Precis vad jag behövde!

NOT!!!

Inställda tåg blev istället buss som blev försenad som innebar missat tåg och nästa var inställt så nu sitter jag i Hässleholm och hoppas på att det tåget som ska gå vid fyra till Stockholm INTE är innställt för annars vet jag inte när jag kommer hem.

Så jag ska tillbringa en timme på en stenbänk.

Precis vad jag kände för just nu...

Sista timmarna...

...hemma med familjen.

Har tagit en lång promenad men hunden och kameran och dokumenterat våren (bilder kommer sen) för den är ju en bit längre kommen här än hemma i Gävle så med bilderna tänkte jag ta med mig den hem och hoppas jag liksom kan skynda på processen lite.

Ångesten finns där fortfarande. Trippar på tå efter mig, smyger och väntar på rätt tillfälle att hoppa på mig igen. Ibland lyckas den hoppa upp på axeln. Jag låter den sitta där och viska mig i örat men låter den inte ta mig i sitt våld. Det är svårt att låta den sitta där men ändå samtidigt ignorera den, men jag vet ju att det är ända sättet. Acceptera dens närvaro utan att kämpa emot, det är då den få tillbaka sin styrka.

Ska bli skönt att sätta sig på tåget sen. Det brukar vara rogivande och nu ska jag börja läsa boken "Älska dig själv".

Jag har PANIKÅNGEST!

Och varför skriver jag det???

Jag ska pröva att använda skrivandet för att få det ur min kropp.

Just nu...

Vaknade i morse med en klump i bröstet, malande tankar och stickningar och ilningar i hela kroppen. Det är så jag vet att jag har ångest. Det är så jag vet att det där monstret håller på att ta över min kropp,

Då börja jag kämpa emot, det dummaste man kan göra när man har panikångest för ju mer du stretar emot ju hårdare grepp om dig tar känslorna, tankarna.

Efterson jag är hemma hos mamma som vet precis vad det här handlar om går ja in i hennes sovrum och lägger mig brevid och hon ser direkt vad det är. Hon kliar mig på ryggen, försöker prata mig lugn. Säger allt det där som jag egentligen själv vet, att det inte är farligt, att det sitter i mitt huvud och att jag kan styra det själv och få det att försvinna.

Men det går inte. Det kommer och gå i vågor. Jag känner paniken greppa tag i varenda lem och tankarna går inte att styra och jag blir LIVRÄDD. Rädd för att det ska greppa tag om mig och aldrig släppa taget. Men innerst inne vet jag ju att det inte fungerar så men rationella och förnuftiga tankar fungerar inte när hela kroppen sätts ur spel.

Mamma kramar mig, håller om mig och pratar lugnande. Säger att jag ska låta allt gå in i henne, hon ska ta över alla mina känslor och tankar och ge mig sina lugna i stället. Det fungerar en stund sen griper en attack tag i mig starkare än någon jag haft på många år...

Hjärtat håller på att hoppa ur kroppen på mig, kallsvetten rinner längs ryggraden och pannan, det svartna för ögonen och benen viker sig och jag trillar ihop i en hög på golvet och jag vill bara skrika rätt ut men det enda jag gör är att ropa på mamma.

Mamma kommer med vatten, pratar, behåller lugnet, det enda som fungerar för mig. Det känns som jag sprungit ett maraton, som om jag är en urvriden disktrasa. Orkar inte hålla ögonen öppna.

Nu ligger jag i soffan. Det går i vågor, kommer och går, kommer och gå...

Därför skriver jag nu. För kanske jag kan låta känslorna och tankarna rinna ut genom fingrarna ner över tangenterna och sen stanna här...

Panikångesten är min vän och fiende sen många många år för den finns där hela tiden men jag brukar hålla den i schack men ibland kommer den och gerppar tag om mig. Den står liksom och lurar bakom knuten och fnissar hånfullt åt mig och väntar på att få en chans att hoppa på mig. Och det gör den ibland... som nu... dagen efter när jag druckit lite. När mensen är på gång.

Ibland är jag duktig på att styra den med mina tankar, för det är så man gör med panikångest. Det sitter i huvudet, bara i huvudet och du framkallar den själv med dina tankar. Därför tycker man ju att det skulle vara lika lätt att avstyra den med dina tankar. Det är det inte. Oftast kan jag prata förnuft med mig själv, men som idag gick det inte. Den vann första ronden. Men jag kommer vinna nästa.

Men för att vinna måste jag sluta kämpa emot, och det är inte lätt...

Nattliga tankar...

God natt...

En trevlig kväll i bilder...

I kväll blir det god middag...

...men mamma och Jonny och bordskavaljer till mig. Nää ingen dejt men dock någon som är lite svag för mig och tydligen har varit sen vi var tonåringar vilket jag inte hade en aning om. Men det berättade lilla mamma idag och att han sagt...

"Hon var liksom den där ouppnåliga som man bara fick titta på"

Hihi, lite gulligt tycker jag så i kväll är han nog glad att han får sitta jämte mig under en hel middag och skåla trots att han både har tjej och barn numera och jag bara är en ouppnålig dröm från tonåren.

I vilket fall när Jonny står vid grytorna kan det aldrig bli fel och eftersom jag både har tagit på fina klänningen och höga klackar så tänker jag se till att det blir en supertrevlig kväll!

SKÅL mina vänner!!

Fick ett sms idag...

"Jag tror jag är småkär"

Det gör alltid lite ont när någon som varit nära ens hjärta får känslor för någon annan. Inte för att jag inte unnar den personen den känslan men det sticker alltid till lite och idag fick det mig att tänka... varför? Varför blev det aldrig jag?

Och jag vet inte om det är något i luften, att det börjar bli vår för det känns som fler och fler blir förälskade och hittar någon. Framför allt här i vår lilla bloggvärd. Flera av de jag följer har hittat någon och det är underbart att få läsa deras ord om känslor som svallar och hur lyckliga de är just nu. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är avundsjuk, för det är jag. Inte missunnsam, inte det minsta men dock lite avundsjuk.

Jag längtar efter att någon ska bli förälskad i mig igen. Att jag också ska få känna den där känslan som är så underbar men jag vet ju att oftast så kommer det när man minst anar det.

Så ni där ute som just nu är förälskade och älskade... NJUT!

Jag är så glad för er skull och det menar jag verkligen för det finns inget finare än just det...

Kärleken!!

Funderar på...

....vad någon skriver i all välmening i sin kommentar till mig... att jag borde ta det lugnt med killarna. Och att jag kanske inte är riktigt klar ännu.

Nej, det kanske är så... att jag inte är riktigt klar för jag tänker ju fortfarande på Honom även om det inte gör ont längre.

Men hur lång sörjeperiod måste man ha? När är man redo?
Vet man någonsin om eller när man är redo?

Jag vet bara att jag vill ha närheten, mysa, få känna mig om inte älskad så åtminstone omtyckt.

Behöver inte skynda eller får svar från någon just nu. Jag nöjer mig med att få träffas, mysa, ha sex och få ha det trevligt med någon. Och om det bjuds... måste jag tacka nej då bara för att min sörjeperiod enligt normerna inte riktigt är över?

Är inte närhet, ömhet och att få känna sig uppskattad en del av livet? Eller måste man ingå en relation för att få njuta av det?


Jag vet inte... jag har inga riktiga svar.

I natt ska jag låna lillasysters flicksäng...

...i hennes rum hemma hos pappa och på sängen är det Snabelpelle som sitter och jag vet inte vad hon tycker om att jag lånar honom för han har funnits vid hennes sida sen hon var en liten flicka med långa blonda flätor. Jag är förvånad över att han är här och inte hos henne hemma i Lund så i natt sover han med mig!

Kvällen hos pappa och hans fru har avverkats i den sköna liggfotöljen med massa vin, choklad och kex som jag brett tjocka lager med vitlöksost på. Vi har pratat och pratat och berört saker som jag inte vågat beröra på många år så att det var pappa som äntligen tog upp det igen känns väldigt skönt. Alldeles för privata saker som behöver tas tag i så nu ska det äntligen ske och det kommer att kännas skönt när det är över. Oavsett hur utgången blir...

I morgon bär det av hem till mamma igen där jag ska tillbringa de sista dagarna innan jag åter bege mig hem till Gävle. Och det är som de säger.... borta bra men hemma bäst.
Fast jag får väl säga...

Hemma bra men Hemma bäst!

Och jo då.... i kväll skrev han att han visst ville träffa mig.
Då känner jag bara... men visa det då!!!!

Vet inte om jag vill...

...vänta på någon som inte gör någon ansats till att träffas fast att det gått snart fyra veckor. Och inte vet jag om jag vill vänta på någon som tar illa upp och inte förstår när jag skojar om hans slips. Vill ha någon som kan skratta åt sig själv, bjuda på sig själv och inte någon som ena dagen säger han gillar min humor men nästa dag inte ens förstår den.

Han säger han tänker på mig. Kalla mig fin. Skriver långa meningar om hur han tror på mig och min styrka och att jag klarar allt. Men något jag inte klara är att inte veta. Att inte känna mig tillräckligt intressant. Då tappar jag tålamodet.

Ska det vara så svårt...

Ord...

Vi har haft nycklar till varandra.

Och jag gråter när jag kastar knippan i sjön.

Men jag gör det för att jag måste. Gör det nu.

Det vi gjort för varandra kommer ändå att överleva.

Bestå. Vi har ju låst upp.

Och när knippan sjunker till botten är vi fortfarande öppna.

Det räcker så. Vi behöver inte dra ner varandra.

Inte förstöra någonting.

Jag är stolt. Över dig. Över mig.

Jag trär den tunnaste kondomen jag kan hitta runt mitt hjärta.
Ingen kommer märka den mer än jag.
Jag kan inte börja där jag slutade, jag kan bara börja där jag är.

Här...

Jag är så jävla dramatisk.... förlåt!

En dag hos systeryster i Lund...

...är snart över och snart ska jag bege mig vidare hem till Blekinge igen och nästa stopp som är hos pappa.

Syster Emma mötte mig vid tåget igår och det var roligt att äntligen få se henne igen för vi har inte träffats sen i julas. Hon och hennes kille Olof bor i en jätte mysig lägenhet med världens största tv... eller ja det är ju en sånnadäringa projektor men för mig som fortfarande har "tjocktv" är det värsta hightech så igår när de gått och lagt sig låg jag på golvet på min madrass och låtsades att jag hade liggplats på biografen. Cooooolt!!

Idag slet lillasyster ut mig på en liten morgonpromenad och det är ju fan så konstigt att är det inte hunden man ska behöva gå ut och rasta så är det fanimej syrran.

Nu ligger vi i en varsin ände av soffan däckad av en god frukost och syrran pluggar för hon ska ge sig på högskoleprovet men jag som är idiot vad det gäller allt vad plugga heter får ägna mig åt det jag kan... blogga!!

Bio a la Petti

Syster pluggar
Petti bloggar

Med facit i hand...

...är det nog precis så det är! Att allt har en mening och jag börjar tro att mitt helvete dessa månader sakta börja närma sig ett slut. Det är en bit kvar och jag vet som sagt ingenting ännu om var jag kommer att hamna eller vad som händer men en sak är säker... det kommer att hända snart!

Jag vet att jag har möjlighet till ett jobb många skulle drömma om... ja även jag har drömt och jag tror inte jag riktigt har smält det ännu. För jag har lite svårt att fatta... att lilla jag som härvat på sen jag var 15 år och gjort allt från att steka flottiga hamburgare, bäddat sängar och torkat golv och serverat jobbiga fulla äckliga gubbar som taffsat och sålt pennor och tråkiga papperspärmar. Jag har haft världens tråkigaste jobb på SIFO och ringt och frågat folk vad de röstar på och vad de sjunger för något i duschen. Jag som hatat att sitta vid skolbänken och gick ut nian med 1,7 i medel och bara har en tvåårig gymnasieutbildning och aldrig gått någon högskola. Tänk att lilla, lilla jag helt plötsligt blir erbjuden att få bli chef och ha tjugo personer under mig.

Visst är det väl konstigt vilken vändning livet kan ta. Det var tydligen någon mening med alla motgångar och problem och det skulle helt enkelt få mig att börja tänka om och börja söka jobb istället för att öppna eget igen.

Jag är förvånad, glad och framför allt så fruktansvärt tacksam och vet inte riktigt hur jag ska ödmjuka mig inför något sånt här.

Nu hoppas jag bara att andra saker också ha en mening. Att de andra känslomässiga motgångarna också ska ha en mening och att det ska visa sig att det fanns någon annan där ute som det var meningen jag skulle dela mitt hjärta med.

För det är just nu, just idag jag känner som allra mest att jag saknar någon att dela det här med. Någon som kunde kramat om mig och fått mina tvivel att bli mindre. Att det här fixar jag, det här kommer att gå bra och det skulle jag veta bara för jag hade någon vid min sida.

Men nu har jag inte det...

Vet inte riktigt vad jag ska säga...

...men intervjun gick inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag trodde jag var där för ett resande säljjobb mot ESPRIT:s butiker men det visade sig att just den här intervjun gällde ett butikschefsjobb för två st butiker med totalt 20 anställda.

Oooops....

Vill du inte ha det, frågade hon. Det är ju därför vi är här. Och det jobbet jag TRODDE jag sökt visade sig vara ett annat typ av säljjobb det också men då skulle jag fått prata med någon annan person och det kanske ändå skulle vara för sent nu.

Så vi genomförde intervjun för butikschefsjobbet och när vi avslutade sa hon...

"Ta du nu och fundera på det här tills vi ses nästa gång"

Okej... innebär det att...???

Ja jag vet inte om det är negativt att det inte var det jag trodde. Det finns ju såklart både för och nackdelar med båda jobben men den stora frågan är om jag är beredd att ta ett jobb i Stockholm där butikerna låg. Rättare sagt i Sollentuna.

Frågorna blir många. Vill jag flytta? Kan jag veckopendla? Kan det fungera?

HÄÄÄÄLLP!!!

När jag ringde mamma frågade hon...

"Jahaa... och lönen???"

Öhhh... lönen??? Inte en aning. Jag vet inte om jag tycker det är okej att fråga det första mötet men det kanske det är för det är ju knappast oväsentligt. Framför allt inte om jag ska pendla.

Kanske får ringa henne och fråga...

Sitter på ett cafe...

...och äter frukost och som vanlig var man än är i Skåne så är kaffet alldeles för starkt för min smak och min mage som redan har haft knip hela natten lär knappast må bättre av det där kolsvarta giftet. Skulle inte förvåna mig om jag får skitanfall mitt under intervjun och måste springa iväg eller så släpper jag väl en brakskit som tar mig ljusår från det där jobbet.

I vilket fall kom jag till slut fram dit jag skulle igår efter att ha satt mig på fel buss och fick åka en timme extra innan jag äntligen var framme efter D:s upptäckt att jag faktiskt inte alls var på väg till honom utan åkte åt helt jävla fel håll. Hoppa av bussen mitt ute i ingenstans och åka samma väg tillbaka och lite till.

Kvällen bestod av god mat, film i sängen och dokumentär på tv om Grizzlymannen.

När jag senare låg där i sängen med en arm om min midja funderade jag på att livet och kärleken faktiskt är som en slags labyrint. Man börjar liksom i mitten och sen ska man hitta den där rätta vägen till det där man så gärna vill ha men innan man hittar rätt väg så springer man om och om igen in i de där återvändsgränderna och så måste man börja om från början igen. Eller så är det som det där spelet ni vet som är som en platta med massa hål i och så ska man styra en liten silverkula och följa en viss väg och försöka parera de där hålen utan att kulan åker ner. Och så är ju livet och kärleken också. Massa hinder och jobbigheter man måste parera och ta sig förbi utan att trilla ner i det där hålet. Men ibland trillar man likförbannat ner i det där hålet och då är det bara att ta sig upp och börja om igen.

Det låg jag och tänkte på i natt och fråga mig inte varför för jag tror inte att den där armen om min midja var ett sånt där hål jag skulle försöka ta mig förbi. Kanske mer en av de där återvändsgränderna fast den här gången visste jag liksom redan innan att det var en återvändsgränd men kanske jag bara ville gå den vägen ändå för att det var en ganska okej väg att gå, just då.

Nu återstår det däremot ett hål att parera och jag har en känsla av att jag kommer att kunna runda det där hålet utan att falla i.

En timme kvar...

Nu sitter jag på tåget...

...mot Malmö och har blivit avvinkad av mamma och min älskling på stationen. Nu väntar några dagar på resande fot med diverse stopp och först ut i kväll är det träff med D som jag inte har träffat innan så det ska bli skoj.

Två och en halv timme på tåget ska jag tillbringa nu så det blir lite surfa runt på nätet hos mina favoritbloggar och läsa lite i min bok som jag bara älskar av Mia Skäringe. Tror det ha kaffe här också så en kopp lär jag nog få köpa så att jag inte somna av tristess.

Och i morgon är det intervju och som vanligt är jag inte ens nervös utan jag lider av någon konstig åkomma som gör att jag istället njuter av den typen av situationer. Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att det räcker...

Kärleken skrämmer mig...

...fortfarande trots att jag haft ett allvarligt snack med mitt hjärta och det känns fortfarande som om det där skyddande gallret sitter kvar som jag satte runtomkring det direkt efter att jag förstod att kärleken inte skulle stanna denna gången heller, och ibland tror jag att jag satte kätting runt och ett stort massivt hänglås och när det gjorde som mest ont så blundade jag och slängde iväg nyckeln. Just då ville jag aldrig mer släppa någon nära igen.

Och nu... nu när jag träffat på några som jag känner just nu står där med vinkelslip och försöker såga upp det där förbannade hänglåset blir jag rädd samtidigt som jag ändå vill få känna just det där igen. Det är blandade känslor och i magen slår tryggheten och skräcken ut tänderna på varandra. I magen slåss de om min uppmärksamhet. Lugn. Livrädd. Lugn. Livrädd.

Och kanske är det just därför jag inte vill lägga alla ägg i samma korg. Sist snavade jag omkull med den där förbannade korgen och alla äggen gick i tusen bitar och blev till en enda stor jävla gäggig röra.

Därför vågar jag inte ge allt till en och samma person. Inte vänta på en och samma person utan istället för att göra en sak på riktigt gör jag flera små saker lite på låtsas. Än så länge...

Känner mig för. Trevande och utforskande och lägger ut små krokar men väljer omsorgsfullt vilka jag ska dra in. Inte för många så att det blir mig övermäktigt och inte för få så jag blir sårbar igen.

Det blir som ett lotteri och jag har utnämnt mig själv till högsta vinsten. Och den som vinner är den med vinkelslipen i sin hand. För den har ett krävande jobb framför sig. Det är ett stort och massivt hänglås som sitter där.

Som skyddar mitt hjärta...

I morgon bär det av till Malmö...

...och det väntade mötet så då är det dags för Petti att ta på businessoutfiten igen. Och jag behöver inte längre ha dåligt samvete för att jag missade vårt första möte i Stockholm eftersom kvinnan jag ska träffa har ändrat tiden två gånger nu. Först messade hon och ändrade från tisdag till onsdag men samma klockslag och senare messade hon igen och ändrade klockslaget. Jag svarade att det var helt okej men att nu måste vi väl vara kvitt och hon tackade så mycket att det inte var några problem och avslutade med att hon såg fram emot att träffa mig.

Har en bra känsla i magen inför mötet och kommer hålla tummarna hårt för att jag får jobbet.

Men mötet är som sagt inte förrän på onsdag kl tio på förmiddagen så jag måste ta mig till Malmö redan i morgon så jag är på plats i tid. Ska få bo hos en nyfunnen "vän" som kommer se till att jag kommer upp i tid och förhoppningsvis blir det en trevlig kväll i morgon med film och lite god mat.

På onsdag åker jag vidare till Lund för att tillbringa en natt hos min lillasyster och hennes pojkvän. Ska bli roligt för jag har aldrig varit och hälsat på de där innan. Sen på torsdag blir det tåg igen till nästa stad som är Karlshamn där jag ska tillbringa en kväll och en natt hos lilla pappa och hans fru och vidare hem till mamma igen på fredag morgon.

Snacka om fullspäckat schema men först ut är intervjun som jag måste fokusera på och se till att göra bra ifrån mig på.

Har messat lite med läraren i kväll och jag måste erkänna att jag saknar honom lite och blev glad och varm när han skriver att han saknar mig också och att han längtar efter att få ligga med huvuvdet i mitt knä och få somna med mina ben inslingrade runt hans.

Vet inte när vi får chans att ses näst men jag hoppas att det blir snart...