Söndagstripp!

Helt spontant och utan minsta planering eller tid till att tänka satte jag mig i bilen på inrådan och körde 17 mil söderut.

Mys i en soffa, Alice i underlandet och smek i nacken.

En lång tripp för lite söndagsmys men vad gör man när det inte finns på närmare håll!

Ska jag behöva låsa bloggen????

När jag är med om sånt som jag fick vara med om idag funderar jag på om den här lilla minipausen jag har från bloggen inte borde bli permanent, eller om jag ska byta adress och börja blogga anonymt eller helt enkelt låsa skiten. Och de där orden jag skrev igår om att det givetvis inte är mina läsare jag ber hålla sig undan kanske jag ska ta tillbaka ändå för någon annan förklaring till dagens upplevelse kan jag faktiskt inte finna.

Jag har skrivit öppet, ärligt och många gånger naket om mig själv och min situation och givetvis har jag gjort mig själv väldigt sårbar. Det har hänt att jag hamnat i besvärliga situationer på grund av det jag bloggat om och fått försvara mig själv men jag har ändå valt att fortsätta vara öppen och ärlig och skriva om känsliga saker för jag vet att många uppskattar det och kan känna igen sig själva och kanske jag också bidragit med något. Men jag vet också att det finns människor där ute som läser här som bara retar sig, letar efter fel och många gånger kanske har en annan åsikt än vad jag har och det är helt okej. Jag respektera att inte alla kan älska mig som en kommenterade idag. Självklart är det så. Men när man med berått mod försöker göra mig illa eller nästan "sätta dit" mig för saker jag skrivit om här då tappar jag fullständigt respekten för andra människor.

Ingen kan väl ha undgått hur mitt liv sett ut de senaste sex månaderna, hur jobbigt jag haft det både psykiskt och ekonomiskt och vilken jälva resa det har varit. Det ser fortfarande lika mörkt ut ekonomiskt eftersom det dröjer innan jag får min lön men nu är det på rätt väg i alla fall men i sex månader har jag levt på existensminimum. A-kassan har knappt täckt hyran trots att jag flyttade till billigare, jag har fått hjälp av socialen för den hjälpen har jag haft rätt till men de pengarna har ändå inte täckt alla mina fasta utgifter. Som tur är har jag vänner och familj som hjälpt mig och sett till så jag haft mat för dagen och som tur är har jag ju inte någon aptit så jag har klarat mig på noll och ingenting.

Har någon undgått detta????

Om någon tror eller tycker att jag har levt någon slags lyxliv, att jag inte har rätt till det lilla bidrag jag fått av socialen så hade jag uppskattat om den personen tagit upp det med mig, men vad finns det att diskutera? Vad är det som inte är klart nog?

HUR I HELVETE KAN MAN VARA SÅ JÄVLA IDIOTISK att man väljer att göra en anonym anmälan mot mig till socialen?????? Och på vilka grunder??? Jo tydligen har jag en inkomst enligt den här angivaren. Jag bedriver nämligen HUNDAVEL!!!!!

Men för helvete vad har du innanför pannbenet människa???? Tror du på fullaste allvar att du kan skada mig eller se till att det lilla jävla bidrag jag har ska dras in??? Och varför???? Stör det dig att jag har rätt till hjälp och att jag lyckades få in några futtiga jävla slantar för att min byracka lyckas knulla fram några valpar EN gång och jag råkade få en pisseslant för det???

Jag trodde jag skulle trilla av stolen när jag satt på sista mötet med en handläggare på socialen idag när hon berättade att de fått in en anonym anmälan mot mig. Jag kan säga till dig ditt dumma jävla helvete som ringde dit att både handläggaren och jag ifrågasatte om du inte har annat för dig än att lägga sig i andras liv och dessutom sparka på en som redan ligger ner. När hon hörde hur det låg till att jag inte alls bedriver någon jävla hundavel utan att detta var en engångshändelse där jag dessutom inte fick ut den summan jag har rätt till enligt praxis ville hon inte ens prata om det mer för hon tyckte bara det var PINSAMT!!!

Och det är precis vad DU är som trodde att du gjorde någon slags hjältehandling och anmälde mig, PINSAM!

Och jag VET att det är någon av mina läsare och därför ifrågasätter jag starkt hur öppen och ärlig jag ska vara i framtiden. Ska jag bara skriva om vad jag ätit till middag och vad jag har på mig så fine, eller kan jag fortsätta att bjuda på alla mina känslor, mitt liv precis som det ser ut utan att censurera men när får jag kniven i ryggen nästa gång? Ska jag behöva bli anonym för att inte behöva hängas ut på det har jävla sättet?

Det här övergår mitt förstånd och jag förstår inte hur elaka människor det finns, avundsjuka som retar sig och tydligen inte riktigt fattar hur illa de gör mig genom att göra en sån här sak.

Tyckte du inte jag haft det jobbigt nog utan ville vrida om kniven lite till, strö lite salt till i såren?

Sorry, du lyckades inte. Jag står fortfarande här, bara mer förbannad och ännu starkare!

DRA ÅT HELVETE!!!

Näää...

...jag menade givetvis inte mina läsare när jag skrev "ni andra kan hålla er undan" i nattens inlägg som någon verkade tro.

Förlåt om jag var otydlig i vinsvammlet!

Yes im alive!

Ja ifall någon trodde något annat... Men jag andas lite bara. Tar lite paus... från allt.

Behöver det...

Men i kväll gjorde jag sånt jag behöver... gick ut, var med vänner.... riktiga vänner!

De som bryr sig på riktigt... de vet var de hittar mig! Ni andra kan hålla er undan!

Klädde mig i kjol och blus...

...som sig bör till ett affärsmöte och åkte dit till den avtalade tiden. Tomt! Började tänka när jag stod där på det tomma kontoret och då slog det mig att det inte alls är torsdag idag.

Det gjorde inget för vrider man tillbaka klockan 30 minuter innan jag står på det där tomma kontoret så står jag hemma med den där klumpen i bröstet igen som krampaktigt klamrar sig fast bakom revbenen och jag sväljer säkert hundra gånger för att tårarna inte ska komma och förstöra den nylagda makeupen. Jag mår illa för jag har knappt ätit och jag känner mig svimfärdig men knappast hungrig men inser att ska jag inte svimma på kundbesöket så måste jag få nåt i mig men hur äter man när man bara vill spy? Jag fick blanda mig något gammalt dietpulver jag hade kvar bara för att få någon slags energi i mig.

Hundra tankar far i mitt huvud, vill inte, mår inte bra, är ledsen igen och vill BARA gråta. Kan jag ringa och avboka? Tänk om jag börjar att gråta hos kunden? VILL INTE, VILL INTE.

Men jag stålsätter mig och har ett allvarligt snack med mig själv att nu får det vara nog med att vissa saker påverkar mig så här negativt. Kör till kunden och är på väg att stanna flera gånger för att avboka, men jag gör det inte. Men väl där är det fel dag.

Jag inser ju att det inte är jobbet som är svårt. Det är jag som inte är okej. För mycket runtomkring som påverkar och för mycket inom mig som gör ont. Såna här dagar som jag har haft nu har jag varken tid eller ork med men jag vet heller inte hur jag ska ta mig ur. Inte själv.

Vissa saker kan jag bara välja bort. Ta bort ur mitt liv och välja att inte se, men det är svårt när man inte är stark nog. Jag måste bli stark för just nu är jag min egen svagaste länk.

Och en bra början hade varit att kunna känna hunger. Kunna äta för det där börjar bli ett problem. Jag äter, jag lovar, inte mycket men för att jag måste tvinga jag i mig varje dag.

Skulle behöva lämna in både huvudet och hjärtat på service.

Jag är trött. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Måste nog sova en stund....

Oj...

...jag är tydligen duktigare än vad jag tror. Kanske ska sluta ha sån jävla press på mig själv och tro att jag ska kunna leverera storodrar på mindre än två veckor.

Fick enormt bra respons från The head office om att jag visst gör ett bra jobb och att företaget tror stenhårt på mig för att jag tydligen visar att jag har "rätt tänk".

Så pass bra att jag idag blev erbjuden att köpa in mig i bolaget!

Ooops...

Sug på den va!!

Upp på cykeln igen!

Precis som när man var liten och trillade med cykeln och slog sönder knäna är det viktigt att bara kliva upp igen och ta nya tag och trots att det inte finns några skrubbsår på mina knän utan mer i hjärtat och i själen så hoppar jag upp igen och ger mig iväg.

Jag satte mig i bilen och gav mig iväg hem till en vän igår kväll som visade sig bo vid ett stort hus vid vattnet och där fick jag risgrynsgröt eftersom jag inte ätit sen frukost och kaffe och en chokladboll jag hade sparat och tagit med. Inte för att jag var varken hungrig eller sugen men utan energi i kroppen lär jag knappast må bättre. Han fick mig att skratta och glömma min ledsenhet en stund och när klockan var halv tre i morse skrattade jag fortfarande åt alla hans galna historier och våra interna skämt så jag somnade i alla fall något lättare i sinnet än vad jag var tidigare på dagen.

Och den här dagen började med frukost med Mattias på vårt favoritfrukostställe och nu ska jag göra mig klar för dagens jobb. Ett möte inbokat och sen har jag lite inplanerade ställe jag ska till så snälla, håll tummarna att denna dagen blir bättre än igår och att tårarna håller sig borta och även klumpen i bröstet.

Idag är en ny dag...

Varför blev det inte som jag trodde?

Eller är det bara så att jag måste ge det mer tid, ge mig själv mer tid. Att allt jag burit på den senaste tiden inte bara kan försvinna så fort jag vill att det ska det. Att ett jobb ska suddar ut allt som hänt, allt jag känner och allt jag har inom mig och som fortfarande ligger där och pyr likt en släckt eld som pustar sina sista andetag. Det pyser och fräser fortfarande och är inte alls så där tyst som jag hoppades på att det skulle bli. Inte ens tårarna kan släcka den där sista askan som glöder trots att de aldrig verka vilja sluta rinna och skulle kunna släcka glödande aska från en stor vulkan. Men det verkar som om det är jag som är den där vulkanen och det fortsätter bara att rinna glödande kladdig massa ur mig.

Varför kommer såna här dagar fortfarande? Varför blir jag aldrig klar? Hur länge ska det fortsätta göra ont där inne och vara jobbigt? Ute skiner solen och jag vill springa skrattande i tunn klänning över en äng och känna en spirande glädje över att jag lever och mår bra men hjärtat känns tyngre än någonsin och jag undrar om jag har tagit ett endaste steg framåt.

Känner mig ensam. Den känslan är värre än någonsin. Ensam med mina tankar och känslor. Ingen som vill eller orkar lyssna och jag vill inte heller besvära någon. Orkar inte mera. Kan sitta här i min jävla soffa med krokodiltårar och undra vad fan det är som händer och när det någonsin ska ta slut.

Vad är det då? Jag gråter ju givetvis inte för jobbet. Inte för att jag råkar vara ensam i kväll. Jag gråter för att känslan i bröstet aldrig vill försvinna och för att klumpen i bröstet aldrig sluta att explodera och framkallar de där jävla tårarna. När jag tror att jag är hel igen faller jag sönder ännu mer och jag frågar mig om det bara är just nu, idag eller är det så att jag egentligen är så sönder hela tiden men lyckas hålla ihop mig själv men ibland går det bara inte. Och när påfrestningen blir för stor.... så brister jag. När jobbet känns tungt, när DU inte förstår, när jag känner mig ensam och har miljoner frågor men jag får inte ställa de för DU orkar inte just nu.

Jag orkar inte heller, tro mig. Alla har vi vårt att tampas med och nej, varför skulle jag dela det med någon annan som har det svårt? Vi sticker huvudet i sanden när vi ser varandra och låtsas som ingenting. Eller så gör vi som vi brukar. Pratar med våra vänner, för varför ska vi prata med varandra när vi har våra vänner. Håll mig utanför så håller jag dig utanför för kanske är det så att det blir lättare då. Delad glädje är dubbel glädje men delad smärta är dubbel smärta och vem vill ha det?

Jag sticker också huvudet i sanden och tar inte upp det igen förrän stormen lagt sig. Min storm, inte din för den får du ta hand om själv. Precis som du vill!

Så, äntligen slut...

....på den här arbetsdagen bestämmer jag.

Har ringt över tjugo byggfirmor och gissa hur många möten jag fick in?

NOLL!!

Jag har full förståelse för att de inte orkar krångla med att byta leverantör av sina arbetskläder, profilkläder och skor när de har haft samma i typ tio år och det fungerar bra. De finns lokalt och deras anställda svänger inom när deras byxor gått sönder eller de behöver nya skor. Där finns deras logga och de har bra pris på kläder och tryck. FINE! Klart de inte ens ge mig en chans att få komma och visa vad vi har och jag är knappast den säljare som tjatar hål i huvudet på folk så de blir förbannade.

Nej, det funkar inte att ringa och att köra omkring i centrala Gävle fungerar inte heller för företagen har nära till profilbutikerna där de handlat i alla år så där är det också tufft. Jo jag har fått in ett å annat möte och några ordrar men det går för SAKTA. Antingen får jag sluta ha sån press på mig själv eller leta mig ut från stan.

Jag behöver ge mig ut på landsbygden men jag hittar ju inte här. Jag är ju inte härifrån så jag kör liksom bara runt på måfå utan struktur och det känns inte okej. Hade varit så mycket lättare om jag fått en kundlista med lite köpande kunder så jag hade något att utgå ifrån, men det är väl så att de känner mig på pulsen nu och därför får jag väl bita ihop.

Idag har jag bokat in mig på ett affärsnätverksmöte i Uppsala nästa vecka, det nätverk där jag själv suttit som ordförande två gånger. Det är enormt bra för mig som tyvärr inte har det nätverket här som jag har hemma. Sen kostar det en summa att gå med men det får jag ta med chefen sen. Vill hon jag ska göra affärer får hon hjälpa mig med det.

Känner mig helt slut i huvudet trots att jag inte varit ute nåt och sprungit utan bara suttit med telefonen och det gav NOLL!!

Känns ruttet just nu!

Och andra saker som inte har med jobbet att göra känns ännu mer ruttet, helt jävla genomruttet...

Jag skiter i det, jag gråter i alla fall. För jag orkar inte le men kan säga FUCK YOU ändå. Sitter fast igen, i en känsla jag inte vill ha men som krälar och kryper i mig som ett äckligt odjur. Sitter fast i mig själv och kan inte ta mig loss.

Förmår mig inte till någonting och det ger mig panik, frustration och dåligt samvete och ångest allt i en jävla röra. Känner mig så jävla usel, så liten och ynklig. Patetisk, ledsen, förtvivlad arg och... fan också.

Behöver få kraft och tro för att ta mig framåt, för att klara det här och för att göra det jag innan trodde skulle hjälpa mig. Jobba för att slippa tänka, slippa känna men nu när jag känner att det är mig övermäktigt kommer ju alla tankar och känslor tillbaka och det gör att jag sitter fast ännu mer. En ond cirkel, ett ekorrhjul som jag springer och springer i utan slut.

Jag hatar att säga det men just nu är jag i mina ögon inte värt ett skit. Inte ett piss. Får det bevisat om och om igen, i alla fall inne i mitt huvud, i mitt hjärta och snart sliter jag ut det om det inte slutar att göra ont.

Vart tog tron vägen, mitt hopp, min önskan och glädjen?

Det här är en jävla katastrofdag på alla sätt som inte har något slut, precis som de där tårarna som inte slutar att rinna. Kan bara hoppas att när de runnit klart att det känns lättare, bättre och att jag kan ta mig samman och göra det jag ska. För just nu kan jag inte. Kan inte göra någonting. Jag sitter fast!

Det blir bra...

...bara man tror tillräckligt mycket på det. Inte ge upp så lätt. Hur svårt kan det vara liksom. Va fan har jag klarat mig igenom de här månaderna som varit som sju jävla svåra år ska jag väl klara av det här. Jag vill ju men behöver bara hitta tron på att jag kan igen.

Den finns där ju någonstans...

Känner mig slagen!

Lite nere, ledsen, off eller kalla det vad du vill. Vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara men det är tungt. Helt klart tungt. Den här tiden utan jobb har tydligen satt djupare spår än vad jag trott. Tappat tron på mig själv och jag känner mig inte alls som den där starka och självsäkra tjejen jag en gång var. Och framför allt gör det sig påmint att det var länge sen jag var ute på fältet och jagade avslut. Jag vet att det här är början men jag får börja på noll utan någonting och det gör att jag känner mig osäker. Många nej hade jag räknat med men inte räknat med att det skulle påverka mig så som det faktiskt gör. Och jag känner mig så sårbar för hemma när jag var ute på nytt säljjobb hade jag kontakter, ett stort kontaktnät jag kunde använda och här har jag nästan ingenting. Jag är grön. Ny och ensam.

Och idag gick luften ur mig rejält. Var hos en kund och trots att de redan hade bra avtal och en bra leverantör satte de sig ned med mig ändå så jag fick presentera lite av våra produkter. Jag har ett litet häfte med mig som mitt företag har tagit fram med en av sina leverantörer. Lite sommarerbjudande med bra priser på en del av vårt sortiment. Ett jätte bra sätt att få komma in och låta de få pröva på våra produkter. När jag sitter där och vi bläddrar i häftet går den ena killen iväg och hämtar ett likadant. Ahaa säger jag, vi hade redan skickat ett till er (för jag vet att det gått ut en del via post men bara i Stockholm så lite konstigt var det) Nää, det var ett häfte som de fått från ett annat företag som varit där veckan innan. Exakt samma häfte, samma produkter, samma priser men ett annat namn där vi har vårt företagsnamn. Jag tappade hakan. Visste inte vad jag skulle säga. Fattade ingenting. Jag trodde det häftet var något MIN arbetsgivare tagit fram. Har de ljugit för mig och så finns de flera som säljer EXAKT samma jävla prylar. Luften gick ur mig totalt!

Jag ringde min chef och undrade vad fan det var frågan om. Att det finns andra aktörer ute det vet jag men att de ska ha EXAKT samma erbjudande som jag känns jävligt ruttet. Min chef var lika frågande som jag och menade att det där häftet hade kostat henne 80.000:- att ta fram ihop med leverantören så hon förstod inte heller vad som pågår. Jag ska skicka henne häftet så får hon ta tag i det där.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro men det känns jävligt tråkigt i alla fall. Nu finns det företaget i Gävle så frågan är ju hur många fler företag jag ska komma ut till som andra man med exakt samma erbjudande och stå där med lång näsa.

Känner mig inte alls så peppad just nu kan jag säga.

Det är i såna här stunder jag skulle vilja ha den där famnen att få krypa in i och gråta en skvätt och få tycka synd om mig själv. Nu gråter jag och tycker synd om mig själv men helt i min ensamhet och jag känner mig bara så jävla patetisk. Men det är bara att bita ihop och ta nya tag i morgon.

Jag har i alla fall fått in en order idag, lyckas bokat ett nytt möte och suttit och letat på nätet efter nyetablerade företag i Gävle. Hittade en bra sida men där stod inga telefonnr och nästan alla kunde jag inte hitta något nr till så det sket sig även om iden var bra.

Någon som vet hur jag ska få tag i den typen av information?

Kärleken och livet!

Så länge jag väntar på kärleken kan jag inte riktigt leva fullt ut utan känner mig mer som en halv människa. Den tomheten gräver ett större och större hål i mig och för att fylla den tomheten suger jag åt mig av det livet kan ge så länge. Glädje, lust. Men lusten är aldrig så stor som när den kommer med kärlek.

Det var länge sen lusten kom med kärlek men jag minns den känslan så starkt att det räcker att jag blundar så kan jag förnimma den. Som smekande händer på min hud, pulserande i mina ådror, som ett gift. Den har ätit sig in så djupt i min kropp att jag funderar på om jag någonsin kommer att bli fri. Men så länge lusten inte kommer med kärlek eller kärleken kommer med lust så får jag nöja mig med lusten när den kommer i min väg.

Men lusten kan aldrig stilla min längtan efter kärlek!

Eller längtan efter dig!

Nej nu blir det söndagsmys!

Ska hoppa i mysbyxorna och bege mig hem till min vän Azita och se film och mysa. Tur man har vänner att mysa med när det där myssuget är som värst.

Hon är så dålig på att hångla bara...

Mina ord till dig...

...och dina ord till mig!

Söndagstråkigt!

Nu sitter jag här i soffan igen, med en stor jävla magnet i röven och kommer fan inte upp. Borde fortsätta städa men jag är inte på humör. Hade velat ha någon här med mig i soffan som kunde killa mina fötter och pussat min panna och frågat om jag ville ha kaffe.

Var är du när man behöver dig????

Tidig kväll!

Det blev ganska lugnt ute. Har man inga pengar kan man inte räkna med några storverk. Magnus stoppade en hundring i min uringning och den fick jag klara mig på och jag lyckades flirta till mig en extra dricka av bartendern fast det fattades pengar.

När alla andra gick hem tänkte Azita och jag smita in på nattclubben för jag känner vakten men det gick inte riktigt bra idag så vi fick helt enkelt snällt åka hem.

Så nu är jag hemma, nykter och utan att fått dansa. Jag kommer i alla fall må bra i morgon så det är ju bra i alla fall.

Natti!

Azita och jag!

Alltid denna tunga!
Här stoppade Magnus pengarna!

Ta mitt fåniga flin...

....och ge mig ut på krogen en runda med mina "pojk"vänner.

Ja det var ett jävla fånigt flin jag fick till, hahaha.

Måååååste städa nu!

Jag kan inte smita undan längre nu, det går inte. Har försökt få mig till att börja städa hela veckan men lyckas alltid lura mig själv att slippa undan men nu får det vara slut på latandet.

Så nu blir det städning och i eftermiddag har jag ett kundbesök så det kan du ju skriva upp du anonyma som gnällde över att jag bara satt och bloggade och inte jobbar. Jag jobbar på en lördag när jag egentligen är ledig. Vad säger du nu då? VA, VA???