Vad enkelt....

....det skulle vara!

Lördagens utgång...

...började hemma i Mattias soffa med pizza, vin och melodifestivalen. Azita och jag hade ungefär lika lite lust båda två till att gå ut men min lust ökade i takt med att vinet gjorde sin verkan och när jag fick höra Paulines Sucker for love på melodifestivalen vaknade min dansnerv till liv. Gode gud vilken underbar låt. Jag dansade sittandes i soffan och längtade till ett riktigt dansgolv för första gången på evighet.

Azita hittade aldrig partystämningen så Mattias och jag tog oss ut själva på krogen. Det blev Goya, stans coolaste ställe enligt alla 20 åringar. Mest gick vi dit för jag känner vakterna och kommer in gratis utan att behöva stå i kö.

Mattias och jag höjde medelåldern rejält och när vi står med en varsin drink i handen i en av ställets barer med röda sammetsklädda väggar kunde jag bara konstatera att det är något mycket konstigt med att ha åldrats. Jag tittar mig omkring och ser alla allt för målade söta 20 åringar och inser snabbt att jag känner ju mig precis så där. Så där ung och levande och oförstörd och min mognad befinner sig vid vissa tillfällen på samma nivå. Men när jag senare befinner mig inne på en av toaletterna med en av de där 20 åriga tjejerna som envist ville följa med mig in och ser mig i spegeln så inser jag snabbt att nej.... jag är inte 20 längre. Inte 25 heller utan mina 36 år blir väldigt tydliga även om den långbenta 20 åriga tjejen som står och drar i sina trosor efter att hon kissat bedyrar att jag INTE ALLS ser ut som 36.

Mattias huvud rör sig i samma mönster som publikens huvud på en tennismatch och han äter alla söta tjejer med blicken och själv kan jag inte låta bli utan klämmer en kille som går förbi på rumpan för den såg ut att vilja bli precis det, klämd på liksom. Han vänder sig om mot mig och mina minst 10 år för mycket och jag förstår vad han tänker och jag säger snabbt att han får ta det som en komplimang och det räddar mig från mitt patetiska beteende.

Vi sitter länge och bara beskådar skådespelet runtomkring oss och jag börjar känna mig ganska nöjd. Jag har fått klämma på en liten pojkrumpa och jag fick dj:n att spela en låt för mig så jag ensam fick beträda det då tomma dansgolvet och dansa som jag så länge längtat efter och vi blev fotograferade av vimmelfotografen så nu finns det även dokumenterat på nätet att vi två dinosaurier var ute.

Vi går hem Mattias och jag och jag kan bara än en gång konstatera att på krogen lär jag aldrig finna kärleken. Och så länge jag och Mattias gå ut ihop lär varken han eller jag bli uppraggade!

Just nu känns det som det kvittar...

Lite sentimental...

...måste jag väl få vara på den här dagen?

Alla "jävla" hjärtans dag...

...och det finns bara EN mina tankar går till den här påhittade kommersiella kärleksdagen!

Du finns i mitt hjärta oavsett vilken dag på året det är, glöm aldrig det!

Kram fina underbara DU!

Ska försöka ta mig samman...

...och göra något åt mig själv och försöka fixa resterna som är kvar av det som en gång var jag och ta mig ut med vännerna och dricka något glas vin, titta på folk och bara vara där livet pågår. För det är ju inte under filten i min soffa livet finns har jag förstått även om det är den platsen jag gillar allra mest nu.

Ibland får man helt enkelt inte lyssna på sig själv utan tvinga sig till saker som känns jobbigt men som man vet kanske blir rätt okej när man väl gör det där sakerna.

Så i kväll blir det klänning och höga klackar. Jag behöver få bli tittad på lite. Känna mig som jag en gång kände mig "Värsta het" som någon alltid sa till mig! Men om det hjälper tror jag knappast. Inte just nu. Men snart kanske...

Få se om det går att fixa till "det här"

Om jag anstränger mig kanske jag själv tror på det!

Ja puss o hej!

Hur, varför?

Tillbaka på brottsplatsen!

M&M ville ha med mig på en fika och jag behövde få komma ut och framför allt få göra mig något folklig. Duscha för första gången på fyra dagar och dra en borste genom ett nytvättat hår och tom måla till mitt bleka ansikte.
Vi träffades på vårt stammisfik och jag lyckades faktiskt få i mig lite mat trots att jag på något sätt kände mig lite låg igen när vi pratade om allt runt omkring mig just nu.

Det kändes ännu jobbigare när jag senare hälsade på hos Azita. Att sitta där utanför min gamla butik, den lokalen som jag fortfarande inte vet om den blir min så jag kan öppna min nya butik.

Just nu struntar jag i om jag får bo på gatan, jag inte klara mig ekonomiskt eller att jag fortfarande känner av en viss saknad efter Honom för det enda jag kan tänka på just nu och som är det allra viktigaste är min framtid vad det gäller min verksamhet. Jag vill bara få VETA om jag kommer ha någon ny butik i april för vet jag bara det kan jag slappna av och vet att allt annat ordna sig efter hand.

I morgon ska jag få ett samtal från en hos fastighetsägarna men jag kan slå vad om att jag inte kommer bli klokare efter det utan kommer få vänta ytterligare några veckor!

Blir fan knäpp i huvudet snart...

Snön knastrar...

...under mina fötter när jag tidigare än någonsin är ute och tar första promenaden och kylan biter hårt mina kinder men jag känner ändå mer värme än på länge.

Det är strålande sol och vintern känns inte lika besvärande nu när snön gnistrar som miljarder diamanter som täcker all omgivning och trots att det är långt kvar till våren är det helt plötsligt hanterbart. Precis som min situation helt plötsligt känns...
Hanterbar!

Jag kan känna att solens strålar försöker tränga in i mitt mörka inre och även om de inte når riktigt ända fram så kan jag ändå så starkt känna det...

Jag börjar kunna släppa in ljus igen!

Tack...

...alla ni som finns runt omkring mig just nu och gör så att jag inte går under av allt jag behöver tampas med!

Tack Azita för att du drar ut mig utanför dörren när jag bara vill stänga mig inne. För att du tvingar i mig mat trots att jag egentligen inte vill äta. Tack för att du håller om mig när jag gråter och finns hos mig när allt är mörkt. För att du låter mig få sova hos dig när jag inte vill vara själv och för att jag alltid är välkommen i ditt hem och att du låter mig ligga under en filt i din soffa kväll efter kväll. Tack för att du ringer varje dag och frågar hur jag mår och ber mig komma till dig för att jag inte ska sitta ensam och grubbla.

Tack älskade du!

Tack snälla Mattias för att du tar dig tid att komma hem till mig och fikar och låter mig få prata och gråta. Tack för att du hör av dig varje dag för att fråga mig hur jag mår och att du visar att du bryr dig om mig och säger att jag aldrig ska vara rädd för att be om hjälp. Tack för att du alltid finns där och tröstar och stöttar mig nu när allt känns så tungt.

Tack underbara du!

Tack Magnus för din broderliga kärlek och för att du oroar dig så för mig och verkligen visar det. Tack för dina samtal du ringer mig bara för att fråga mig hur jag mår och för att du visar hur mycket du bryr dig om mig. Tack för att du utan att jag frågar erbjuder mig att låna din bil så jag kan ta mig ut och se mig omkring och som idag åka och titta på lägenhet.

Tack fina du!

Tack hela min familj och framför allt min mamma för att du alltid finns där när jag behöver och för att du tror på mig och ger mig styrka när jag känner mig som svagast. Tack för att du får mig att tänka klart och försöka se ljusare på saker trots allt mörker just nu. Och tack mina systrar för att ni hör av er och visar att ni tänker på mig och ger mig råd och tröst. Och tack pappa för ditt samtal som jag borde ha ringt men inte orkat och för att du också tror på mig och att jag löser det här.

Tack älskade ni!

Och tack P för att du när jag minst anar det men som mest behöver det sänder mig en tanke!

Och givetvis ett stort tack till er alla som läser det här eländet just nu och som stöttar och ger mig värmande ord trots att jag är dålig på att kommentera tillbaka men det betyder otroligt mycket ska ni veta.

Utan er hade jag aldrig orkat med den här situationen jag befinner mig i just nu. Utan er hade jag inte orkat kämpa och hade gett upp för länge sen men ni ger mig kraft att försöka ta mig igenom detta utan att bryta ihop helt även om jag vissa stunder är nära.

För er skull ska jag vända det här...

Tack älskade ni.

Jag minns...

...hur generad jag kände mig. Som en liten blyg skolflicka som knappt vågade möta din blick. Du märkte det och log. Frågade om jag kände mig besvärad och båda visste vad den stora skillnaden var just då men jag var inte besvärad, bara blyg för första gången sen jag minns inte när.
Och pirrig...

Jag hade min finaste svarta klänning på mig, bara för din skull och ute var det kallt så under bar jag mina svarta nylonstrumpor.

Du smeker mina ben, mina vader och upp längs mina lår och inte en enda gång släpper du mig med blicken. De där ögonen. Som svetslågor brände de över hela mig och jag kunde känna hettan sprida sig till alla delar av min kropp. Som alltid när du smekte mig.

Jag känner mig varm om kinderna och vet inte vart jag ska göra av blicken när du tittar på mig på det där sättet och jag vet och kan se i dina ögon vad som väcks till liv. Jag känner det på dina smekningar som jag har lärt mig att läsa med varje nerv alla de gånger andra sinnen inte fått vara närvarande. Dina händer talar ett språk jag lärt mig att läsa i totalt mörker.

Du för min klänning upp över mina lår och jag känner dina händer genom det tunna nylontyget på strumporna som smälter samman med min hud som gör att smekningarna känns än mer intensiva. Dina fingrar stryker över mitt känsligaste ställe och värmen i min kropp blir intensivare och plötsligt känns allt tyg i vägen.

Jag ställer mig upp på alla fyra och på något sätt förstår du vad det är jag vill du ska göra. Du tar tag om de ömtåliga trådarna som bilder ett tätt nät och sakta sliter du upp ett litet hål i det. Jag ser hur du ler och njuter av att få känna den lilla biten av hud du nu kan känna genom hålet du nyss gjorde. Dina smekningar blir intensivare och jag känner hur du sliter kraftigare och ljudet av något som går sönder får mig att känna mig het och lite busig och jag vill känna dina händer där tyget inte längre döljer min nakna hud.

Min blyghet har försvunnit och nu vill jag bara du ska få av det sista av det tunna nylontyget så jag kan få känna dig nära. Så nära som bara du och jag kunde vara.

Underbart minne...

Väntan...

...är vad mitt liv bestått av i snart ett helt år. På besked av olika slag, på män som lovar att vi ska träffas men aldrig dyker upp eller väntan på någon som behöver tid att känna och tänka eller väntan på beslut som ska tas i affärer.

Det har känts som om hela mitt liv har legat i andras händer. Som om jag står där med mössan i handen och niger snällt oavsett vad det är. Väntar snällt...

Jag vill inte vänta mer!

Jag vill börja leva...

NU!!!

Gör vad ni vill...

....skriv vad ni vill...vem som helst!
Här eller någon annanstans för jag orkar inte bry mig...

Inte om någonting längre....

Sammanfattning!

Om jag skulle göra en sammanställning av de senaste månaderna, utan att gå in på några närmare detaljer och kanske hårddra det något så skulle det se ut ungefär så här...

November: Mister min butik.
December: Mister min inkomst
Januari: Mister min kärlek
Februari: Mister min nya butik och även mitt hem

Det här är saker som tar allt för mycket på krafterna och ger mig oro så det räcker.

Men vad har jag legat och grubblat på hela natten och gjort så jag inte kunnat sova för det gör mig så jävla ledsen?

Jo det enda jag önskar just nu är att en viss person bara lämnar mig i fred. Det är det enda jag begär... Det är som att ha någon över axeln hela tiden som pratar mig i örat och någon som tar alla tillfälle att sticka till mig och jag förstår inte varför för jag har inte gjort den personen någonting men överallt får jag mig en däng trots att jag säger jag inte vill bråka och flera gånger bett om att bli lämnad i fred.

Jag orkar inte mer just nu, vill inte...

Snälla, låt mig vara!

Snälla...

Det kunde tydligen bli värre....

Hyresvärlden till min lägenhet var här och hade två papper med sig jag kunde välja mellan att skriva på.

Ena att han säger upp mig eller det andra att jag säger upp min lägenhet själv. Anledningen är att jag inte betalt hyran ännu men väntar på pengar denna vecka. Alltså en vecka sen...

Enligt honom fick jag tillbaka hyresrätten om jag betalar hyran inom tre veckor.

Jag skriver på...

Ser på kontot att pengarn är inne så jag går ner och ringer på hyresvärldens dörr och säger att de kan riva pappret för jag betalar hyran NU! Alltså tio minuter efter att jag skrivit på pappret.

Nää, jag har skrivit på min uppsägning och DÅ kan jag inte få tillbaka hyresrätten. Jag förklara att jag måste ha missförstått honom...

Han vägrar riva pappret.

Nu måste jag flytta...

Nu är botten nådd..... orkar inte mera!

Jag känner inte dig längre...

Nu går den....

....här patetiska människan och sover innan hon gör ännu fler patetiska inlägg på den här bloggen så hon får skämmas ännu mer över sitt patetiska sätt.


Men sån kan man bli....


Godnatt!

Murar...

Snott från Annas blogg rakt av för precis så här känner jag också just nu...

Ibland tänker jag att jag ska sluta släppa människor nära, aldrig låta någon komma innanför muren. Aldrig avslöja vad jag tycker och känner innerst inne. Det är nog bäst så ändå. Ikväll är en kväll då det känns så. Jag vill inte bry mig.

Tack Anna för du skrev precis det jag känner...

Vem ska uppfylla...

...mina fantasier?



Nu när du uppfyller andras...

Någon????