ibland än mina manliga kollegor. Som när det gäller att slå in dörrar. Nu gillar jag inte att slå in dörrar, det är just det som är gisslet för mig just nu i mitt jobb. Men när jag väl gör det... då faller de som träflisor vid mina fötter. Dörrarna alltså. Och ja... även männen. De som sitter där vid sina stora skrivbord och ler sina snikna leende. Jag ler, skrattar och flirta med finess och så veknar de. Så djävla lättlurade. Men jag skulle aldrig, och märk väl... ALDRIG släppa min affärsapproach.

Idag har jag ett lunchmöte med två killar som har en butik. Det är andra gången vi träffas och jag ska få besked om det blir affär eller inte. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det flirtades första gången jag var där. Och vad gör man? Två snygga killar i min egen ålder som sitter som två ljus när jag presenterar mina produkter och inte döljer att de tycker om mitt besök. Vi sitter i ett trångt litet utrymme bakom butiken och det dricks kaffe och snackas mycket skit. Men jag vill ha AFFÄR!!! Och är jag inte seriös får jag inte det. Hur charmig jag än är eller hur höga klackar jag än har. Och det är hårfint vad gränsen går.

Idag ska jag ha hem en affär från de där två killarna. Vi ska äta lunch, dricka kaffe och säkert ska det flirtas. Men jag går inte ut från den butiken utan en påskrift!

Så det så...

Bla, bla, bla...

Vill inte att detta ska bli en sån där dravlig kärleksblogg så ni tröttnar och försvinner för att jag bara skriver om de känslor jag just nu bär omkring på. Jag försöker hela tiden att göra vanliga saker utan att tänka på honom och likaså vill jag skriva om de vanliga sakerna utan att nämna honom. Det är svårt. Om en människa vanligtvis består av... är det 60% vatten, så känns det som jag just nu består av 90% känslor av kärlekstyp och resten av vatten så förstår jag varför jag känner en sån törst hela tiden.

De vanliga sakerna har bestått av en intagen Budapestbakelse på bageriet hos Azita och utslängda 250 kr på ett par byxor jag hämtade från kemtvätten. Vad jag inte förstår är varför jag ska betala när fläcken fortfarande är kvar. Men vad vet jag. En långpromenad i den härliga vårsolen (jo det var vårsolen som tittade fram) men då gick det inte att låta bli att tänka på honom. Jag skulle så gärna velat haft honom där och fått hålla honom i handen.Sen somnade jag i soffan med den varma vetepåsen runt min ömma nacke.

När jag läser igenom det här inlägget inser jag att det är ett sånt där bla,bla, blainlägg och det är för att jag egentligen har så mycket annat jag skulle vilja få ur mig men som jag håller tillbaka med. Då blir det såna här krystade och framsketna inlägg om bara skit.

Det får bli det här så länge....

Ömma muskler och värkande hjärta!

Han är snäll och tar hand om mig när han kommer hem. Ger min fortfarande ömma nacke och rygg massage. Kramar mig, pussar på mig och tar mig till sjunde himlen och tillbaka igen. Och jag funderar på om det verkligen kan vara så här mysigt med någon? Han säger det hela tiden... visst har vi det mysigt. Jag svarar ja men i mitt huvud är jag redan någon annanstans.

För det blir väl så. När man träffar någon man tycker om, någon man vill vara nära hela tiden men våra stunder räcker liksom inte till. Och det känns i hela kroppen. Det börja kännas i mitt hjärta. För även om känslorna är de rätta, våra kroppar är som två pusselbitar och vi hela tiden finns i varandras tankar... så finns det något annat bortom det. Men det känns oändligt långt borta och hur mycket jag än sträcker mig efter det så går det inte att nå. Och det känns... i hjärtat!

Den kärlek jag känner vill leva fritt, växa och få gro. Inte vara hämmad och stängas in mellan fyra väggar. Den kärlek jag känner vill jag skrika ut till hela världen, stolt visa upp den och få andra att avundsjukt se på. Så som jag så länge avundsjukt sett på andras kärlek.

Men jag sväljer. Är tyst. Blundar och försöker stanna i nuet. Stanna i hans varma famn. Och när han har gått stannar jag kvar bland hans saker. För doften. För att få vara honom nära, känna honom nära för jag vet att så fort vi är ifrån varandra saknar jag honom igen...

Om framtiden vet man ingenting!

Vi skulle gått på bio, ätit på restaurang innan men så blev det ändrade planer, och det är okej. För vissa saker stiger jag gärna åt sidan. För saker som jag vet är viktiga för honom. Så jag ligger i hans säng, väntar på att han ska komma hem och krama mig, krypa ner och borra in sin skäggiga haka i min hals. Ska slingra in mina ben i hans och linda mina armar runt hans kropp.

Jag njuter av varenda minut, av den där känslan av att inte få nog av varandra. När allt är nytt och spännande och man upptäcker saker tillsammans. Men jag tänker på något jag läste hos Christel och blir påmind om att inget varar för evigt. Och jag vet ju det. Att den här tiden vi har nu är så värdefull, att den kan ta slut så fort. Men ändå någonstans känner jag att jag skulle vilja hålla kvar det här så mycket längre än jag tidigare gjort. Att om... om det skulle vara så att detta blir på riktigt, en verklighet och inte bara en dröm i en rosaskimmrande bubbla, så skulle jag göra allt som står i min makt för att aldrig hamna i det där vakumet, slentrianen och tristessen där man slutar att se varandra.

Och på något sätt, kanske jag inbillar mig, men på något sätt känns det som att det skulle kunna gå. Att vi skulle kunna hålla kvar stora delar av det här fina vi har just nu. För att jag känner i hela mitt hjärta att han skulle vara värd att kämpa för. VI skulle vara värda att kämpa för och vi har så mycket gratis just nu. En underbar känsla och värme mellan oss. En stark åtrå, en passion som hela tiden finner nya vägar och vi är rörande överens om att den biten är väldigt viktig för oss båda.

Men kanske det känns så enkelt bara just nu. För vem känner sig inte oövervinnerlig när man är förälskad? När vardagen kommer och knackar på kanske det inte alls är lika lätt längre. Och framtiden kan jag spekulera i det oändliga om... jag vet ingenting om den ändå.

Jag vet inte ens hur länge det varar denna gången...

Min säng - min arbetsplats!

Så brukar det se ut när jag är ute i veckorna. Papper, dator, telefon och en almanacka med alla möten. Men det ser inte ut så just nu. Och jag vet inte hur jag ska säga.. för jag har egentligen världens bästa jobb. Bra lön, underbara kollegor, fin tjänstebil, fri dator och telefon och en sagolik chef. Men efter nyår är inget sig likt längre. Förutsättningarna har ändrats. Inte direkt till det sämre men det är något med sättet att jobba som jag inte längre riktigt kan förlika mig med. Något som gör att jag har en klump i magen, tappar inspirationen och som det känns just nu... så sitter jag fast. Och det är väldigt frustrerande. Kan bara trösta mig med att jag vet att många av mina kollegor känner likadant. Kanske det är tillfälligt, kanske det lossnar för ibland gör det ju det. Vissa dagar flyter det på bra och de känslorna och tankarna finns inte är närheten.

I vilket fall... jag har sökt två andra jobb. Mest på skoj. Som att flirta lite på sidan ni vet. Bara för att se om jag har någon chans. Men det är ändå jobb jag skulle vilja ha... om jag fick.

Kanske det bara är en sån där dag ni vet...

Glory morning!

Kan inte sova, vrider och vänder mig i sängen. Snurrar runt i lakanen. Tittar på klockan. Somnar en stund och så vaknar jag igen, med en så kraftig längtan i min kropp att jag knappt kan andas. Ligger och lyssnar på alla ljuden utanför min dörr. Hör hur porten öppnas, stängs och hur människor rör sig i trappen. Men min dörr förblir stängd. Så plötsligt hör jag porten och hela jag bara vet att nu dröjer det inte länge. Steg i trappen och så öppnas min dörr.

Värmen jag känner när jag ser honom vet inga gränser. Han kommer fram och pussar mig där jag ligger under täcket och fem minuter senare har han klätt av sig och kryper ner hos mig. Så varm, så mjuk och len och hans doft gör mig alldeles yr. Eller är det hans händer överallt på min kropp. Jag försvinner in i hans stora varma famn och jag borrar in huvudet i hans bröst. Jag bubblar av ord jag vill säga honom, om hur mycket jag längtat, hur mycket jag saknat och hur underbart det är att få vara honom nära igen men jag bara suckar högt och mina läppar kan inte riktigt forma alla de där orden. Jag är liksom stum av alla känslor som rusar runt inom mig. Vet bara att jag vill stanna i den där famnen för evigt.

Men inget är för evigt. Verkligheten kallar och vi måste gå upp från den varma sängen. Lossa våra kroppar från varandra och ta tag i den här dagen. Men först får jag äta frukost ihop med honom vid mitt köksbord. Och jag myser lite i hemlighet av att få ha honom där i mitt kök, vid mitt köksbord drickandes mitt kaffe. Han passar så bra in där. Hos mig. Men det säger jag inte...

Vi måste kramas hejdå. Jobbet kallar. Men helst vill jag krypa ner under täcket som fortfarande är varmt efter våra heta kroppar och bara njuta mera av oss.

Så... hoppas ni också fått en lika bra start på veckan!

Bada!

Hela jag är full av längtan. Men det är en härlig saknad. För jag vet... han saknar mig också! Tänker krypa ner i badet, göra mig mjuk och skön, smörja in mig med väldoftande kräm. Sen ska jag krypa ner i sängen och vänta... på honom. För tidigt i morgon bitti kommer han och väcker mig och jag kommer dra ner honom under täcket, slingra mina ben om honom och dra in hans underbara doft i min näsa.

Trodde inte man kunde längta så mycket efter någon... och för en gångs skull är det besvarat. Eller som han skrev...

Trodde inte man kunde bli så förälskad i en annan människa...

I kväll är det okej att krypa ner ensam i badet, även om jag önskar han var här med mig, för i morgon får jag äntligen se honom igen!

Jag vill att hon ska le!

Min älskade lilla blomma. Den vackraste av de alla. Men hon har svårt för att le och jag vet ju precis hur det känns när bröstet gör ont. Och jag tycker det är så orättvist att hon behöver vara ledsen när jag själv svävar på små moln. Men jag försöker. Kramar henne. Tar med henne till de bästa butikerna men jag ser att hon inte riktigt är där. Och jag vet. Jag har ju själv varit där så många gånger de senaste åren.

Vi har bestämt träff med en av mina gamla kärlekar och jag vet redan innan vi möter de att hon ska skina upp när hon ser hans söta lilla dotter. Den lilla ängeln med de stora bruna ögonen och de långa lockarna. Och precis som jag trott kramar hon den lilla och ler med hela ansiktet. För en stund.

Och jag drar med händerna över de fina tygerna. Njuter av kvalitén jag aldrig kommer att få råd att köpa och mitt skoälskande hjärta slår dubbla slag av alla de fina skinnskorna med höga klackar och lika höga priser. Men det är mysigt att få drömma ibland. Så där går vi och drömmer, hon och jag.
På NK i Stockholm.

Vi går till de vanliga gatorna. Där priserna är som vi. Vanliga. Och jag köper en klänning, finaste underkläderna och en ny underbar doft. Allt med honom i tankarna. För äntligen är det roligt igen. Att välja underkläder med omsorg för någon annans skull. Någon att vara fin för och jag blir varm av tanken. Men riktigt varm blir jag varje gång min mobil piper till och det är han. Och det gör den ofta.

Därför är det skönt att vara hemma igen. För då dröjer det inte länge innan vi ses igen. Och jag längtar så det gör ont. Efter fina, underbara honom....

Nattsudd!