Jag älskar JANTE!

Tänk så konstigt va, att det är så hemskt att nämna att man är bra, eller att man tror på sig själv.

Jag har knappt rest mig från allt elände där jag har känt mig mer värdelös än något annat, att jag inte duger till något alls och att allt är skit.

Sen råkar jag nämna att jag har ett CV som jag faktiskt är stolt över, att jag faktiskt tror på mig själv när det gäller den biten för jag har själv kämpat mig till min egen erfarenhet och att jag faktiskt alltid haft tur... ja eller kanske skicklighet (förlåt att jag skryter igen, gud förbjude) när det gäller arbete. Jag kan faktiskt skryta med att jag fått ALLA jobb jag sökt i mina dar. Något har jag fått nej på men då har de faktiskt ringt upp senare och erbjudit mig jobbet ändå. Och inte en gång, utan två gånger. Men hur det kommer att gå nu har jag inte en jävla aning om.

Okej SKJUT MIG för det!!

Men tänk att DIREKT får jag en bitter kommentar som om jag klankar ner på alla andra och det skulle jag aldrig göra. Jag ville bara peppa mig själv och för en gång skull på bra länge skriva något BRA om mig själv. Men se det går FAN inte utan då får man skit direkt för det.

Varför i helvete är det så hemskt och fult att tycka något bra om sig själv? Har jag inte rätt till det? Har jag inte varit nedbruten av alla jävla motgångar NOG NU???

JAG ÄR SKITBRA OCH JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR... och jag tänker FAN inte be om ursäkt för det!

Friends forever

Snart kommer Mattias och hämtar mig så jag kommer ut och få lufta mig lite. Det blir väl fika på stammisfiket och dagens avhandling.

Friends forever... när det är på riktigt!

I dag är en sån där dag...

....där allt går i slowmotion. Sov till elva och ville ändå inte gå upp för tankarna malde i huvudet på mig så jag ville bara dra täcket över huvudet igen.

Jag har en del jobbiga saker att ta tag i. Saker som jag inte blir av med hur mycket jag än vill utan kommer att behöva dras med det för väldigt lång tid framöver. Saker som kommer påverka mina drömmar och komplicera sånt jag vill. DET måste jag ta tag i och det känns hopplöst och jag känner mig maktlös och jag är rädd att även om jag tar tag i det kan jag inget göra.
Bara gilla läget...

Igår sökte jag tre jobb så nu har jag totalt fyra ansökningar ute som ska studeras och inspekteras i minsta detalj. Mitt cv ser nog bättre ut än många andras och jag har alltid haft tur med de jobb jag sökt, men ändå känner jag mig mer osäker än någonsin. Kommer någon att vilja anställa mig eller ska jag behöva gå på socialen i all evighet? Det tär på mig för ALDRIG i hela mitt liv har jag känt mig så utblottad som just nu. Jag som alltid klarat mig själv.

Lite kaffe nu kanske få tankarna i rätt banor igen...

När ett sår läker...

...så börjar det klia. Det kliar i hela kroppen på mig. Det är inte bara mitt hjärta som håller på att läka utan hela min kropp och det känns.

Känner en slags rastlöshet sprida sig. Ända från hjärtat ut i varenda muskel och jag vet att det är en läkningsprocess som satt igång. Det kliar liksom inom mig.

Jag mår bra, känner mig lugnare och det gör inte ont i bröstet längre. Kan känna saknad och en slags sorg men nej... det gör inte ont och det är en otroligt befriande känsla.

Men det kliar. Precis som den där skorpan som sitter på såret som man liksom vill riva bort men jag måste låta den sitta kvar där ett tag till, annars börjar det bara blöda igen.

Jag läker...

Vill få känna mig...

...sexig igen. Få känna mig älskad, åtrådd och avgudad som om jag vore den vackraste kvinnan i världen.

Vill klä mig i sexiga underkläder, visa naken hud och låta mig förföras bortom all sans. Få känna händer genom underklädernas tunna tyg och få känna blickar heta som eld bränna över min kropp.

Jag minns den känslan. Minns när jag för första gången klädde mig i strumpor och höfthållare och lät någon få se mig i det och jag vet att den någon njöt av den synen. Jag minns hur det kändes att få bli sedd på det sättet och den känslan vill jag uppleva igen.

Strumporna ligger längst ner i min byrå och jag önskar jag snart få ta på mig de igen och att någon kommer att se på mig med den där åtrån som känns så där underbart härlig.

Längtar...

Provar, slänger i högen....

....och provar igen. Jag har plockat fram alla säckar med kläder jag ska sälja för i kväll kommer Jessika och Azita och ska se om de hittar något de vill ha bland alla mina kläder.

Det känns konstigt. Jag tar på mig klänningar och byxor som tidigare varit för små som nu hänger löst eller helt plötsligt sitter bra och en del av det som innan låg i säckar eller kartonger får ta plats i garderoben igen och jag är rädd att om jag börja gå igenom ALLA mina kläder som hänger i garderoberna nu så kommer mycket att vara för stort. Och det kännas som sagt konstigt. Ovant...

När jag ser mig i spegeln känner jag inte igen min kropp längre. Kurvorna är kvar men jag är mycket mindre och jag vet inte om jag gillar det eller att det bara är så att jag inte hunnit vänja mig riktigt ännu. Jag har ju liksom inte märkt att det har hänt eftersom jag gått omkring i mysbyxor alldeles för länge nu så nu när jag börjar klä mig på riktigt igen så upptäcker jag ju att det inte är lika mycket av mig längre.

Kanske ska börja njuta av min nya kropp istället för jag vet ju att en del av er kämpar med att tappa några av de där extrakilona och här har jag tappat mer än så utan att ens märka det själv förrän alla kläder helt plötsligt är för stora. Men det här är ju inget jag själv valt eller ens velat. Jag hade mycket hellre mått bra och kunnat äta normalt för jag lovar att det inte varit värt de där kilona att vara så ledsen och må som jag gjort.

Framför allt blir man inte lyckligare för man är smal, jag lovar. Så skit i de där extrakilona och var glada ni mår bra och njut av det istället!

Det var inte riktigt så det skulle bli...

Jag drömde...

...om honom i natt. Han jag aldrig har sett ansiktet på, aldrig fått vara nära men ändå så har nog ingen påverkat mig så som han gjorde och ingen har nog rört vid mitt inre som han, på gott och ont.

I drömmen träffades vi och det kändes precis så som jag alltid trott att det skulle kännas att få träffa honom. Det kändes som en befrielse att äntligen få se honom, för på något sätt så kommer det alltid att kännas som något oavslutat, frustrerande och han kommer nog alltid finnas mig nära på något sätt. Och jag kommer nog alltid att fundera på vem han är, hur han ser ut och hur det hade varit att få vara honom nära och framför allt kommer jag nog alltid att fundera på om jag någonsin betydde något för honom.

I drömmen gjorde jag det...

Tiden läker alla sår...

Vi sitter som vanligt på hennes cafe på varsin sida av bordet och äter frukost ihop och jag dricker kaffe ur min egna mugg.

Hon tittar på mig och frågar...

- Är det en skorpa på ditt hjärta nu?
- Nej... jag tror jag har pillat bort skorpan och nu är det liksom bara ett litet rött märke kvar där skorpan suttit.
- Okej... jag har en skorpa nu.

Jag tar en klunk av mitt kaffe och tänker en stund och försöker känna efter...

- Nej... det är nog en skorpa föresten.

Sol ute, sol inne...

....sol i hjärtat, sol i sinne!

Det måste vara våren som är på väg för idag höll jag nästan på att svettas ihjäl i min vinterkappa och svettdroppar trängde fram under mössan och händerna klarade sig utan vantar. Solen värmer både in och utsida och jag är på riktigt bra humör trots tidig morgon för idag har jag varit i min gamla butik och hämtat de sista sakerna jag lämnade kvar för meningen var ju jag skulle komma tillbaka och öppna ny butik i samma lokal. Nu står sakerna i ett förråd och frågan är om de kommer att få komma fram igen eller om det helt enkelt blir så att det inte blir någon ny butik för mig utan det blir ett hederligt jobb istället.

Tänk att veta att man får lön varje månad den 25:e, fyra eller fem veckors semester varje sommar och lediga dagar varje vecka. Egentligen borde inte valet vara så svårt men har man en gång varit egen är det svårt att tänka sig något annat trots fördelarna med en anställning.

Nu ska jag i alla fall fortsätta fixa i ordning här hemma...

Han ringde mig...

...förra veckan igen och ville vi skulle träffas på stan och ta en fika men jag var inte på humör för att slänga mig iväg ner på stan med så kort varsel.

Det var tredje gången han hör av sig och jag inte kan och måste säga nej.

Nu fick jag ett sms att han precis landat i Rio de Janeiro och kommer hem till Gävle på tisdag och då kanske vi kan ses.

Ja vi får väl se om det passar då...

No more!

Another one can feed your needs and ego...

I have no more to give!

You never wanted it anyway...

Och inte ett skit...

...har jag hört från de här typerna heller!
Konstiga människor som tar kontakt med mig och bestämmer möte två gånger men bokar av och ska höra av sig igen men inte ett ljud jag har hört sen.

Ärligt talat så bryr jag mig inte ens för jag hade ändå ingen lust att flytta till Stockholm även om jobbet verkade vara riktigt bra.

Vet fortfarande ingenting men jag funderar mer och mer på att jag kanske borde ta ett vanligt jobb och lägga planerna på en ny butik på is ett tag. Det är egentligen det jag allra helst vill, driva eget och få sköta mig själv men den förra butiken blev en dyrköpt historia med facit i hand och jag vill inte hamna där igen.

Har sökt ett jobb men vill inte berätta någon om det ännu för det kan vara lite känsligt, men det är ett jobb som jag hoppas lite på men vi få se helt enkelt hur saker och ting blir.

Önskar jag visste NU!!

Home sweet home!

Går omkring och faktiskt njuter lite av att det har blivit så fint hemma nu. Allt är inte riktigt klart men på god väg. Hallen, köket och vardagsrummet är helt klart och det har blivit riktigt mysigt.

Bjuder på lite bilder från vardagsrummet...

Inte så tokigt va!

Nu har mamma åkt...

...så nu är jag ensam igen. Frågan är hur jag ska lyckas hålla kvar känslan jag haft de senaste dagarna och hålla uppe humöret så jag inte åker tillbaka till det där svarta djupa hålet igen som jag befann mig i innan hon kom hit och drog upp mig därifrån?

Jag lovade henne nu när hon åkte att jag skulle fortsätta här hemma med det lilla som är kvar och att jag inte skulle gråta mera och fortsätta att vara glad. Men hur ska jag kunna det? Det har ju varit bra för mig att ha henne här och hennes sällskap. Frukosten som varit klar när jag kommit in från morgonpromenaden, haft något att äta den med. Få ha sällskap framför tv:n och någon att skratta med och någon som sparkat igång mig igen.

Jag få nog lägga upp en plan och ta en dag i taget och börja med den här kvällen. I kväll är det mitt favoritprogram på tv:n så det ska jag belöna mig med senare men först måste jag nog sätta på lite musik och fortsätta med inredningen här. Risken är annars att jag sjunker ihop i soffan och låter alla känslor och tankar komma över mig igen.

Som sagt... de lurar där under revbenen så jag får nog ta och lura iväg de genom att sätta lite fart nu!

Heart of steal!

Känner den smygande, ligger på lur där bakom revbenen.

Önskar jag hade ett hjärta av stål.

Vill slippa känslan, vill slippa tanken.

Önskar jag kunde laga mitt hål.

Oro, ängslan och längtan blandas ihop.

Vill inte sakna, vill vara fri, vara lycklig och glad.

Framtiden är oviss, ensamheten känns evig och lång.

Vill bli stark, vill se framåt och vända blad.


Av Pettiwoman

Broken heart!

Den senaste tiden har jag haft mycket tid till att tänka och reflektera och med tanke på att jag kämpat med mitt något ledsna hjärta har mycket handlat om just det. När jag befunnit mig i just den situationen och allt känts hopplöst, när jag känt mig sviken, övergiven och hjärtat gjort ont och jag trott att jag aldrig ska bli älskad igen och att INGEN vill ha mig ha jag tänkt tillbaka på hur verkligheten egentligen har sett ut. Och den sanningen gjorde faktiskt ont. Men inte för min egen skull...

När det gjorde som mest ont så började jag helt enkelt tänka på mina ex. Är det så här de har känt när jag har gått? Är det så här ont det har gjort i deras hjärta då?

Alla mina relationer som jag har haft, ja som jag räknar som riktiga relationer, har faktiskt jag avslutat. Jag har flyttat ifrån killar jag bott sambo med, jag har brutit en förlovning och lämnat killar med krossade hjärtan på löpande band och med handen på hjärtat säkert lekt med en och annans känslor. Det svider när jag tänker på det nu. Jag skäms och mår riktigt dåligt över hur jag betett mig mot vissa av de.

Jag har haft en del riktigt fina killar som jag idag inte alls förstår hur jag kunde lämna men jag inser att jag helt enkelt inte var riktigt mogen för just den typen av relation då. Hade jag träffat någon av de killarna idag hade jag uppskattat de på ett helt annat sätt och satt ett helt annat värde på de nu.

Det finns de som jag än idag tänker väldigt mycket på. Bla en kille som jag inte pratat med på säkert tio år men jag ljuger inte om jag säger att jag säkert drömmer om honom en gång i månaden. Han är en sån där kille som jag så gärna skulle vilja prata med och verkligen be honom om ursäkt. Det var inte det att jag var elak på något sätt men jag borde helt enkelt ha uppskattat honom betydligt mer än vad jag gjorde och jag skulle så gärna vilja berätta för honom hur fin han var mot mig och hur mycket han faktiskt betydde för mig och att jag önskar att jag hade handlat annorlunda än vad jag gjorde.

Idag är han gift och jag har många gånger funderat på att ta kontakt med honom men är rädd att det ska tas fel. Jag hittar inget mobilnr till honom utan bara hemnr och det känns lite jobbigt att kanske behöva prata med hans fru. Men vem vet... kanske jag ta mod till mig någon gång och ta kontakt med honom och säger allt det där jag så gärna vill säga.

Tänk att man ska behöva få sitt egna hjärta krossat för att få insikt om att man kanske själv har utsatt andra för samma sak!

Förlåt Johannes Grimås... och alla andra jag krossat hjärtat på.

Förlåt!

Mamma har fått mig glad igen...

...och inte en tår på två dagar har trillat ner från mina kinder utan skratt har varit mer vanligt de här dagarna. Jag visste att mamma skulle vara den bästa medicinen och det är så skönt att ha fått ordning här hemma och jag har hittat glädjen igen över att få fixa och inreda precis som jag alltid älskat och tyckt varit så roligt inför varje flytt. Det känns underbart!

Jag har tom duschat varje dag och gjort mig i ordning och det låter säkert helt sjukt för det borde ju vara så självklart men det har ju verkligen inte varit det för mig de senaste månaderna. Men nu har det varit roligt att få fixa till sig igen och idag var det högklackade stövlar som gällde och kortaste kjolen när vi var på stan och jag kände mig faktiskt lite som JAG igen.

Däremot var det inte riktigt jag när vi gick igenom lite kläder i min garderob. Både mamma och jag blev chockade när jag provade flera par byxor och kjolar som suttit tajt som korvskinn och nu hängde som hösäckar över rumpa och lår. Mamma frågade om jag inte är glad över att jag gått ner i vikt och att jag borde vara nöjd med min kropp nu för att jag alltid klaga annars över mina runda former men faktum är ju att jag inte själv tänkt på det där just nu. Jag tittar mig inte i spegeln längre och ser något jag gillar och jag vet vad det beror på. Men det kanske kan bli ändring på det nu när jag börja bli lite glad igen och framför allt inte behöver få den där bekräftelsen jag saknat så. Att det inte spelar någon roll längre att jag inte få höra att jag är "värsta het" utan vet att jag duger ändå. Kanske det kan bli så snart...