Han kommer direkt från träningen, ruffsig i håret, rosig om kinderna och de där ögonen glittrar och han ler med hela ansiktet och precis som när vi sågs dagen efter vårt första möte på akuten kan vi inte låta bli att hela tiden ta på varandra och det är just det som gör hela skillnaden för mig. När jag känner att jag hela tiden vill vara nära, känna och ta på personen och han verkar känna precis som jag för hela kvällen rör vid vi varandra så fort vi kommer åt.
När vi sätter oss och ska äta och vinet är upphällt och jag tror vi ska skåla tar han plötsligt tag om mina kinder och pressar sina läppar mot mina och vill liksom inte släppa mig. Och det är mysigt. Precis så där mysigt som första kyssen ska vara.
Det finns mycket att säga om denna fina kille men vet inte hur mycket jag ska behålla för mig själv. Både för min egen skull och med respekt för honom. Men han är fin. På alla sätt och så bra som det känts de senaste dagarna har det inte gjort sen... Och jag njuter mest bara av den känslan just nu. Att få vara någon nära.
Jag tittar på honom och förvånas om och om igen över att en kille som är äldre än jag kan attrahera mig så som han med tanke på alla unga slynglar jag ödslat tid på. Men han har en pojkaktig busighet och en kropp som vilken 25 åring som helst skulle kunna vara avundsjuk på. Men det är hans insida som värmer mig mest. Hans trygghet, hans ömma händer och sprudlande skratt.
Jag är glad att jag åkte till akuten den där dagen, glad att han skickade mig ett sms och ville träffas och äta frukost. Och jag är glad att han kom och tillbringade kvällen, natten och halva dagen ihop med mig idag. Njutit av att få somna brevid honom, vakna och ligga och smeka hans kind tills han vaknade, få gå en lång promenad i parken och när han stannade och kramade om mig och kysste mig kändes det underbart att få stå där under alla träden och få göra precis det där jag så många gånger funderat på när jag gått där själv med hunden om jag någonsin skulle få gå med någon där och hålla handen, kramas och kyssas. Det som liksom hör till i en park som den. Och idag fick jag äntligen göra det.
När han lämnade mig för att han var tvungen kramades vi länge, och jag frågade honom om det skulle vara okej om jag skulle komma att sakna honom och hans svar var det jag hoppades på. Vad det innebär vet jag inte. Vad som händer nu vet jag inte. När vi ses igen vet jag inte. Det är inte helt lätt och okomplicerat. Saker som kan göra det lite svårt. Men vet ni, det gör inget. Jag är bara glad att fått chansen att träffa en sån fin människa och få vara honom nära. Vi kommer säkert att träffas igen, jag kommer säkert att sakna honom, längta lite eftersom vi hade det fint ihop på många sätt.
Men jag tar det lugnt. Väntar in honom lite. Känner in lite. Smälter alla intryck och känslor. Njuter av det vi gav varandra. Vi behövde det båda två och säkert kommer vi behöva det igen. Och jag är glad att jag fick det jag behövde av någon som jag verkligen känner för. Någon som berör mig. Någon som gör mig varm.
Nej, nu får det räcka med ord om det här. Nu ska jag suga på den här karamellen och hoppas på att jag kanske snart igen få sticka ner handen i den där godispåsen.
Den som väntar på något gott...
