Frozen!

Äntligen får jag styra bilen söderut igen. En lättnad känns i min kropp att det inte längre kommer vara timmar i bilen utan en resa på mindre än en timme. Och det är ett vackert väder som följer mig längs vägen. Gnistande små flingor som anfaller i hög fart och det är ett fruset landskap som smeks av solens strålar. Ser liksom oskuldsfullt rent ut. Men det är bara någonstans i periferin jag ser allt det där för jag är egentligen någon annanstans. Outtalade ord som cirkulera i mitt huvud och desto mer jag hör de i mitt inre desto mer förstår jag att de är sanna. Likt ett mantra ekar de om och om igen. Frågan är om jag någonsin kommer att få uttala de.

Och så får jag äntligen känna doften av honom igen. Frustrerande timmar är äntligen slut men frågan är om frustrationen blir något mindre av att få vara honom nära. Det skapar ett begär, ett slags beroende i min kropp som skrämmer mig lite. Han gör mig fullkomligt galen och det enda som tycks hjälpa är när han håller hårt om min kropp och kysser mina läppar. Och det får mig bara att vilja ha ännu mer. Av honom. Och jag funderar... är det så det ska kännas? Är det då det är på riktigt?

Det är nog därför vemodet sköljer över mig när jag säger hej då. Det är nog också därför det tränger sig fram en tår när jag stängt dörren efter mig. För jag vet... det är ju liksom inte på riktigt. Och jag blir plågsamt medveten om det en dag som denna. När man kommer på sig själv att så gärna vilja göra de där sakerna man gör när det är på riktigt. Och så känner jag mig dum för att jag i min enfald sett fram emot det där men det liksom inte riktigt blir så. Då blir jag ledsen. Och så känner jag mig dum för att jag blir ledsen. En patetisk ond cirkel och jag hatar att behöva känna mig dum och patetisk.

Men jag är väl en stor flicka och har man gett sig in i leken...

Söndag...

...och jag vaknar med en skön känsla av att inte behöva gå upp utan kan dra täcket om mig en liten stund till. Men jag har ändå ingen riktig ro i kroppen. Det kryper liksom. Och jag förstår ganska fort att det är samma känsla som jag somnade med. Han finns tydligen i mitt medvetande direkt när jag slår upp ögonen.

Jocko och jag tar en promenad och hela tiden längtar jag hem till dagens första kopp kaffe. Ringer mamma och ha det obligatoriska frukostmötet. Hinner inte mer än svälja sista tuggan av leverpastejmackan så får jag ett sms från Mattias som vill ta oss med på en promenad. Så fick det bli.

En mysig promenad och en fikapaus senare har jag energi till att ta tag i den där tvätthögen som enligt tvättschemat i källaren är en månad gammal. Mattias får hjälpa mig att bära ner detta gigantiska berg till tvättstugan så nu är de två första maskinerna tvätt i gång. Är det bara jag som fullkomligt hatar att tvätta? Inte för att det är besvärligt att trycka på en knapp men detta extremt trista efterarbete. Vika ihop, sortera, lägga i rätt lådor. Jag spyr så tråkigt!

Hoppas er söndag är lite roligare!

Om att vänta!

Det börja kännas nu. När jag inte får träffa honom. Att behöva vänta fast jag försöker att inte göra det men trots att jag försöker ignorera känslan som sliter i mitt bröst pockar den hela tiden på min uppmärksamhet.

Han hör av sig. Jag behöver inte vänta länge. Och jag talar om för honom att jag saknar honom och han säger han saknar mig också. Men jag sitter ändå ensam här. Och önskar det var annorlunda. Det var precis den här känslan jag inte ville ha. Den kom fortare än jag kunde ana.

Och jag fortsätter vänta. Och sakna. För just nu kan jag inget annat göra men jag frågar mig... hur länge kan ett hjärta vänta?

Det är nu jag börja känna min plats. Där jag lovade mig själv att aldrig mer befinna mig igen.

I väntrummet...

Skofrossa!

Brukar inte skriva om mina inköp men idag har jag gjort en kanonaffär. Scorett har total utförsäljning och jag har innan i veckan köpt två par stövlar som kostar runt 2000 kr st men bara betalt 400 kr st. Men idag var det galet i butiken. Håll i er nu. Jag köpte FEM par skor. Alla med superhöga klackar och snittpriset på en tusing ungefär. Ett par stövlar i mjukaste skinn med höga klackar som kostat 2000 kr. För allt det gav jag bara en tusing. Och nu det bästa... jag kommer sälja de DYYYYRT på tradera.

Frågan är bara nu vilka jag ska behålla och vilka jag ska lyckas skiljas ifrån.

När det inte blir som man tänkt sig!

Fast jag vet inte heller om det är så konstigt att det inte blir det när man som jag alltid är ute i sista sekund eller aldrig kan planera.

Först hade jag och Azita tänkt att vi skulle åka till Stockholm idag, bo på hotell, shoppa och gå ut och äta och kanske se lite av nattlivet i den stora staden. Men vädret ville annat igår så vi la ner de planerna men idag visar det sig att solen ville komma på besök. Men då hade vi ju liksom redan lagt ner de planerna. Så vi funderade på SPA istället. Där jag fått presentkort. Så mysigt men hur kan jag i min vildaste fantasi tro att det ska gå att ringa samma dag och få tid. Så där stöp det också.

Så ja... det får bli det gamla vanliga. Maratonlopp i ett köpcentrum.

Hopp in i duschen och sen på med shoppinghumöret!

Vad ska ni göra en lördag som denna?

Natti...

Terapi och stulna kramar!

Det var många veckor sen jag satt i den där fotöljen nu och idag var jag helt övertygad om att inga tårar skulle trilla över mina kinder. Och han ser direkt att det är något. Att jag ler med hela ansiktet och jag berättar om de senaste veckornas trippande på små rosa moln. Berättar om honom som gör mig varm och att det för första gången på väldigt väldigt länge känns som om någon verkligen tycker om mig. För den jag är och inte bara vill komma innanför mina trosor. Jag berättar om att det finns någon som säger jag tänker på dig och att det äntligen efter så lång väntan finns någon som saknar mig.

Men tårarna kommer ändå. För det rör vid min rädsla. För att bli lämnad igen. Sårad igen. Bli lurad på alla de där känslorna jag tror är äkta men som sen visar sig bara vara ett spel. Och han skriver på tavlan...

Hur vill jag ha det?

Och jag säger att jag inte vågar tänka på det. Att jag inte vill pressa och ställa krav. Jag vill ta hänsyn. Och han gör mig medveten om att jag än en gång är på väg att ställa mig i det där väntrummet och ställa mig själv åt sidan och nej... jag vill inte sitta där igen. Inte som innan. Inte som jag gjort förrut.

Men när jag en timme senare hör honom komma in genom min dörr, hör hur han tar av sig sina skor och kommer in till mig och lägger sitt huvud på mitt bröst känner jag att just nu spelar ingenting någon roll. Jag tänker inte sitta i något väntrum... men jag tänker finnas här så länge det känns okej. Och när jag borrar in näsan i hans hår och smeker hans skäggiga kind känns det mer än okej. Vi hinner med några stulna kramar och mjuka pussar innan vi måste ge oss tillbaka till verkligheten.

Som om han känner det på sig...

...ringer han och frågor om han får komma förbi och ge mig en kram. Först svarar jag inte när jag ser hans namn på displayen. Vill inte att han ska höra att jag är ledsen. Men saknaden efter honom är för stor för att kunna låta bli andra gången han ringer.

Och han kliver för första gången in i min hall och jag får krypa in i hans stora sköna famn. Känner hans skäggiga kind mot min. Kan inte låta bli att tänka på att han liksom passar in bland mina saker när han går från rum till rum på husesyn. Och så får jag prata om vad som gör mig ledsen och han lyssnar och kommer med små råd. Fina underbara. Bara hans närvaro får mig på bättre humör. Den korta stund han stannar ger mig ny energi och jag undrar om han förstår hur mycket jag tycker om honom. Vi kramas hårt. Jag tar hans ansikte i mina händer och kysser de där sköna läpparna. Vill inte han ska gå. Slingrar mina ben runt hans midja och håller om honom. Drar in hans doft.

Han lämnar mig men i mina tankar finns han kvar.

Broken!

Lättnaden jag kände idag när jag lämnade staden som gud glömde bakom mig varade ungefär tills jag klev in genom dörren hemma. Ser det direkt. Stirrandes på mig från hallgolvet och det knyter sig i magen på mig. Vet redan vad det innehåller men vet inte riktigt hur illa det kommer att vara. Jag sprättar upp föseglingen och jag måste sätta mig ner när jag läser de svarta siffrorna som lyser elakt mot mig från det vita pappret. Och allt känns bara så jävla hopplöst. Igen. Över ett år har gått och det tar liksom aldrig slut även om det här är en början på att göra upp med det gamla som varit. Men det känns så meningslöst. Glädjen över att jag kommit så långt ifrån där jag var för ett år sen, att jag kravlade mig upp ur det där svarta djupa hålet och nu känns det som jag knuffas ner där igen.

Får ont i bröstet. Vill gråta och skrika. Sparka hårt på något men vet att det inte kommr att  hjälpa. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra. Vad jag ska ta mig till. För jag vill inte ha det så här. Enligt det där brevet. Det tynger mig något fruktansvärt och jag känner mig maktlös. Allt jag kämpat för tas liksom ifrån mig. Får inte glädjas över det hårda jobb jag gjort. Ett hånskratt rakt i mitt ansikte.

Vet just nu varken ut eller in. Framför allt vet jag inte hur jag ska stå ut. Ibland känns allt jävligt orättvist...

Skrubbade knä...

...vore en enkel match just nu mot oro över försäljningssiffror som inte är vad de borde vara, för lite kundbesök inbokade och att inte få med sig avslut hem. Det är sånt jag och mina kollegor sliter vårt hår över just nu men på något sätt är det skönt att ha det att oroa mig över för att slippa tänka på nattliga demoner eller att jag får somna själv i natt.

De som var på besök i natt (demonerna alltså) har låtit mig vara i fred hela dagen men det lägger sorti över mitt humör och det märker människor runtomkring mig. Jag blir tyst. Vill gärna dra mig undan.

I morgon lämnar jag denna staden för sista gången och det är med stor lättnad jag kommer köra de 40 milen hem och inte en gång jag ska vända mig om. Jag är less på det här.

Nu ska jag krypa i säng!

Demoner!

De där nätterna kommer när jag minst behöver de men de slutar ändå aldrig komma. I natt var en sån natt. Då ångesten liksom kryper över mitt täcke, sitter på kanten och hånflinar åt mig och kastar sig i ett obevakat ögonblick över min strupe. Gräver sina hemska klor in i mitt bröst. Och jag är chanslös.

Innan jag somnade vänder jag och vrider på min ängsliga kropp och av någon anledning jag inte riktigt förstår kommer tårarna. Eller så är det just det jag gör. Förstår!

Känner vemodet i mitt bröst. Vill vara glad men jag når inte riktigt ända fram till den känslan. Och jag känner igen det här tillståndet. Oron. Frågorna och min osäkerhet över mitt värde kommer som ett brev på posten och jag önskar att jag kunde vara lika säker och stark i det som jag kan vara i så mycket annat.

Rädd att inte räcka till. Rädd att inte duga. Rädd att bli avvisad. Och det är mina egna demoner som jag själv måste ta hand om.

Jag hoppas att det är den stundande PMS:en som gör mig sån här. Och inget annat...

Andas in, andas ut...

...och vet inte riktigt mer vad jag ska göra, eller vad jag ska skriva. För det finns egentligen mycket att skriva... eller ingenting.  Det är mer än fråga om vad jag ska tillåta mig att skriva... eller hur mycket jag ska låta komma ut. För det är så svårt och egentligen så skört och ibland alla härliga känslor vilar en rädsla.

Jag drömde om vargar härom natten. Som jagade mig. Och jag lyckades stänga in mig i ett hus men såg för sent att jag glömt ett fönster öppet där en av de där blodtörstiga vargarna tog sig in. Sen vaknade jag. Vet inte om drömmen har med mitt tillstånd att göra? Den där rädslan.

Det är så sorgligt. Att läsa om de kärlekshistorier jag följt på nära håll. Ett ensamt hjärta och Tärningen och Farihan och det gör mig så ledsen. Och jag tappar tron lite. För varför kan det aldrig bara vara enkelt? Varför kan inte kärleken bara få vara så där sprudlande och vacker utan problem? Och jag tänker... vad är det för mening? Om det ändå alltid slutar med olycka. Och jag vill inte vara bitter och cynisk för jag längtar ju efter att få vara älskad och ge all min kärlek till den personen. Men varför kan det aldrig bara få vara enkelt?

Och jag väljer än en gång att välja en annan väg än den enkla. Det verkar vara min lott och därför är jag rädd. Det är därför mitt hjärta just nu sitter i fosterställning och håller upp händerna som skydd. Men jag glömmer liksom bort det för en stund. När jag får somna med en varm kropp tätt intill, när mjuka händer smeker min kropp och läppar kysser min nacke. Och jag vacklar mellan att strunta i förnuft och njuta av stunden och att vara realist och ifrågasätta om det här bara är ännu en historia som kommer sluta med att jag blir sårad.

Om att längta bort!

Jag ler, hälsar artigt och är så där social som sig bör på en fest med massa människor man aldrig träffat men måste umgås med en hel kväll. Alla är trevliga men ack så unga och jag umgås mest med godis och chipsskålen uppkrupen i soffan medan alla andra skrattar åt varandras gemensamma historier. Men jag är inte riktigt närvarande känner jag. Håller mest koll på mobilens display och ler fånigt när den piper till. Det enda som kan få mig att lämna min lilla bubbla är när Danny dyker upp på tv-rutan i Melodifestivalen. Den killen är nog den enda kändis jag är lite småkär i och som får mitt hjärta att slå lite extra. Så de minuterna njuter jag av hans vackra uppenbarelse men sen är jag tillbaka i min lilla bubbla igen.

Jag kan inte riktigt vara där och längtar hela tiden bort någon annanstans så till slut inser jag att jag inte är något trevligt sällskap och ger upp. Åker hem helt enkelt.

Och jag tänker, känner och liksom analyserar vad det är som håller på att hända. Jag är glad och befinner mig i ett slags mystillstånd men samtidigt som fjärilar och bin surrar runt inne i mitt bröst känner jag hur hjärtat liksom kryper ihop lite i fosterställning. Håller upp händerna som skydd och murar börja lägga en stadig grund runtomkring, redo för strid. För även om det var fruktansvärt länge sedan någon sa "jag längtar efter dig" eller att någon frågar mig "vart ska jag göra av alla mina känslor" så vågar jag inte glädjas över eller riktigt tro att NU är det på riktigt. Vågar inte släppa in den där glädjen av att någon faktiskt känner något för mig för jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt och jag vet också att gränsen mellan att vara sådär pirrigt lycklig och förkrossat olycklig är hårfin. De tillstånden ligger så fruktansvärt nära varandra och jag är fortfarande smärtsamt medveten om hur ont det kan göra. Jag har ju i stort sett haft ont i hjärtat över olika män i över två års tid. Varför skulle detta vara annorlunda?

Men samtidigt vill jag inte neka mig den känslan. Vill inte neka mig själv att få känna mig omtyckt, efterlängtad och saknad. Jag vill så gärna leva i nuet och bara dras med av det där härliga. Så jag försöker. Ta dagen som den kommer. En i taget. Njuta av stunden och se vart det leder. Kanske det tar slut innan det ens har börjat. Kanske det var en lek och bara inbillning. Men låt så vara. Jag håller mitt hjärta lite på avstånd ett tag och låter sinnena njuta istället. Suger åt mig av allt det där fina.

Det kanske tar slut när som helst så jag njuter nu!

Och jag funderar på...

...varför jag inte behöver mer än 40 minuter på mig att göra mig partyklar. Från att jag kliver in i duschen till att jag står i Azitas hall med de höga klackarna på och läppstift på tänderna (en liten miss där) så har det som sagt inte gått mer än 40 minuter. Jag vet att jag kan vara snabb men aldrig så snabb om jag vet att jag ska gå på fest och där finns 25-åriga killar. Men så är det idag.

Och kanske det helt enkelt beror på att de där 25-åriga killarna inte alls lockar idag. Kanske för att jag inte alls bryr mig ifall någon kommer att ge mig långa blickar. Jag skiter helt enkelt fullständigt i att göra mig snygg för någon annans skull i kväll.

Det finns ju liksom redan en jag vill göra mig snygg för...

På tal om glasögon...

...så var jag på återbesök hos optikern igår och det var ett glädjande besked. Jag ser sämre. Ja jag vet... jag måste vara den enda som någonsin jublat när optiken säger att man behöver glasögon. Men faktum är ju att jag burit glasögon sen jag var 15 år utan att behöva så för mig var det bara kul att äntligen kunna svara ärligt på frågan "har du glasögon?" Tidigare har jag ju bara haft det för som man säger "för syns skull".

Så nu var det alltså dags igen och efter två år med samma bågar är jag ju givetvis sugen på att få byta. Jag såg lite sämre både på långt och nära håll så jag mååååste ju såklart ha nya bågar. Gärna två par. Men jag kommer nog att använda några av mina egna gamla bågar och sätta styrka i och plocka ut ett par nya bågar hos optiken. Blir lite billigare då. Eller billigt är väl att ta i. 2000 kr för bara glasen är ju egentligen rena rånet men vad gör man?

Näpp mina vänner... nu har jag bestämt mig för att sätta mig i bilen och åka åtta mil söderut till Uppsala. En klänning jag letat efter i halva Sverige finns där så nu ska den inhandlas. Ja med förutsättning att den passar. Annars hittar jag säkert något att trösta mig med. Det är ju fest i kväll så det finns alltid anledning att shoppa någon nytt!

Hejs svejs!

Jag har varit där så många gånger förut. Där man inte riktigt vet om känslorna är på riktigt. Mina eller hans. Om det bara är inbillning, attraktion eller om det är kärlek som växer där innanför bröstet. Och just nu vågar jag knappt andas. Går lite på tå, ett steg i taget och vill inte göra några hastiga rörelser för att inte ta hål på den där sköra bubblan. Och det är någon form av skräckblandad förtjusning över tillståndet.

Han frågar mig vart han ska göra av alla de där känslorna. Om det är hälsosamt att längta så mycket efter någon och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. För jag vet faktiskt inte.

Men ja, det finns fjärilar i mitt bröst. En längtan. Och det är en underbar känsla att vara efterlängtad tillbaka. Ha någon som tänker på mig. Någon som säger att han älskar min doft.

Kanske är det bara en lögn, en illusion och något vi skapat tillsammans genom vår gemensamma längtan efter närhet. Kanske är det på riktigt. Kanske det tar slut innan det ens har börjat.

Jag är fortfarande singel... men mina tankar finns just nu hos någon speciell.

Lördagmorgon...

...och trots att jag skulle kunna ligga kvar i den varma sköna sängen går jag upp innan klockan blivit åtta, snöra på mig skorna och tar med Jocko ut för att möta upp kollegan P. I parken möter jag honom med hans söta lilla dotter och deras två hundar och vi går en timmes lång skön och kall promenad. Det är en sån där mysig frostig och solig dag som liksom inte kan gå fel på något sätt. I alla fall känns det så och den känslan ska jag försöka behålla.

Igår tog jag mig till gymmet och ställde mig för första gången i den stora salen där det snart är dags att hålla min första klass. Och det känns lite som att komma hem. Jag älskar den där stora ytan, de stora speglarna och doften av svettiga mattor. Och snart... snart står jag där inför nya ansikten och skriker och peppar. Men igår fick jag köra med mina två små lärjungar som med ivriga ögon följde varje rörelse och försökte hänga med så gott de kunde. Jag fnissade gott åt deras lite vingliga steg och krokiga ryggar men duktiga elever som de var så hängde de snart med. Det var roligt att få ha de där och busa med. Vi hade så roligt att vi glömde bort tiden och till slut kom personalen och upplyste oss om att det nu var dags för stängning.

Idag ska jag gå på inflyttningsfest med Azita till en vän till henne jag inte känner. Alltid spännande att få träffa nytt folk. Men just nu ligger jag kvar här i soffan en stund till och bara njuter av denna lördag förmiddag.

Bilder från igår

Jobbe, jobbe...

Sitter på jobbet. Har vunnit biobiljetter för att jag bokat mycket kundbesök. Nån som vill följa med?