HALLÅ!!!!

Vem är det som är i Italien och besöker mig här???

Ge dig tillkänna ;o)

Frågor utan svar!

Att åka berg och dalbana är inget jag uppskattar en tidig morgon men det känns som det är just det jag tvingas göra ändå. Ena minuten njuter jag av att få ta det lugnt, börja dagen med frukost i sängen, veta att jag har många timmar kvar innan första mötet och kan njuta av tiden. Det känns bra. Inte ont någonstans. Sen POFF så flyger det på mig. Griper tag i mig när en flyktig tanke lyckas smita förbi. Och det river och sliter där innanför revbenen. Och jag är så fruktansvärt trött på den där känslan. Just den DÄR känslan som skapas av ett ledset hjärta och miljoner frågor som snurrar runt utan svar.

Jag gick nästan ett år i det tillståndet. Nu är det inte riktigt lika illa men jag förstår inte varför det alltid ska sluta så så fort hjärtat får ta plats och tala? Vad är det för fel på mitt hjärta som alltid navigera så fel?

Och det finns så mycket kvar jag hade velat säga. Dessa avslut som lämnar en kvar med alla frågor. Och det tär sönder mig i bitar. Jag vet inte vilket som gör mest ont, att bli lämnad eller att bli lämnad utan förklaring? Skulle det kännas bättre att få en obekväm sanning slängd i ansiktet? Är det DET jag vill ha?

Jag vet inte. Jag känner bara att det fanns mera att säga. Mer att fråga. Och det... DET gör ont!

Fula dagar och vackra dagar!

Vi har de alla. Dagar då man ser sig i spegeln och undrar vad det är för monster som stirrar tillbaka på en. De dagarna då utsidan hänger ihop med insidan. Ögonen speglar det mörker man känner, tyngden i bröstet läcker ut i varje liten por och förfular allt i sin väg. De dagarna då man känner sig ful, hemsk, äcklig och otillräcklig och helst vill man slå spegeln i tusen bitar men man nöjer sig med att släcka badrumslampan och stänga igen dörren och hoppas man inte stöter på fler speglar under resten av dagen.

Sen finns de dagar då insidan känner sig vacker och genast strålar det ut genom det tunna skinnet som täcker ens kropp. Då ögonen gnistrar, hyn har lyster och inga dåliga hårdagar existerar för varje hårstrå ligger perfekt. De dagarna då man ler när man ser sig i spegeln och undrar vad den där snyggingen har varit i hela sitt liv.

Vi har alla de där dagarna och idag var en fuldag för mig. Därför bjuder jag mig själv och er på bilder från helgen när jag kände mig vacker inombords!

Om kärleken till orden!

Jag tänkte hålla det för mig själv ett tag. Tills jag vet mer. Tills allt är klart men det är svårt när det bubblar i en och man inget hellre vill än att hoppa av glädje och skutta runt med en mallig uppsyn. För ja... jag känner mig lite mallig, lite stolt men också väldigt förvånad och ställer mig frågan "mehh, varför jag" och så ett litet fniss.

Så äntligen kommer allt det där skrivandet i skymundan till nytta. Det enda bra betyg jag någonsin haft var en 4:a i svenska och det berodde enbart på mina uppsatser och min glädje för orden. Mina dikter jag skrev ner i kollegieblock och sen skrev ut så fint på papper med snirkligt typsnitt så fort jag lärde mig att hantera en dator. Och så till slut hittade jag ett sätt att få uttrycka mig i bloggarnas värld.

Ni är många som följt mig här men det inte många vet är att jag har två bloggar till. Någon frågade mig "hur orkar du ha tre bloggar igång. Blir inte det jobbigt?" Nej det är inte jobbigt. Det är kärleken till orden som gör att jag vill och orkar. Men varför TRE tänker ni säkert. Alla tre har olika syften men bara denna är offentlig. De andra två är av olika skäl anonyma. Ni som är pryda får sluta läsa NU... men jag skriver en erotisk blogg. Jag har skrivit en del inlägg här med lite erotisk framtoning men har känt mig hämmad och inte kunnat uttrycka mig på det sätt jag velat. Därför startade jag en anonym erotisk blogg där jag kunde få utlopp för ett annat språk jag inte ville eller kände jag kunde använda här.

Den andra anonyma bloggen är mer som den här men där jag kan skriva mer öppet (om man nu kan bli det) om mina känslor och tankar kring sånt jag inte velat att alla ska kunna ta del av. Det kan vara känsligt när människor jag bryr mig om läser här och behöver läsa om sig själva. Killar jag dejtat. Killar jag får känslor för eller killar jag helt enkelt vill spy galla över (nej då, skitsnack ägnar jag mig inte åt).

I vilket fall, jag har blivit kontaktad via de andra två bloggarna, alltså inte denna som trots allt är offentlig, utan de anonyma. Förra veckan fick jag ett mail av en större sajt i Stockholm som är under uppbyggnad och de undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva för dem av det slag jag gör på min erotiska blogg. Vill inte berätta mer just nu men såklart talade jag om att jag var intresserad. Och idag blev jag kontaktad via den andra anonyma bloggen av en av Sveriges största tidningar som undrade om jag kunde tänka mig att blogga för dem. Antingen som anonym eller offentlig men det kommer att handla om singel och dejtinglivet. Ja vem kan väl skriva bättre om det än en tragisk singel som jag?

Som sagt... jag är superglad och tycker det här är jättespännande men vet inte hur mycket jag ska berätta nu eftersom det lutar åt att jag kommer att blogga anonymt, men inget är bestämt. I morgon kommer jag bli uppringd så ska vi prata mera då. Och ja... jag kommer få betalt. I alla fall för singelbloggen.

Visst är det spännande!!

Att överleva en sån DÄR dag!

Jag vill ligga kvar i sängen. Men kollegan P vet hur jag mår just nu och vet att jag behöver sällskap även om jag själv inte vill medge det så han ringer och drar upp mig till frukost. Han ser mina ledsna ögon över kaffekoppen och säger "Det ordnar sig. Lita på mig" Och jag vet ju att han har rätt. För jag är egentligen inte ledsen för att ännu någon jag öppnade mitt hjärta för går utan för känslan det ger. Känslan av att "inte duga", känslan av att "inte vara bra nog". För varför slutar det alltid annars med att jag står där kvar med alla frågor och överblivna känslor?

Och det var ju en sån DÄR dag redan innan det där beskedet. Det gjorde bara att den DÄR dagen blev en sån DÄR dag i dag också. Och det var ju egentligen ingenting jag inte redan visste. Jag har ju förstått. Jag vet och känner när någon drar sig undan från mig.

Men nu är det inte bara det. Jag är trött. Rent allmänt. Less. Behöver fylla på med glädje, energi och skratt men jag vet inte riktigt just nu vart jag ska hitta det. Låter bara dagarna gå och ser fram emot den ledighet som väntar. Att få åka hem till familjen. Till lugnet. Mamma, pappa och alla mina älskade syskon och det lilla syskonbarnet.

Jag försökte råda bot på den DÄR dagen idag genom att umgås med kollegor som ser men låter mig bara få vara för de vet att det snart går över. Dricker varm choklad och kyler ner mitt svedda hjärta ute i 22 minusgrader. Och jag biter ihop och åker på ett kundbesök där jag möts av ett tomt kontor med en sprakande eld. Så där värmer jag upp min frusna själ och känner hur jag börja bli varm och mjuk i bröstet igen och när kunden väl kommer gör jag en bra affär och mår något bättre när jag lämnar honom med ett fast handslag.

I väntan på en bra affär!

 Frusna fötter vid sprakande eld!



Jag fick ett slags avslut. Fast det fanns väl egentligen inget att avsluta. Men han skrev han ville jag skulle leva mitt liv nu. Som det ska levas. Här och nu.

Jag antar att jag inte kommer vänta mer.

En av de DÄR dagarna!

Med huvudvärk som inte ville släppa gick jag och la mig redan halv tio igår kväll och den har stört min sömn hela natten. När jag till slut var tvungen att gå upp i morse möttes jag av ett svullet ansikte med två små stirrande grisögon i spegeln och ett huvud tungt som bly av smärta. Och bröstet kändes lika tungt och tjockt. Allt inom mig skrek nej och allt kändes bara så där motigt. Efter en runda till apoteket och inhandlande av TVÅ migräntabletter för nästan 80 kronor började huvudet kännas lite bättre men istället anföll en trötthet mig som inte gick att stå emot. Jag var helt enkelt tvungen att vila en stund.

Försökte hitta orken någonstans. Hitta någon slags glädje men när det är en av de där dagarna finns det inte förnuft i världen som kan mota bort de där mörka molnen. Den där tunga känslan i bröstet och klumpen i halsen som hela tiden tendera till att explodera och bli flödande tårar.

Ett samtal med mamma och lite analyserande om varför gjorde det lite lättare. Men något svar hittade jag inte. Bara att bita ihop, duscha, packa väskan och ge sig iväg för ännu en jobbvecka. Den sista borta innan julledigheten och det gör i alla fall att det känns lite bättre. Snart ledigt.

Önskar jag hade något svar på de här dagarna. Men jag har inte det. För det krävs så lite för att de ska komma, och det krävs så lite för att jaga de på flykten. Men ibland känns även det där lilla så svårt och motigt.

Vet bara att i morgon är en annan dag. Förhoppningsvis en av de där andra dagarna!

Denna köttmarknad. Där man bjuder ut sig själv till högsterbjudande och jag vet knappt mitt eget värde längre. Nickar artigt, ler, tar i hand och säger mitt namn men frågan är varför de ens frågar när det enda de vill veta är hårdheten på resåren på trosorna och hur snabbt de går att få av. Att jag redan är utan är inget jag låter de veta för det är inte för deras skull jag lämnat de hemma.

Jag ser honom direkt när jag kommer och han följer mig med blicken när vi beställer vår Martini vid baren och jag möter hans blick flera gånger. När jag lämnar min väninna vid vårt bord för att bättra på läppstiftet har han tydligen tagit chansen och när jag återkommer sitter han vid min väninna och ler brett och pratar med henne som om de vore de bästa vänner. Jag kan inte låta bli att fundera på om han läst boken The Game där det står att om man vill ha en tjej ska man prata med hennes väninna.

Han har välvårdad frisyr, fin klocka och kavaj och är egentligen inte min typ men ser för bra ut för att strunta i.. Men något i mig säger nej. Han är egentligen klar och redo för en kväll i min säng och hans famn skulle säkert kunna inbringa trygghet för en stund.

Jag lämnar. Jag lämnar allt och bara går hem. Jag orkar inte... eller nej... jag vill inte.

Jag är hellre ensam än med fel person!

Party on!

Allt som behövs för en kväll ute är inhandlat. I mitt fall öronproppar och nya nylonstrumpor. Köpte även Resorb. Vill testa och se om min bakfylla blir något mindre i morgon. För även om jag alltid är försiktig så får jag huvudvärken från helvetet dagen efter.

Så nu är det musik på som gäller och hopp in i duschen och rota igenom garderoben för att hitta den perfekta outfiten för kvällen.

Är riktigt laddad och på bra humör för en trevlig kväll med god mat, god dricka och trevligt sällskap. Sen kan vad som helst hända!

Ha en trevlig lördag!

Om en längtan!

Jag kliver in genom dörren och känner genast den där trygga igenkännande glädjen och känslan av att vara tillbaka där jag hör hemma. I den där miljön jag tillbringat åtskilliga timmar. Arbetat och förenat jobb med det jag brinner för mest. Hör ljudet av slammrande maskiner, känner den svaga doften av svett och gummimattor. Den ansvariga är inte där men killen i receptionen ger mig uppgifter jag behöver och information som ger mig hopp. Jag får ett telefonnummer jag ska ringa och ett löfte om att det säkert går att lösa.

Jag går en trappa ner och hjärtat börja slå hårdare av synen. Kan inte förklara känslan men det är lång tids längtan och saknad som tar sig utryck i den där euforiska hjärtklappningen. Står framför den enorma spegelväggen, lutar mig mot pelaren mitt i salen, de där pelarna som man så många gånger svurit åt när man försöker leda gruppen åt rätt håll för att inte krocka med betongklumparna. Och jag blundar och drar in doften av svettiga yogamattor och kan nästan höra musiken strömma ut ur högtalarna. Kan se mig själv skrika högt och göra tecken ovanför huvudet, räkna in takten och se till att musiken håller lagom BPM. Få gruppen av följa varje vink och se glädjen i deras ansikte när de får in de rätta stegen och med lättsamhet följer mig i varje liten rörelse.

Som jag saknat det. Som jag längtar. En tomhet i min kropp som bara de där stunderna efter klasserna kan fylla. När jag står där själv, andas ut, snöra av mig mina skor och kan få dansa i min ensamhet utan tanke på utlärningsteknik eller färdig koreografi. Bara få låta musiken styra min kropp. Få krama den sista energin ur varje liten muskel och låta lungorna få andas in ny luft.

Och kanske, kanske jag är på väg till det där igen.

The ending friday!

Jag lämnar över den här fredagen till lördag nu. Slår ihop datorn och mina ögon och njuter av att få sova så länge jag vill i morgon.

Vissa dagar tillhör de där då det känns tungt och ledsamt och ibland helt utan skäl. Idag var en annan typ av dag. En sån där då det mesta känns bra och man är mjuk i bröstet och jag är glad för de dagarna. Jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad det är som gör att det blir det ena eller det andra för hade jag vetat det hade jag bara behövt ha en av de där dagarna. De där mjuka dagarna.

Och även om jag önskar att vissa saker hade varit lite bättre idag, som att nötterna jag köpte hade varit saltade istället för osaltade och att jag fick svar på det där sms:et jag skickade men ångrade mig direkt efteråt... just för att jag visste att svaret skulle utebli... så har det varit en bra dag.

Och man ska ju avsluta när det är på topp. Därför säger jag godnatt nu.

Förlåt kära vinnare!

Jag har inte glömt bort er (eller joo, lite) men jag lovar att skicka era fina örhängen nu i helgen!

Förlåt för att ni fått vänta!

En helt klart bra fredag!

Det visade sig att det lönade sig att stanna kvar ensam en extra natt i Mora för att ha det där kundbesöket. Åker till Älvdalen med 18.000 i kundvärde och räknar med att tappa alltihopa men på något sätt där över kaffe och mjuk pepparkaka så lyckas jag övertyga kunden om att behålla sina pengar i min portfölj. Ett handslag senare är jag på väg hem till kontoret i Gävle med 18.000 med mig hem. Jag kan andas ut!

Missar lunchen med kollegorna och får äta hämtmat ensam på kontoret. Vi samlas för telefonkonferens med alla andra säljkontor i Sverige och går igenom alla tråkiga siffror. Men rätt vad det är dyker mitt namn upp och jag fattar ärligt talat ingenting. Tydligen har jag sålt så bra av en av våra produkter så att jag ligger på andra plats av alla säljare i Sverige. Jisses. Jag höll på att trilla av stolen. Är verkligen inte den som strider eller sliter för att komma på någon lista utan gör det jag ska och av bästa förmåga och hoppas på att det ska räcka för en hyfsad lön och för att hålla chefen nöjd. Så det där var verkligen oväntat men givetvis jätteroligt. *klappar mig själv på axeln*

Eftermiddagen slutar med en fredagsfika på stammishaket med M&M och det var ett kärt återseende för det var ett bra tag sen vi träffades alla tre. Har saknat våra små kafferep men det har tyvärr blivit så med alla mina bortanätter så idag var det extra roligt att få se mina bästa vänner igen.

Har bokat bord till mig och Azita i morgon på en mysig restaurang. Jag jobbar hårt på att vara den där bra vännen som jag har varit dålig på att vara den sista tiden. Ska bli supermysigt att få äta och dricka gott med henne och senare möter killarna upp oss.

Nu blir det bara fredagsmys i soffan!

Små fragment!

Tiden går. Tiden ska läka alla sår. Och även om det aldrig riktigt gjorde ont som ett krossat hjärta för vi hann aldrig gå så långt på den där vägen ihop. Men ett litet litet skrubbsår. Ett litet sting av saknad och jag pillar lite på den där lilla sårskorpan och funderar på hur du mår.

Det börjar bli svagt. Minnet. Små fragment som sköljer förbi. Och jag låter det vara så. Vill inte klamra mig fast mera för håller man får hårt i något gör det till slut ont i händerna. Så jag släpper efter. Låter den sista biten av det jag hållt kvar vid rinna ur mina händer.

Men jag sänder dig en tanke. Ofta. Men jag låter dig inte veta det längre. Och jag blundar och drar in det sista av din doft. Kan känna den lena huden på din mage under mina fingertoppar. Små fragment som sitter kvar.

Snart är även de borta...

Felåkning, Snäll och knäck!

Fick ge mig iväg till en kund som kunde träffas med kort varsel och jag knappar in gatan i min gps. När jag har kört tre mil inser jag att jag har knappat in fel ort och åker åt helt fel håll. Bara att vända och åka fem mil åt andra hållet. Kommer till en skiten däckverkstad mitt ute i ingenstans hos någon som heter Snäll i efternamn och han verkar vara det han heter. Så det blir affär!

Det blir en liten runda på stan. Köper en varm röd tröja och börja känna hungern komma så jag traskar tillbaka till hotellet. Idag blev det julmat så ensam sitter jag och tuggar köttbullar och några prinskorvar för det är ungefär det jag äter på julbordet. Tar med gröten, knäck och ischoklad till rummet och myser i sängen.

I morgon får jag bege mig hemåt men först ett kundmöte i lilla Orsa.

Nu åter till ensamheten!

Fråga inte!

Jag vet inte varför, eller vad det beror på eller vart det kommer ifrån men så fort någon visar sin omtanke eller visar att den förstår eller frågor om det är okej...  så växer klumpen i halsen och jag måste svälja bort den för just då kommer det över mig. Är det okej? Och på något sätt är det något som säger att det inte är det. Men så länge ingen frågar lyckas jag liksom trampa på, inte känna efter och låtsas. Det är okej!

Men när min snälla psykolog ringer de där omtänksamma samtalen och frågor om det är bra så tar det en sekund så sköljer det över mig och jag får stålsätta mig. Klart det är! Men han hör. Jag kan inte ljuga men jag vet inte varför det känns så. Så snälla fråga inte.

Eller när någon skriver några rader. Frågor om allt är bra och jag svarar klart det är. Och personen skriver igen att den förstår. Känner igen och vet hur det egentligen är. Och jag kan bara svara ja. Men vet inte riktigt vad det är jag svarar ja på. Bara att det är något. Men att det är okej så länge någon inte frågar. Så snälla fråga inte.

Isande kyla...

....härjar utanför fönstret och jag försöker gömma mig så gott det går under täcket. Klockan har ringt, telefonen har ringt men jag VILL INTE. Drar täcket ännu tätare om kroppen och låtsas inte höra. Inte se att klockan är alldeles för mycket för att ligga kvar och tryna. Snälla kollegan P som jag bestämde frukosttid med har tydligen varit snäll och låtit mig få sova en stund extra för ingen har knackat på min dörr. Men när telefonen ringer och jag ser det är mamma sticker jag ut armarna från täcket för första gången.

Jag har sovit över frukosten så det blir en promenad till lilla byn för att köpa med en smörgås att äta i sängen och det är så isande kallt att tom hunden trippar på tårna. Knackar på i köket och tigger till mig en kopp kaffe och kryper tillbaka till den varma sköna sängen. Ringer min älskade pappa för att se att allt är bra efter sjukhusvistelsen och jag känner mig lugn igen när jag hör att han mår okej. Kollegan hockeyfrillan ringer och berättar om sin vecka i Sälen och är nu på väg tillbaka hem till Gävle. ALLA åker hem idag... utom jag. Därför är det en lugn jobbdag idag. Jag är här på extratid. Så det blir en jobbdag från mitt sängkontor.

Ber om ursäkt för dålig uppdatering igår men det kanske bara var lilla mamma som märkte det inte blev något inlägg i går kväll och som genast trodde att det hänt mig något *fniss* Nej då, det fanns bara inget att skriva om så därför var det tyst här inne.

Ja.. det blir en ensam dag för mig i Mora idag!

...vaknar till denna FAAAANTASTISKA onsdag (jo det hjälper att intala sig det). Inga möten inbokade på morgonen så det blir morgonpromenad och frukost i sängen och en del samtal med kunder. Bra att kunna sköta sitt jobb i morgonruffsigt hår och med brödsmulor i mungipan och skitiga mysbyxor på. Super helt enkelt! Men så kan jag inte sköta mitt jobb resten av dagen så jag får kamma mig, borsta bort brödsmulorna och hoppa i snyggkjolen. Lunch med kollegorna klockan tolv sen tänker jag snurra runt runt i Mora som en annan Vasaploppsåkare och ragga lite nya kunder!

En liiiten runda kanske hinns med på stadens lilla HM och de ska tydligen ha en väldigt mysig heminredningsbutik här så den kan nog få ett litet besök också!

Ja kram på er då rå!