Ohh it`s monday!

Och jag vaknar med samma känsla i kroppen som jag somnade. Längtan. Den där som höll på att göra mig tokig. Ligger kvar i sängen. Vill inte sticka ut tårna utanför täcket. Vill ligga kvar och lyssna på regnet men mest lyssnar jag på alla fotsteg i trappen utanför. Hör hur porten öppnas och stängs och hela tiden hoppas jag på att min dörr ska öppnas men den förblir stängd. Men så ringer telefonen. Och bara jag ser hans nummer blir jag varm i hela kroppen. Han säger han vill komma förbi en stund.

Så öppnas min dörr till slut. Och fast att vi har träffats i flera månader nu så blir jag lika pirrig i magen varje gång jag ser honom. Känner hur jag liksom ler med hela kroppen. Han kryper ner till mig. Pussar mig miljoner gånger på halsen och jag myser, fnissar och drar in hans doft. Klamrar mig fast runt honom. Lyfter på täcket och låter honom få komma mig nära. Och alla dagars frustrerande längtan är äntligen över.

Inget är som att få vara med honom. I hans armar är jag precis som jag vill vara. Varm, mjuk och lycklig. Där vill jag stanna för alltid och tanken på att vi snart kan få vara så där nära, ofta och utan att behöva känna den där slitande längtan och frustrationen gör mig så oerhört lättad. För jag har våndats, oroat mig och plågats av osäkerhet och nu kan jag äntligen slappna av. För jag vet att hans ord är sanna och att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.

Får man vara så här lycklig?

Och jag kan bara vara där. Det är som det är. Just nu. Och jag gör allt för att tiden bara ska gå. Få timmarna att försvinna, gå framåt och bli en dag då vi kan ses igen. Jag vaknar av att jag har honom på näthinnan. Är det normalt? Att vakna av att jag tänker på honom? Sen försvinner han inte från mina tankar en endaste gång under hela dagen. Jag gör bara mitt bästa för att kunna se annat än bilden av oss tillsammans framför mig.

Äter frukost som bara växer i min mun. Dricker kaffe och jublar över att det sätter igång magen så att jag kan få gå och tömma. Ja jag vet att det är information som är mer än vad ni begär men är man som jag och går på toaletten en gång i veckan så får det liksom bli dagens höjdpunkt. Då kan ni ju fatta själva vad den där saknaden gör med mig. Jag städar. Viker tvätt och förbannar mitt jävla klädshoppande för när allt är rent finns det ingen plats. Och jag känner för att bara lägga allt i kartonger och skicka iväg till röda korset. För inte fan är jag gladare av alla skor och klänningar när jag ändå inte har det nära som jag vill ha nära. Jag får inte plats med underkläderna i byrån utan säkert hälften av allt ligger ovanpå. Är jag lyckligare för att jag äger mer än en veckoranson bh:ar?

Mitt på dan sover jag en stund. Bara för att få timmarna att försvinna lite fortare. Går ut med hunden och gör mig lite gröt. Fortsätter städa och trycker ner kläderna i lådor och pressar in galgarna brevid varanda i garderoben. Han ringer. Ett snabbt samtal bara för att säga att han hör av sig i morgon. Och jag kämpar. Försöker vara stark. Vet att han finns där men att han inte är hos mig sliter mig i stycken. Jag trodde aldrig man kunde sakna någon så fruktansvärt mycket.

Jag fortsätter ta död på timmarna. Tar fram nål och tråd och lagar hål i kläder och sy i ett axelband som gått av. Då förstår jag på allvar att jag håller på att bli tokig av saknad.

Nu är jag berusad. Ett glas vin räcker. Och jag tittar på klockan och väntar på att den ska bli tillräckligt mycket så att jag kan gå och sova. Sova bort timmarna.

Kan man bli tokig av saknad?

En lördag!

Jag ska egentligen inte jobba lördagar men jag har varit hos min personal varje lördag sen vi öppnade. Det känns bra att titta till de lite, köpa med kanelbullar och lösa av de så de kan ta en paus. Frukosten idag åt jag med Azita i hennes butik sen lämnade jag henne för att ta hand om min egen. Sen gick liksom dagen av sig själv.

Och jag saknar. Hela tiden. Och även om det känns lugnare i bröstet nu när allt liksom börja falla på plats så är det fortfarande inte enkelt. Jag försöker verkligen att vara stark och han säger att han älskar mig för det. Att jag måste hålla ut lite till och att det snart finns all tid i världen för oss. Men jag kan ändå känna frustration när jag inget hellre vill än att få känna hans armar om min kropp men jag inte får det. Då spelar det ingen roll att han säger att han vill men inte kan just nu.

Jag svarar inte på hans sms. För jag är sur. Som ett tjurigt litet barn. Han skriver igen och jag svarar fortfarande inte. Tjurar. Då skriver han "du behöver inte svara, jag vet att du läser ändå". Då kan jag inte låta bli att le. Skratta åt honom. Och det är det jag älskar med honom. Att han kan få mig att skratta. Att jag har svårt att vara arg på honom. För innerst inne vet jag ju. Förstår att det är svårt just nu. Att han slits mellan det som varit och det som ska bli. Och jag respekterar det.

Men det gör inte mindre ont för det. Den där längtan sliter i mitt bröst men samtidigt är det skönt med den känslan. Det är ju kärlek. Jag önskar bara att sen var nu. Att allt det som måste gås igenom redan var avklarat. Men det kommer ta tid. Och jag har lovat att vara stark.

För honom kommer jag att vara det. Hans kärlek ger mig styrka...

Så därför har det varit okej att dricka vin i min ensamhet. Att sitta i soffan själv med fötterna uppdragna under filten. För jag vet att vår tid kommer.

Love makes me beautiful!

Jag tror det är så. Att kärleken gör människan vacker. För så känner jag det just nu. Känner hur det strålar genom mina ögon, hur hyn lyser klarare än någonsin och jag behöver inte längre måla mig för att känna mig fin. När jag ser mig själv i spegeln så ler jag och tycker om det jag ser. Kanske beror det på att jag vet att han tycker om det han ser. För han säger det ofta. Hur fin jag är. Och det känns. I hjärtat.

Jag tycker om att känna det han får mig att känna. Jag tycker om den jag blir när jag är med honom. Mjuk, varm, kärleksfull och vacker. Jag tycker om att han får mig att känna att jag duger, precis som jag är.

Jag är inte vackrast i världen, men det räcker att han tycker det!



Tack för de fina orden... älskling!

Regn...

...som faller ner i mörkret där vi går sida vid sida och vi är rörande överens om att vi haft en trevlig kväll ihop med ost, kex och vin. Vi har haft mycket att prata om finaste Emma och jag för det är länge sen vi satt ner och pratade. Förr om åren träffades vi varje dag. Hon med sin lilla kaffe-och-choklad-butik och jag med min kosmetik-butik. I samma galleria och samma väg hem så det fanns alltid tid för att prata. Nu ses vi sällan men idag tog vi oss tid. Och det är alltid lika mysigt.

Och det är skönt med de där vännerna som du kan berätta allt för, de mindre bekväma sakerna, om demonerna och de svagaste sidorna och de tycker om dig ändå. De som inte dömmer. Sån är Emma. Ärlig och rak men inte dömande.

Det är skönt att få avsluta kvällen med en promenad i regnet. Jag älskar regn. Och i kväll doftade det Hägg. Jag blir blöt i håret och jeansen jag köpte till min älskling men som jag fick behålla klibbar runt benen men det gör inget. Regnet gör mig lugn. Och jag känner mig tacksam. För regnet, för de fina vänner jag har runtomkring mig och så givetvis kärleken.

I kväll somnar jag skönt!

I´m burning!

Det känns nästan så. Han har tänt en eld i mitt bröst och den brinner bara starkare för varje dag. Och jag skäms nästan för att jag är så lycklig. För jag vet inte om jag verkligen är värd denna lycka men så tänker jag på de senaste månadernas väntan, den ständiga saknaden och oron om fortsättningen. Så jag lutar mig tillbaka nu och njuter. För jo... jag är värd den här lyckan.

Och jag tänker på hur annorlunda allt är. Att känslan, den där elden i mitt bröst är något jag aldrig tidigare känt. Inte så. Att jag varit förälskad är en självklarhet. Jag är ingen liten flicka längre så jag har hunnit känna den där känslan många gånger om och  blivit sårad och förälskad igen. Men jag har alltid gått vidare. För det har alltid varit något jag saknat. Alltid. Och ibland har det bara varit jakten jag velat ha. Det som varit svårt att få har triggat mig till bristningsgränsen. Ibland har jag fått mitt byte men tröttnat så fort det legat besegrat vid mina fötter. Så jag har vänt det ryggen och jagat vidare.

Det har funnits tankar och jag har ställt mig frågan någon gång nu också. Är det bara för det är svårt som jag så gärna vill stanna kvar. Är det bara det svåråtkomliga jag vill ha? Det ouppnåeliga? För det var ju det han var för mig. Och jag var beredd att kämpa till sista blodsdroppen för att få honom. Men hur skulle det kännas om han blev min? På riktigt? Skulle skimret runt honom falna som det gjort runt alla de andra om han verkligen blev min? Jag behöver inte undra längre...

Jag älskar honom mer än någonsin. En trygghet har landat i mitt bröst och en självklarhet så stark när det gäller mina känslor att jag aldrig behöver tvivla. Det räcker jag ser honom. Hör hans röst. Då flammar den där elden upp i bröstet och sprider en glödhet värme i min kropp. Och jag njuter. Jag njuter av känslan, av kärleken, av glädjen och stoltheten han får mig att känna. Stoltheten över honom för han är det finaste som finns och jag vill visa upp honom för hela världen och skrika högt att denna underbara man är MIN!

Förlåt mig.... men jag befinner mig just nu i något slags kärleksrus. Jag vaknar snart. Men låt mig bara få flyta med lite och framför allt låt mig bara få ur mig orden. Jag behöver nog få se de på pränt för att riktigt kunna förstå att det här är sant och ingen dröm. För som jag skrev till honom...

"Om det här bara är en dröm så väck mig inte"

Han svarade...

"Då kommer du att få sova länge"

Jag älskar honom så och numera....  kallar han mig för sin flickvän!

Tillbaka till verkligheten!

Jag lämnar den här underbara utsikten bakom mig. Två underbara dagar i sol vid en av de vackraste platser jag vet. Och två nätter ihop med den finaste. Och trots att jag är tillbaka på jobbet och har fullt upp så jag knappt hunnit att äta så är jag nog just idag den lyckligaste kvinnan på jorden.

Vet inte om man kan säga "jag älskar dig" för ofta eller om jag någonsin blir trött på att höra han säga mitt namn. Och jag funderar på om jag någonsin kommer att tröttna på att se på honom. När vi sitter där i bilen på väg ifrån den där underbara platsen, på väg hem till verkligheten så försöker jag få honom att förstå hur jag egentligen känner. Men jag förstår knappt själv. För det är liksom... för bra. Men jag är nästan helt säker... nej... jag ÄR säker, på att jag träffat mannen i mitt liv. Jag älskar honom mer än jag någonsin älskat något förut. På ett helt annat sätt. Och jag behöver inte längre vara orolig. Han älskar mig också. Och han kommer att stanna hos mig!

Idag är jag den lyckligaste kvinnan på jorden.

...som jag väntat på så länge. Ett steg framåt, ett bevis på att det är på riktigt. Och jag blir varm i hjärtat av att få höra hans röst. Höra han säga de där orden... att han älskar mig. För jag älskar honom över allt annat. Vill vara med honom och jag känner mig närmare honom än vad jag nånsin gjort.

Så jag kan inte vänta. Vill få krypa in i hans famn NU. Så jag sätter mig på tåget och åker dit där han befinner sig så om några timmar är jag hos honom igen. Och jag känner mig som en liten flicka på julafton. Upprymd, pirrig och förväntansfull. Som alltid när jag ska träffa honom. Och jag önskar den känslan kommer att få finnas där länge. Att jag alltid kommer att få känna den där värmen i bröstet när jag tänker på honom.

Pricken min älskling jag älskar dig så!

Så gick helgen...

...och jag har varit lugnare i hjärtat än på mycket länge. Helgerna brukar innebära saknad, längtan och frustration och en hel del oro men på något sätt har jag varit lugn. För han finns där hela tiden. Inte nära men ändå närvarande och det är så lite som krävs för att jag ska känna den där tryggheten. Saknar gör jag hela tiden. Det gör jag alltid när det gått några dagar sen vi sågs. Jag kan börja sakna honom redan när vi kramas hejdå. Men våra avsked gör inte längre ont. Kanske för att jag vet. Vet att han älskar mig som jag älskar honom. Att vi har kommit så långt på vår väg ihop att det liksom inte finns någon återvändo nu. För vad skulle vi vända tillbaka till? Vi vet ju båda vad vi har och vad som fanns innan oss. Och jag skulle inte vilja tillbaka dit. Och han visar mig hela tiden att även han vill stanna där vi är nu. Hos oss.

Så gick helgen och jag tillbringade stor del av den med min älskade Azita. Hon som fick plocka upp mig från det där hålet i fredags. Det enda som fanns kvar av fredagen i mig var den där jävla migränen. Och med den pulserande i huvudet tog jag mig som i ett töcken till jobbet i lördags. Jag lyckades hålla skenet uppe en stund så att i alla fall personalen fick komma iväg på lunch.

Så gick helgen och jag färgade håret och drack kaffe och Baylis i Azitas soffa. Somnade som ett barn ytterligare en natt brevid henne i hennes stora sköna säng. Och söndagen började jag med en promenad hemåt och frukost i soffan. Sen slog någon mig i huvudet och jag somnade och sov bort halva dagen. Men vad gör väl det när resten av dagen tillbringades vid ån på en filt med grillad kyckling i den varma solen.

Nu önskar jag att jag inte blir sittandes här utan kan göra lite nytta. Men soffan är allt för skön..

Och så blev det henns tur...

...att plocka upp mig. Se till så jag inte låg hemma själv med mina demoner klamrandes fast vid min kropp, sorgen i bröstet och ångesten som smyger allt närmre. Det slår aldrig fel men jag blir lika lamslagen varje gång. Och det spelar ingen roll att jag vet vilken tid på månaden det är. Det är lika svårt att värja sig ändå.

Så hon kommer och hämtar mig. Låter mig få bädda ner mig i hennes soffa och hon gör te och rostat bröd och ser till så jag har det bra. Och det släpper. Demonerna kryper tillbaka till sina hål och jag gråter inga tårar på hela kvällen där under filten i soffan.

Jag får krypa ner i hennes stora sköna säng och där somnar jag gott och jag är så oerhört tacksam för jag har denna underbara lilla Iranska prinsessa i mitt liv!

Tack snälla underbara!

Trevlig fredag!

Drive on the memory lane!

Jag har inte varit i någon av de där städerna på väldigt länge och det är inget jag heller tänkt på men nu sitter jag där i bilen och närmar mig de där platserna. Fast denna gången är målet något helt annat. Och inget av den där smärtan båda de där städerna inneburit för mig finns kvar. Inte ett spår. För nu är jag varm i bröstet av tanken på var jag snart ska befinna mig. I hans famn. Där kärleken finns.

När jag närmar mig det där hotellet vid rondellen ser jag också skylten mot sjukhuset och jag kan nu le åt det minnet. Kör förbi den stora parkeringen där jag stod och tittade ut flera gånger genom hotellfönstret och väntade på den där speciella bilen. Kommer ihåg känslan men den spelar inte längre någon roll. För det jag har nu och är på väg till är så mycket mer på riktigt att det jag kände då bleknar i jämförelse. Och jag är glad och tacksam för att det är så. Jag lämnar den staden bakom mig precis som jag gjort med det som var då.

Så närmar jag mig slutstationen för min resa. Och den staden gör mig lite mer vemodig. För smärtan jag kände då. Det var snö när jag var där. Nu är det grönt på träden och jag ser plötsligt hur vackert det är. Då såg jag aldrig det för de gångerna jag åkte igenom i hans bil var det sent och mörkt. Men det spelar ingen roll nu. För mitt mål denna gången är ett helt annat. En kärleksfull famn där jag känner en trygghet och kärlek jag inte kände sist jag var där. Något som är på riktigt och som jag aldrig behöver tvivla på.

Like a rollecoaster!

Det är ungefär så det varit. Rent känslomässigt. För ena minuten är vi nära igen och jag får gråta mot hans bröst. Säga alla de där orden som i dagar tyngt mig. Han kysser bort mina tårar, kramar mig hårt och får mig att förstå att det är lika jobbigt för honom. Och när vi skiljs åt gör vi det med en varm känsla i våra bröst och jag hoppas vi kan få leva länge på den känslan. Det tar bara några timmar så gråter jag åter igen i frustration. Men som alltid så möts vi någonstans på halva vägen och jag blir lugn igen.

Pizza i sängen, hans händer som smeker mina fötter så där som jag älskar. Hans starka armar runt min kropp och heta kyssar som tänder den där glöden i mig. Den där glöden som jag bara numera känner med honom och den är starkare än någonsin. I en smal säng, i en stad och i ett rum som inte är vårat men som blir vårt kärleksnäste för några timmar och just då spelar ingenting någon roll. Bara hans händer som kärleksfullt håller så där hårt om mitt hår när vi älskar. Hans fingrar över mina läppar för att tysta mina ljud. Och det är just de där stunderna som får oss att förstå att det är så vi vill ha det. Precis just så.

Och någonstans hoppas jag att jag inte behöver säga mer. Att det räcker med tomma hot från min sida för att han ska ta ett steg till framåt. Att den där känslan vi båda känner kan ge honom den där styrkan han så väl behöver. För jag vill inte behöva åka den där känslomässiga bergodalbanan mer. Mina friåk borde vara slut nu och jag börjar bli åksjuk.

Han kommer och besöker mig på jobbet och jag tror inte han förstår hur mysigt jag tycker det är. Hur glad jag blir av att få se honom. Sitta mitt emot honom och dricka kaffe och bara njuta av hur fin han är.

Jag hoppas bara jag slipper säga mer nu. Att alla ord om min frustration, min smärta och längtan sagts för en sista gång. Vill inte behöva hota mer. Och trots att min kärlek är starkare än den någonsin varit förrut kommer jag att vända mig om och gå om jag inte får ge honom den precis så som jag vill ge honom den.

Ord...

Jag har egentligen så mycket som behöver få komma på pränt. Rensa ut orden från systemet. Men måste sortera de först. Väger de fram och tillbaka. Känner på de, smakar på de. Orden som jag bär på. Om det som gör ont, det fina i allt det jobbiga och om kärlek när den är som skörast. Men inte just nu. För just nu vill jag bara vila i känslan.

Jag återkommer snart...

Och jag öppnar munnen...

...och jag hör mig själv säga ord jag egentligen inte alls vill. Och två sekunder efter ångrar jag mig men hur tar man tillbaka något sånt? Och jag vet att jag får det att låta mycket värre än det egentligen är och det var just precis det jag ville. Just i det där ögonblicket. Några få sekunder av smärta i mitt bröst och det blir helt fel.

Egentligen vill jag säga honom hur mycket jag älskar honom och att det är just DET jag känner när jag ser honom igen. Att jag tycker han är det finaste jag vet och att så fort jag bara känner hans doft fylls jag av en sån enorm stark kärlek men jag vet inte hur jag ska få honom att förstå. För samtidigt håller jag på att gå sönder. Jag försöker vara stark, hålla mig kall men så fort jag kommer honom nära så sköljer det över mig. Den där kärleken. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Det är nog därför jag vill såra honom och säger de där orden. Jag ser i hans ögon hur besviken han blir. Och jag skäms. För jag menar det egentligen inte.

Jag kan inte förklara bättre än så. Min kärlek och frustration fick mig att säga saker jag inte borde sagt men hur tar jag tillbaka det?

Min älskling...

...som alltid finns där!

I´m a big big girl...

Hennes fråga när vi sitter där och skålar i vin får mig att tänka efter en stund...

"Jag tycker inte du verkar vara lika förälskad längre"

Men svaret kommer från hjärtat men jag kan förstå hennes undran. För jag vet att jag kanske inte visar det lika mycket. Inte är ledsen längre. För att jag sitter där med vin i min hand och faktiskt inte stirrar på telefonen hela tiden utan kan le och ägna mig åt att ha trevligt. Men det är för att jag måste. För att jag inte vill befinna mig där i den där väntan längre. Och jag tror jag har stängt av lite. Men jo, jag älskar honom fortfarande. Men jag har tvingat mig själv att få distans till det. Och jag går inte längre under av längtan. För jag kan inte längre gå omkring och sakna något som egentligen aldrig varit mitt.

Han skriver han saknar och älskar mig. Ändå är han inte hos mig och när jag frågar varför han inte kan ta sig tid... blir han tyst. Och det får mig bara att stänga av ännu mer. För vad ska jag annars göra?

I´m a big big girl...

Tears!

Jag blir väckt av telefonen tidigt. Det är min lilla iranska prinsessa och hon vill komma. Hon är ledsen och jag låter henne krypa ner brevid mig i sängen. Kramar henne och stryker hennes kind. Och jag vet så väl hur hon känner och jag försöker få henne att förstå att det är den där lilla flickan i henne som behöver tröst. Hon gråter och när jag frågar om hon vet vad hon är ledsen för säger hon att hon inte vet. Att hon bara känner sig så ensam.

Och det är precis så det är. Vi två, så lika. Med vänner runt oss som älskar oss. Inte är vi ensamma men ändå kommer den där känslan ibland. Och det gör mig så ledsen för hennes skull. För hon är den starkaste kvinna jag vet. Med ett bagage som ingen normal människa skulle orka bära. Och hon har åstadkommit mer än vad många gör under ett helt liv. Affärskvinna, ensam med två barn och alltid ska ta hand om alla andra. Klart hon behöver gråta ibland och att hon känner sig ensam.

Jag stryker henne över håret. Säger att det är okej att vara ledsen. Att det är bra att låta den där lilla flickan få komma fram. Och jag funderar på att hon också skulle behöva någon som honom med den stora famnen som hjälpt mig så många gånger i de där stunderna. Han som fått mig att förstå att jag har henne inom mig. Den där lilla flickan. Han som jag suttit så många gånger med och gråtit floder över sorgen i mitt bröst.  Samma sorg som hon bär.

Vi äter frukost ihop. Tar med våra hundar ut i det fina vädret och jag tror hon känner sig lite bättre till mods. För jag vet, att det är i de där stunderna man behöver få känna att man inte är ensam.

Jag ska aldrig lämna dig ensam älskade vännen!