My lips are sealed!

Jag skriver väldigt lite om mina tankar och känslor just nu och det är lite frustrerande att inte kunna ventilera som jag brukar. Att ha funderingar och ord i mitt huvud som jag inte kan sätta på pränt, skriva av mig och liksom lätta lite på trycket. Det är svårt men jag låter bli av respekt och en hel del för att jag inte riktigt vet hur det skulle tas emot.

Det här stället har ju varit min ventil länge och oavsett vem som har läst så har jag låtit mina ord flöda fritt men helt plötsligt befinner jag mig någonstans där jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Och det gör också att mitt skrivande här blir lidande, eller kanske mera behovet av att få utlopp för tankar och känslor blir lidande, och det är svårt. Jag får lite abstinens när jag inte kan få skriva av mig och det bubblar nästan över i mig av saker jag vill få ur mig.

Det finns mycket jag skulle vilja säga, mycket jag skulle vilja berätta men jag kan inte. Vågar inte. Jag förstår att många av er som följt mig länge och nästan känner mig och delat så mycket med mig undrar och är lite nyfikna. Hur går det? Träffas de? Ja ni vet ju själva.

Och jag kan inte säga mycket mer än att han finns i mina tankar. Att han väckt en lust och glädje i mig som var länge sen jag kände. Jag kan känna längtan, men jag kan också känna oro, tveksamhet och en liten gnutta vilsenhet för jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting! Jag vet inte om det är okej att längta, vet inte om jag finns i hans tankar för just nu vet jag att det finns allt för mycket annat han måste tänka på så jag förstår att det kan vara svårt att få plats med tankar på mig. Jag kan bara hoppas. Och ibland får jag en liten känsla av att jag finns där i hans tankar.

Jag kräver ingenting i nuläget. Inte mer än ärlighet, rakhet och respekt. Och så skulle jag nog vilja veta. Men vad det är jag vill veta kommer jag att fråga honom när jag får tillfälle.

Just nu skulle jag bara vilja ha något att se fram emot. Veta att jag snart fick vara i hans armar igen. Få borra in näsan i hans hals och dra in den där underbara doften. Få somna på hans bröst och kyssa honom godmorgon. Det skulle göra det lite lättare, att bara veta att jag snart fick vara där igen... nära honom!

Att få tiden att räcka till!

Dagarna borta i veckan gör att tiden hemma inte räcker till för allt jag vill och måste. Och att jag har behövt att stå på loppis lördagar och söndagar för att kunna överleva i veckorna gör det inte bättre. Känns som jag jobbar även de dagar jag borde vara ledig. För även om det är trevligt att stå på den där loppmarknaden och träffa folk så är det ändå något jag måste göra och kanske inte hade gjort om jag inte var tvungen. Inte varje helg i alla fall.

Det är redan söndag och istället för att njuta av sista lediga kvällen innan jag måste ge mig av igen så är det tvätt som ska tas om hand, disk att diska, och den där väskan ska packas. Och när vännerna roar sig på lördagkvällen med att dricka öl på stadens hak eller dansar på kryssning så sitter jag själv hemma, dels för att det inte finns ekonomi till att göra det där och dels för att jag måste vara pigg för att kunna gå upp och ge mig iväg för att få in de där små slantarna.

Missförstå mig rätt för jag är ändå glad i allt det där att jag inte ha en familj att ta hand om också, barn som vill ha uppmärksamhet och allt annat som hör familjelivet till. Tack och lov för att jag bara ha mig själv att tänka på för jag räcker ju knappt till för det ens.

Fast det är väl bara som det känns förstås. Jag vet att planering inte är min starka sida men jag kan ändå inte låta bli att tycka det ska bli skönt när jag är ifatt ekonomiskt och bara kan slappa och ta det lugnt på helgen och hinna ta hand om mitt hem utan att behöva tänka på att få in extrapengar.

Snart så...

IT-problem!

Söndagsloppis!

Så var ännu en söndag på loppis över. Det verkar som alla tidsepoker och alla årstider och högtider ryms i den där gamla tegelbyggnaden. Själv sålde jag av en hel del av mina smycken idag och och det enda jag köpte till mig själv var en söt blus för 20 kr, en dvd-film för en femma och så kaffe och smörgås förstås.

Mina smycken

Påsken

Julen

 En svunnen tid

 Nostalgi

 Från en annan tid inte så långt borta

 Undra hur gott den där Dateparfymen doftar?

 Köksredskap, någon?



Nu ska jag äta upp resterna av pizzan sen igår. Sen blir det vanligt söndagsplock och packande av resväskan för i morgon bär det av igen. Till Uppsala om det inte är fullbokat även denna vecka.

Ja det var väl det hela just nu...

Tystnad!

Det är något speciellt med dagens första solstrålar. Det mjuka ljuset. Känns som jag skulle vilja stanna kvar i det ögonblicket hela dagen. Få gå på den där morgonpromenadet betydligt längre än vad tiden tillåter just nu.

Det doftar speciellt. Luften är krispig nu och det märks att det ligger något speciellt i den. Väntan. Och så tystnaden som tränger in i min kropp och fyller mig med lugn. Bara mina steg i grusen som hörs, prasslet i löven under mina fötter.

Men det finns en annan tystnad jag helst sluppit...

Ha en bra dag!

Kloka ord och godnatt!

Too young to die!

Jag drömmer om honom så ofta. I drömmen är han tillbaka men fortfarande död men han finns med oss ändå. Sprudlande, de där pliriga ögonen och runda goa kinderna. Några kilo för mycket men så klädsamt på honom. Det var de där kilona som gjorde hans kramar så härliga.

Han var en av mina bästa vänner. Honom jag satt med nätterna i genom och tittade på MTV och han borstade mitt långa hår. Jag åkte bak på hans motorcykel sena nätter och han lät mig få lägga upp fötterna på tanken framför honom så han kunde värma de och mina händer innanför hans tröja. Han var hemligt förälskad i min mor och henne han hade mest kontakt med efter att jag flyttat hemifrån. Det var dit han gick när han behövde prata. Och det var till henne han sa...

"Ska jag dö ska jag göra det på motorcykeln"

Och det var så det blev. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt. Och jag klarade inte av att gå på hans begravning. Har inte ens kunnat besöka hans grav. Men han finns alltid i mitt hjärta och i mina drömmar besöker han mig för att säga att allt är bra. Han finns alltid vid min sida oavsett. Med det där leendet och pliriga ögonen.

Fina underbara Roger!

Länge leve Pizza.nu

Känns lagom tragiskt att sitta ensam i soffan ÄNNU en lördag och knappa in en beställning på pizza.nu men vad gör man. Jag fick ner halva sen tog det stopp så nu har jag middagen i morgon också klar.

Kände mig så däven (blekingskt uttryck) efteråt så jag drog med mig hunden ut på en långpromenad i mörkret men gick troligtvis bara av nötterna som låg på pizzan och inget mer.

Ja så kul är det i denna delen av Sverige!

P.S Försökte förgäves hitta en snygg bild på en pizza men tyckte den här texten var lite rolig!

Nej det blev inget ligga... bara pizza!

I love this woman!

Hon må använda Botox och träna som besatt men ser jag ut som henne när jag är 52 år skulle jag då inte klaga. En sexigare och snyggare kvinna i den åldern får man leta efter!

Ja det skulle väl vara min egen mamma i så fall!

Madonna is the shit!

Petti Ego Collection!

På loppis kan man hitta det mesta...

...ja kanske inte söta flickor i skottkärror dock men sånt man letat efter men inte vill betala för mycket för. Så för en 50-lapp av de pengar jag själv fått in idag köpte jag ett stativ till min systemkamera och för en annan 50-lapp blev det två jätte fina sänglampor som jag sen hittade på IKEA när jag var där för 200 kr stycket. Så rätt nöjd med mina köp är jag.

Jag är ganska nöjd med min försäljning också idag och förhoppningsvis blir det lite till i morgon. Azita kom och hälsade på en stund innan hon drog iväg på kryssning och lite ledsen är jag över att min egen lördagkväll kommer att bestå av ensamhet i soffan och inget dansande på en gungande båt.

Det får bli en sån där hemmapysselkväll. Lite småprojekt som jag kan roa mig med. Sprutmåla den där stora fina väggklockan jag köpte av fina K när hon stod på loppis, byta ut sänglamporna och såklart måste jag testa det nya stativet till kameran.

Vad ska ni göra i kväll då??

Kram så länge!

Bara för en stund!

Tiden räcker inte till. Avståndet mellan oss känns längre än någonsin. Timmar och sekunder i en allt för liten upplaga men desto flera mil. Men jag skulle så gärna vilja ha dig här. Om så bara för en stund.

Få känna dina armar om min kropp. Din nakna kropp längtande nära min. Kyssar heta som eld och händer som smeker överallt. Fingrar som letar sig in i trånga våta skrymslen. Bara för en stund.

Om du kommer kan jag stanna tiden för ett ögonblick. Låta den vara vår och använda den som vi vill. Ett ögonblick av njutning och vi drar ut på det i evighet. Hastiga smekningar som blir oändliga under dina fingertoppar.

Vet att det är ont om tid, långa avstånd men kan vi inte glömma det för en stund? Vill så gärna ha dig nära mig igen. Min kropp skriker ditt namn och om jag blundar kan jag känna din doft, du är nästan här. Så nära men ändå så långt borta. Så snälla kom!

Låt mig få vara dig nära så där som bara jag kan. Låt mig få smaka dig igen. Även om det bara blir för en kort stund så låt den stunden bli vår. Tillsammans med dig blir varenda sekund värdefull och timmarna oersättliga. Stunder av njutning och en åtrå som aldrig vill ta slut.

Jag vill vara dig nära. Saknar dig, din kropp, dina händer och ömma kyssar.

Snälla kom.

Bara för en stund...

Dagens tekniklektion!

Tryck på svara.

Skriv valfritt svar.

Tryck på sänd.

Att inte kunna släppa när man borde!

Jag ser honom på andra sidan gallerian. Känner igen honom på långt håll. Han har inte förändrats någonting sen den tiden vi befann oss i varandras närhet. När vi hade en relation. Det är bara det att då befann vi oss 67 mil ifrån där vi är nu. I vår hemstad. Tänk om jag då visste att vi flera år senare skulle bo i samma stad igen. Dit jag flyttade med min nya pojkvän och kanske först då kunde lägga oss bakom mig.

Det är ett år sen nu ungefär som jag chockad ser honom komma gåendes i gallerian där jag hade min butik. Så konstigt det kändes. Han som jag kämpade så med att komma ifrån. Kämpade med att släppa. Nu stod han där framför mig fast på helt fel plats. Han hade flyttat hit till sin nya flickvän. Det kändes overkligt. Hur stor var chansen?

Jag ser honom på avstånd och kan inte låta bli att tänka på de två åren vi fick ihop. De två åren som kanske inte borde ha blivit två. Det var ingen frisk relation. Vi älskade varandra men det var ingen frisk kärlek och nu i efterhand förstår jag ju att vi var lika trasiga båda två och sökte på något sätt helhet i varandra. Det var dömt att misslyckas.

Svartsjuka, hårda ord och våldsamheter som alltid slutade i hett och passionerat sex. Vi älskade med passion och bråkade med passion. Det fanns inget som var lagom. Alla gånger han ljög för mig. Alla grälen som jag lovade mig varje gång att det skulle vara det sista. Alla gånger jag bestämde mig för att nu fick det vara nog men lika många gånger lyckades han locka mig tillbaka och så började allt om igen. Destruktivt, söndertrasat och så sjukligt att inget klister i världen kunde foga ihop de söndriga själar vi var och gjorde varandra till.

Och jag ville finnas vid hans sida till varje pris. De gånger jag hittade honom med någon annan lyckades han alltid bortförklara. De gånger mina vänner berättade om hans beteende ute på krogen lyckades han få mig att tro att de överdrev. Inte ens när jag hittade någon som satt vid hans sängkant kunde jag öppna ögonen och inse att det var dömt att misslyckas och att den stora förloraren var jag. Jag ville ju så gärna. Ville så gärna vara älskad, vara älskad av honom och jag skulle kunna förändra honom med min kärlek.

Så blev det givetvis inte!

Nu bor vi i samma stad igen. Mina känslor är för länge sen över och det känns bara märkligt att se honom gå på samma gator som jag själv går omkring på, långt ifrån vår hemstad, långt ifrån där vår historia började. Nu är han förlovad och har fått barn och jag hoppas verkligen att han funnit ro, att han inte är den trasiga själ han var då.

Det är bara så konstigt och märkligt att stöta på honom ibland, här...

Till er alla!

Sist kvar!

Det är bara jag och chefen kvar på kontoret. Alla andra har redan tagit fredag.

Jag har tyckt det känts tungt i veckan. Tappat en del pengar och kände mig lite nedslagen av det. Men det visade sig att jag ändå låg på plus och jag fick beröm för att det gått så bra. Det kändes konstigt!

Varför ställer jag så höga krav på mig själv? Varför tror jag att jag är sämre än vad jag egentligen är? Varför finns det hela tiden tankar på att kanske söka andra jobb när jag faktiskt gör bra ifrån mig på det här?

Jag trivs med jobbet. Jag trivs med mina kollegor och sättet att arbeta på. Det enda jag inte riktigt kan foga mig med är produkten. Och det är just DET som gör att jag ibland tvivlar men när jag sen får svart på vitt att det trots mina tvivel går bra, ja då känns det liksom okej att fortsätta kämpa på. Trots en kanske lite osexig produkt.

I vilket fall ska jag också ta helg nu. Varför ska jag sitta kvar sist av alla?

En fredgasfika med M&M står på schemat. Den bästa avslutningen på en fredag man kan få!

Säg hej till Oktober!

Tiden går så fort och ibland är det bra, ibland inte bra alls. Ibland vill man den ska stå stilla och ibland att den ska rusa fram men aldrig att den ter sig som man vill. Jag befinner mig någonstans mitt i mellan just nu.

Det är besvärligt när man hamnar i en tid som man befunnit sig i tidigare men allt ser annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Minnen som kommer tillbaka och gör sig påminda och liksom besvärar. Då vill jag tiden ska gå fort!

Det är besvärligt när man hamnar i en tid då fina stunder är få och längtan efter de stunderna pockar på. När fina stunder har en tendens att rinna mellan fingrarna med en ryslig fart. Då vill jag tiden ska stanna!

Säg hej till Oktober. Tiden då inget är självklart och vad som helst kan hända. Inget är säkert och allt kan vändas upp och ner på ett kick och ovissheten om framtiden kan vara både på gott och ont.

Säg hej till Oktober...

Jag offrade mig...

...för vänskapens skull och hoppade i klänningen och bättrade på läppglanset och tog mig ner till stan för att möta upp min bästa vän MATTIAS the one and ONLY! Micke var också på plats så det blev en trevlig avslutning på en helt vanlig torsdagkväll!

Me on my way!

Petti happy!

Ledsenhundmin!

                 Micke med söt tjej!                    

 Jag och min älskade vän!

 Gissa armen nr 1?

 Gissa armen nr 2?

 Tävlingen fulast min börjar!

 Du har nåt skit på tungan Micke!

 Gissa skrev nr 1?

 Gissa skrev nr 2?

 Taste goooood!

 Fulast min!

 Försöka går ju!

 Men den här slår INGEN!!!!

Inse dig besegrad Mattias!

Ja lite vin blev det, några fula kort och en hel del prat om relationers vara eller icke vara och jag kan säga att jag är inte det minsta klokare efter det ändå. Snarare ännu mer förvirrad! Vet inte om det skulle vara någon form av kloka råd jag skulle få för i så fall kan jag lika väl dra täcket över huvudet direkt och säga tack och hej då!

Ja ni vet ju, inget är enkelt, och det känns som att jag inte är i stånd till att analysera livets stora gåta just nu, inte ens mina egna små frågetecken.

Säger nog godnatt nu!