Längtar...

...saknar

Snart...

Morgonpromenaderna har fått en helt ny innebörd...

....med tanke på att jag numera bor granne med Gävle högskola. Det finns mer än en fin natur att titta på när Jocko och jag tar den vanliga kisserundan och sämre sätt att få vakna till liv på finns ju. Söta pojkar i massor som är på väg till skolan möter vi och jag försöker le mitt sötaste men ack så nyvakna leende jag har.

Till sommaren tänker jag göra som små barn gör för då ska jag sätta upp ett litet saftstånd och sälja röd och gul saft för 5 kr glaset. Eller så byter jag mot ett telefonnr. Det kan väl kanske fungera eller?

Känner mig mer hel...

...än på länge faktiskt. Det gör inte lika ont där inne i bröstet även om vissa saker gör sig påmint lite då och då men lika ont gör det inte längre.

Kan känna en viss tomhet, saknad och ett slags sug som griper tag i mig och vill dra mig neråt och tankarna vill liksom leva sitt egna liv men jag får mer och mer kontroll.

Im not that broken any more...

Helgen är snart slut...

...och den slutade bättre än vad den började. Mina känslosvallningar i fredags som var riktigt besvärliga och höll mig i ett järngrepp hela dagen rådde vi bot på genom att se en grymt rolig film på kvällen så att jag skrattade så jag tjöt vilket var skönt med tanke på att tårar hade genomsyrat hela dagen.

På lördagsmorgonen kom den förlösande mensen vilket har gjort mig betydligt lättare i sinnet för min PMS är inte att leka med så en del av förklaringen på mitt deppande de senaste dagarna är helt enkelt hormoner.
Kvällen igår var supertrevlig och för en gångs skull behövde jag inte känna mig som morsa på stan ute på krogen utan jag kände mig både ung, snygg och sexig för blandningen på åldrar var betydligt mer spridd än på de ställen jag annars hänger på där medelåldern är typ 25.

Idag har vi fortsatt i min lägenhet och i takt med att det blir mer och mer i ordning ju gladare känner jag mig. Kanske det även beror på mammas besök och hennes hemlagade potatismos och ungnsbakade korv men nog känner jag mig mindre och mindre ledsen. Idag är första dagen på bra länge som jag inte har fällt en enda tår.

En fika med Mattias har vi hunnit med också och han var snäll och körde oss till ICA så vi kunde fylla på mitt kylskåp lite till så inte den där lilla musen som bor där behöver gråta hungrigt mer.

Nu blir det natti natti...

En trevlig kväll i bilder!

Är för trött för att skriva massa så jag lägger ut bilderna från en jätte trevlig kväll! God mat, trevligt sällskap, underbara vänner och en del uppvaktande så vi har ingenting att klaga på!

Natti...

Mitt hem börjar se ut som ett hem...

...efter att underbara mamma flyger omkring som en tornado och fixar och ordnar och jag försöker hänga med efter bästa förmåga. Det kommer bli ett fint hem som jag kommer trivas och ha mysigt i. Känns så skönt att börja se resultat och en ände på kaoset som varit sen jag flyttade in för tre veckor sen.

I kväll blir det middag ute på Harrys och förhoppningsvis lite dricka och en svängom på dansgolvet.

Jag hoppas på en trevlig kväll...

Vissa saker...

...tar på krafterna. Känns som jag sprungit ett maratonlopp men det enda maraton jag haft är med mina känslor hela dagen.

Varit jobbigt rent allmänt, känslosamt och besvärligt med malande tankar och idag kom även ett brev i brevlådan som jag trodde jag skulle slippa och det gjorde att jag föll ytterliggare ett snäpp och ibland blir hopplösheten för tung att bära så idag har litervis med tårar runnit ner för mina kinder.

Men jag försöker någonstans att hålla hoppet uppe och tankar som att allt har en mening försöker jag mer än någonsin att fokusera på. Allt löser sig och allt blir bra.

Snart...

My last word...

...in progress!

Nu beger jag mig till Arlanda...

...för att hämta mamma!

Gud så underbart det ska bli att få ha henne här några dagar. Det kommer göra underverk med mitt psyke och mitt humör... hoppas jag i alla fall!

Behöver lite skratt och glädje i mitt liv och det brukar alltid mamma och jag ha när vi träffas!

Så Arlanda here i come!

Vi ligger i sängen...

...nära varandra ovanpå täcket. Oskyldigt och utan förväntningar, bara för sällskapet skull. Men så tar han min hand och för den till ställe jag inte haft min hand på väldigt länge. Jag blir förvånad och lite generad men låter handen ligga kvar och jag känner hans manlighet och med förvåning märker jag att jag saknat det och njuter lite av känslan i min hand.

Jag får känna skäggstubb mot min nacke och händer som smeker min rygg och trots att jag inte alls hade förväntat mig att känna som jag gör så tillåter jag mig själv att njuta av det. Mina händer utforskar den nakna huden som täcker de breda axlarna och jag börjar försiktigt massera hans nacke. Han stönar till och jag förstår att han gillar behandlingen så jag vänder honom om och sätter mig på hans rygg och masserar ryggen, axlarna och gräver in fingrarna i det blonda håret och masserar hans hårbotten. Han skjuter rygg och spänner musklerna så jag ska komma åt bättre och jag njuter av att få känna den lena huden under mina fingertoppar.

Jag lägger mig brevid honom och hans hand och fingrar smeker utanpå mina tunna spetstrosor och fortsätter över mina bröst och jag vill genast ha tillbaka hans hand där den först var. Snart ligger vi nakna och för första gången på länge längtar jag efter att få ha en manlig kropp nära, så där nära man bara tillåter vissa att komma.

Han somnar före mig och jag ligger och lyssnar på hans snarkningar och medans min kropp återhämta normal andning känner jag mig ganska lugn och glad över att den där lusten fanns kvar någonstans djupt inom mig och att jag kunde tillåta mig själv att släppa fram den.

När jag vaknar på morgonen kryper jag in i hans famn och smeker hans lena mage och jag känner hur han vaknar till liv. Vi ligger en stund och tittar på tv och jag kommer på mig själv med att ligga och trycka min rumpa mot honom men han reser sig upp och säger han behöver svalka av sig i duschen Jag förstår inte varför han ska svalka av sig när jag gärna kommer nära en gång till och han ler och kryper tillbaka ner i sängen hos mig.

Senare säger vi hej då och jag går därifrån med en ganska skön känsla i min kropp...

Jag älskar hotell...

...och hotellfrukost och kan sakna mitt jobb som resande säljare något enormt ibland och en del av vårt samtal handlande om just det igår. Eftersom vi varit i samma bransch och samma företag och levt på just det viset vet vi båda vilket skönt avbrott det kan vara från hemmets tristess. Att få sova i nya rena lakan och inga måsten utan bara ligga och zappa mellan alla kanaler och få en underbar frukost serverad på morgonen.

Vi hade mycket att prata om även om det var jag som pratade mest och mellan vinklunkarna berättade hela min eländiga historia som har utspelat sig de sista månaderna. Han lyssnade med sina ljusblå ögon uppspärrade och trodde knappt sina öron. Till slut var han tvungen och skratta och jag skrattade också för vad ska man göra liksom. Han sa att jag varit med om mer på några månader vad någon annan kanske få vara med om på tio år och sen log han och sa han förundrades över mig och att han tyckte jag var stark. Och då tänkte jag att... ja jag kanske är rätt stark ändå som faktiskt sitter här, något magrare men ändå med en del hopp kvar och faktiskt kan skratta åt eländet just nu.

Vi låg på hans säng och kollade på Discovery och skrattade och skämtade lagom trötta och vindåsiga efter allt vin i baren och det kändes ganska mysigt att bara få vara med någon som kommer ihåg vem jag egentligen är och någon som uppskattade mitt sällskap.

Jag behövde det avbrottet, ja det gjorde vi nog båda två och det var riktigt trevligt. Men frukosten i morse hoppade jag över för att istället äta den som vanligt hos Azita på cafét Varför frångå ett vinnande koncept liksom...

Just let go...

...and just BE!

Är det någon som kommer ihåg...

...vem jag egentligen är? Hur jag egentligen är? Jag har glömt bort det och jag tror att min omgivning också snart har glömt bort det.

Ringer mamma och berättar att jag ordnat bil tills i morgon och hon skrattar och är glad och jag vill bara gråta henne i örat men biter ihop för snart orkar inte människor i min omgivning med mitt ständiga gråtande. Hur ska de göra det när jag inte ens står ut med mig själv?

Jag biter ihop, försöker ändå ta tag i kaoset hemma. Skurar skåpen och gråter, skurar den äckliga spisen och gråter, torkar och gnuggar men hur jag än gnuggar går inte det onda och sorgliga i bröstet bort. Jag gråter lite till men jag gör i alla fall något annat under tiden.

Snart kommer Mattias och ska hjälpa mig, han som sett mest av mina tårar och jag vill verkligen inte gråta mer inför honom men jag vet inte hur jag ska hejda det när det bara väller över mig.

Och i kväll... i kväll är det meningen jag ska träffa någon som verkligen vet vem jag en gång var. Han som sett mig på fester och alla möten, alltid lika glad, tokig och sprudlande. Galen och med en mun som pratar strunt och är värre än killarna på att dra fräcka skämt och som alltid står i centrum och alla runtom skrattar åt den där galna tjejen som inte drar sig för någonting. Självsäker och stark. Vem är det han får träffa i kväll? Knappast den han förväntar sig att träffa och jag vet inte ens om han kan ta det.

Frågan är om jag ska träffa honom som den jag är just nu? Orkar jag hålla skenet uppe eller kan jag visa mig så här bräcklig?

Jag har några timmar på mig att känna efter...

Jag har inte haft sex...

...sen den 3:e januari. Det var sista gången han var hos mig innan han slutade känna något. Den gången han talade om att han ville vi skulle ta det lugnt. Ja jag har verkligen tagit det lugnt sen dess på alla fronter. Ofrivilligt! Jag har verkligen längtat efter sex med honom och frågan är när jag är redo att släppa någon annan nära på det sättet igen?

Jag fick ett sms härom kvällen från D22 och jag vet vid det här laget vad hans förfrågningar om kaffe gäller men jag svarade som det var att just då var jag fortfarande ledsen och inte på humör. Idag fick jag ett nytt sms och frågan om jag var på bättre humör och om jag ville ha en paus i stöket hemma i lägenheten och jag lovade att höra av mig. Men varken viljan eller lusten vill infinna sig men ibland funderar jag på om jag kanske inte bara måste slänga mig in i det där igen för att få tillbaka lusten för bus igen men mitt sms lite senare ikväll innehöll bara ytterligare en bortförklaring och ursäkt för att komma undan.

I morgon ska jag träffa en gammal säljkollega som är på besök och bor på ett hotell i stan och för några dagar sen hörde han av sig och frågade om jag ville ses och ta en drink på hans rum. Jag tackade ja och jag har en svag aning om vad han är ute efter och jag vet inte riktigt vad jag kommer att känna när vi ses. Han är snygg, trevlig men har både tjej och barn med det verkar inte ha stört honom nämnvärt andra gånger vi träffats och jag känner att det är hans problem och inte mina.

Frågan är hur det slutar? En drink på ett hotellrum och jag som inte haft sex sen den 3:e januari. Jag kanske borde ta chansen och unna mig lite glädje.

Frågan är om jag kommer kunna...

Äntligen...

...har jag något roligt att se fram emot. På torsdag kommer min älskade mamma. Som jag har längtat för vi har inte träffats sen i julas. Fy fan vad tiden går fort.

Är det någon jag behöver just nu så är det henne. Nu kanske jag kan få ordning på mitt hem för här händer det fan inte mycket och hade det inte varit för att underbara Mia och hennes son var här idag och faktiskt skruvade fast det nya fina toalocket så hade jag fortsatt att sitta på det kalla porslinet. Ni hör ju själva, mina gäster får fixa toaringen. Det är fan katastrof!

Jag sitter helt enkelt fast och allt tar emot trots att jag egentligen älskar att hålla på att fixa med hemmet och inredning men just nu är INGET roligt. Därför ska det bli skönt att få hit mamma som kan sparka mig i röven och sätta lite fart på mig så att mitt hem snart kanske ser ut som ett hem.

Jag längtar så efter henne!

Så sitter jag där...

...i väntrummet på socialkontoret och en kvinna med glatt leende ropar upp mitt namn och visar in mig på ett kontor med kala väggar och ber mig sitta ner och innan jag hinner sätta mig frågar hon mig hur det känns att vara där och jag känner mig mer naken och utblottad än någonsin.
Och jag börjar gråta...

Jag gråter för flera månaders elände, för allt jag bär inom mig och alla tankar jag har om mig själv som hamnat i den här situationen och jag gråter för hur liten jag känner mig och för att för första gången i mitt liv kan jag inte reda upp min situation själv utan måste sitta på det där kala kontoret och känna mig värdelös och inte längre vara en stor flicka som alltid klarat sig själv.

Hon får veta allt om min butik och hur jag inte fick ha den kvar, om hur jag blev utslängd från mitt hem och hur grusade alla mina planer blivit och hur mina drömmar inte längre existera. Hon får veta att jag inte kan äta och jag berättar tom om mitt krossade hjärta även om hon inte kan hjälpa mig med just den biten men allt bara forsar ur mig och hon bara ser på mig och låter mig prata och gråta och hon är så snäll och förstående och mina skamkänslor försvinner när hon säger att det är precis såna som jag de egentligen är till för. Människor som jag som hamnar i en tillfällig kris och behöver en tillfällig hjälp.

När jag går därifrån gör jag det med något lättare steg och jag känner mig inte längre som den dåliga människa jag kände mig som när jag klev in genom deras stora dörrar.

Jag är ju bara en människa som har en tillfällig kris och behöver tillfällig hjälp. Inte alls dålig på något sätt och jag behöver inte alls skämmas.

Så det så...

När jag behövde det som mest...

...trillade det in några väldigt kloka ord i min mobil från en speciell person som förstod precis vad jag behövde.

"Tänk på att hjärtat är en muskel...

En muskel blir stark och man bryter ned den och sen ger den tid till återhämtning"

Tack snälla du. Det där ger mig hopp om framtiden igen!

Kvällens sista promenad...

...är avklarad och det var fruktansvärt kallt ute.

Men det finns en annan kyla som känns mer...

God natt!

Jag vill...

...ömsa skinn, krypa ur mitt skal, det som ska föreställa mig, lämna det kvar på marken och sträcka mig mot himlen i en ny vacker kropp och börja om på nytt.

Jag vill bli fri, jag vill bli hel, jag vill bli det jag egentligen är. Jag vill födas på nytt och känna nytt syre i mina lungor och jag vill älska och bli älskad som den jag är. Vill vara en vacker fjäril som kläckts från det fula och lysa innifrån och mina ögon ska bara se allt det fina och lämna det gamla och aldrig mer se tillbaka på det som en gång var.

Allt ska vara nytt och min kropp minns inte längre det den kännt och nya känslor ska komma och fylla mig med liv och inget ska längre göra ont.

Min kropp är ny, min själ är ny och livet börja här och nu.

Just nu...