Måndag kväll...

...och egentligen borde jag ligga med mina vänner i parken där de insuper kvällssolen men jag känner mig osocial och äter upp tacoresterna från helgen och sköljer ner de med vitt vin istället. Finaste Cicci tillbringade kvällen hos mig igår med huvudet nere i mina klädkartonger och gjorde fynd bland sånt jag tröttnat på. Henne vill jag tillbringa mer tid med och vi var rörande överens om att vi borde besöka uteserveringarna lite oftare. Med höga klackar och fina klänningar.Det är sånt jag borde göra lite oftare istället för att vänta på att tiden ska bli inne för mig och min älskling att kunna umgås på riktigt.

Jag låter dagarna bara rulla på och på jobbet är det sövande lugnt men ändå har jag inte bestämt någon semester fast jag skulle kunna gå redan nu. Mitt jobb är att se till så personalen får sin ledighet först men snart är det dags för mig att vinka hejdå och jag kan ta den semester jag så väl behöver.

Snart...

Med matte på jobbet!

Luften går ur mig...

...och jag vet inte längre vad jag ska säga. Hur jag ska få den där förståelsen som jag ena minuten verkar ha men i nästa sekund är den som bortblåst igen. När det inte längre känns som mina ord spelar någon roll så kan jag heller inte längre säga något. Inte svara på kärleksförklaringar för de spelar ingen roll när det fortfarande svider av svek i mitt bröst. Jag är inte långsint, hatar konflikter och att inte vara sams och många saker kan jag låta passera men ibland... tar det liksom stopp. Då går luften ur mig.

Och jag blir tyst. För jag vet inte längre vad jag ska säga. För inget verkar spela någon roll. När jag säger saker som är viktiga och de inte tas på allvar, hur ska jag då göra för att bli förstådd? När ord fortsätter vara tomma, när löften inte hålls och jag behöver tampas med känslan av att vara fel. Att mina känslor är fel och bli anklagad för att det jag hört inte har sagts. Då går luften ur mig!

Att inte riktigt veta hur?

Inte ens vi är beskonade. Hur förälskade vi än är och hur bra vi än har det så kommer det till slut. Det där som liksom hör till när man är två. Men för mig som varit själv så länge är det som att uppleva allt för första gången. Och jag är inte van. Hur jag ska hantera mina känslor, min besvikelse eller våra konflikter.

Kanske det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Men mest handlar nog det om att jag har en bild i mitt huvud om hur saker ska bli eller vara som jag inte är tydlig med att förmedla utan förväntar mig att han ska förstå. Då krockar det liksom. Och så handlar det om mina förväntningar. Inför de här dagarna. Han och jag första gången själva liksom på riktigt. Klart jag blir besviken när det inte blir som jag hade hoppats. Ingen stor grej men ändå. Och så länge han visar att han förstår och vi kan prata är det okej. Men det är svårt. För jag vill så gärna att allt ska vara lätt och bli rätt och när det visar sig att även vi som levt på de där fluffiga rosa molnen måste komma ner på jorden blir jag lite rädd. Och det är nog det som är mitt största problem just nu. Att inte våga lita på och känna mig trygg med. Och det sårar honom såklart. Men jag är inte mer än människa och mitt bagage och min osäkerhet är något jag måste jobba med.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att han gör detsamma. Vi har precis börjat den här resan och vi har mycket att lära av varandra, om varandra.

Äntligen!

Som jag väntat. Som jag längtat. Så när det äntligen är dags så känner jag mig som jag ska på första dejten. Jag är så nervös så jag nästan mår illa. Och när han väl står där i mitt kök med matkassen och det fina vinet vi har sparat så länge så känns det så konstigt. Så nytt och... ovant. Men så skönt också men jag måste ta ett glas vin för att lugna nerverna. Efter fem månader befinner han sig äntligen där jag vill ha honom. Hemma hos mig.

Och jag njuter. Av att få sitta i soffan och skåla i vin. Av att få krypa upp i hans famn. Att bara få ha honom nära och jag får äntligen det där tillfället att prata om den där oron jag burit. Om min rädsla och min osäkerhet över hur saker och ting ska bli. Och med mina fötter i hans knä säger han precis det jag hoppats på att få höra. Att han förstår. Att allt nu är annorlunda. Och jag känner det i hela mitt hjärta. Att det är på riktigt. Han och jag.

Vi bara myser. Pratar, skålar, spelar musik och... jag ger honom den där tungkyssen jag sparat på så länge nu. Och det finns liksom inte ord. Jag försöker finna de när han ligger där med slutna ögon och jag studerar honom och känner hur nästan hjärtat sprängs för jag tycker han är så vacker. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet att jag äntligen funnit det där. Den där känslan. När man ser på någon och man liksom bara vill dö för den personen är så fin. Han är den finaste, vackraste och sexigaste man på hela jorden. Ja... jag känner det. Just precis i den där stunden när jag stryker honom över håret när han ligger där med slutna ögon.

Och det vi har... det där speciella, som han säger att han så stolt berättar om för sina vänner. Det där de är så avundsjuka på. Det är något helt magiskt. Passionen. Han tänder en glöd i mig jag inte minns jag tidigare känt. Den som sprider sig från hjärtat ner mellan mina ben. Och vi säger vi måste vara rädda om det. Vårda det. Inte låta glöden falna.

Gud vad jag älskar denna mannen!

Kan man sprängas av kärlek?

Jag vet att det är riktig kärlek när jag känner hur jag blir varm i hela kroppen bara av att se på honom. Hur jag sneglar på honom från golfbilen när vi med mina gamla kollegor befinner oss på golfbanan och jag tycker han är den snyggaste och sexigaste av alla som befinner sig där. Jag blir tokig av hans sexiga brundbrända underarmar och jag tycker faktiskt det är lite sexigt att se honom svinga iväg bollen. Det måste vara kärlek på riktigt. Och jag bara myser och ler. Följer varje rörelse han gör och i mitt huvud kretsar bara tankar kring vad jag skulle vilja göra om vi var själva. Nu är vi inte det.

Vi grillar ihop med kollegorna och han är en mästare på att grilla kött visar det sig. Jag dricker rose´och bara njuter av att få ha honom nära. Som jag längtat efter det. Och ja... det känns som jag ska sprängas av kärlek. För när jag ser på honom och han ömt lyfter upp mina fötter i sitt knä och ger de massage är jag helt övertygad om att jag funnit mannen i mitt liv.

Att få somna med honom vid min sida och vakna likadant är något jag inte är bortskämd med därför är jag extra lycklig när jag får göra det. Få vakna av hans arm runt min midja och höra han viska de där orden som gör mig så varm och rusig. Och jag får snart göra det igen. I kväll kommer jag nog att fälla en tår av lycka för i kväll ska vi för allra första gången tillbringa den ihop hemma hos mig. Tror fan jag ska öppna champagnen jag har sparat till oss för ett speciellt tillfälle.

Idag är jag en lycklig och väldigt förälskad Petti!

Om den där känslan!

Tänk att så lite kan betyda så mycket och jag tror inte han är medveten om hur glad han gör mig genom att komma förbi mitt jobb så där helt utan förvarning. Överraska mig. När jag saknar honom som mest. När jag bara minuter innan funderar på vad han gör, var han är och så står han där. Och jag känner hur jag liksom skiner upp inombords men har svårt att visa det för jag blir så fruktansvärt förvånad. Känner hur jag blir varm och pirrig i bröstet men förbannar mig själv att jag inte är mer tillfixad än jag är. Inte visste jag att jag skulle få besök av mannen i mitt liv.

Och den där känslan är så skön. Att se honom och bli alldeles mjuk och matt för han är det finaste jag vet. Min snygga och stiliga pojkvän. Och det gör mig så glad att han tar sig tid för att komma och ge mig en kram. Vill hålla honom kvar för det är så sällan jag får krama honom.

När han går sneglar jag på hans snygga röv. Den där hockeyröven som är den absolut sexigaste jag vet. Och ja... han har fortfarande kvar sin hockeyfrilla *fniss*

Ont ska med ont förgås!

Trött, känner mig sliten för nätterna består av dålig sömn. Och jag har ont. I ryggen. Känner mig stel. Längtar efter min älsklings mjuka händer. Det är två veckor sen jag fick vara honom riktigt nära och tro mig... det känns i både kropp och hjärta.

Inte för att det kan kompensera hans frånvaro men jag ska i alla fall råda bot på det onda i dag. Ett besök hos min kiropraktor kommer göra min kropp gott. Hans händer är långt ifrån mjuka utan det är hårda men bestämda tag i den massagen han ger. Inte den njutningen jag längtar efter just nu. Men ont ska med ont förgås säger de ju!

Om orden som inte sägs!

Jag vet inte vad jag ska säga. Orden finns där inom mig men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera de. Om det pratade jag igår men den där kvinnan jag träffar just nu för att få stöd. Om att jag håller inne med ord jag behöver säga. Av rädsla. Av oro över att vara besvärlig. Därför svarar jag inte på hans sms. Därför tar jag inte upp telefonen när han ringer. Jag vet att det är fel men ibland måste jag visa när det känns som att orden inte räcker till. Visa hur det känns att vara utestängd. För det är så jag känner det ibland. Hon sa att jag måste prata. Berätta hur jag känner och tänker. Fråga om det jag vill ha svar på.

Det är svårt. Att inte veta hur jag ska använda orden i min mun. Så jag gör det jag kan. Skriver. Och jag skickar honom en länk till mitt hemliga ställe där jag kan använda orden som jag vill. Så han kan läsa om mina tankar. Utan att behöva komma med svar. Även om jag önskar att han gjorde det. Och det är ofta så jag gör. Skriver till honom när orden inte kan sägas. Här inne. På andra ställen. Men jag vet inte ens om han läser de men då får jag åtminstone ur mig de. Fast vi borde prata men där vi befinner oss just nu finns ibland inte utrymme för prat. Inte tid. Inte tillfälle. Så jag skriver och hoppas att han någon gång läser de där orden jag tillägnar honom.

Jag sparade den här...

...för jag visste ju inte riktigt då om det var på riktigt. Nu vet jag. Men jag tror jag behåller den ändå. Känns som en evighet sen. Men jag är fortfarande lika förälskad i dig som jag var då jag gav dig den här lilla lappen, med en ganska oskyldig fråga. Men innerst inne hoppades jag redan då....

Älskar dig så!

Och så plötsligt så går allt så fort..

...och inte bara den lilla stunden han åter är i min famn utan sånt runtomkring som jag trodde jag skulle behöva fortsätta att vänta på. Och jag hinner inte riktigt reflektera. Varken över att han nyss var hos mig, naken i min säng eller över det han säger. Jag vill hålla honom kvar. Få stanna i den där stunden och massa frågor som snurrar i mitt huvud som jag vill ställa men jag gör inte det. Jag bara ler. Och försöker hålla kvar hans värme under täcket när han måste lämna mig igen för att åka och jobba. Jag ligger kvar i sängen och tänker på det han frågade...

-Var det inte värt att vänta?

Och jag svarar det första som kommer upp i mitt huvud... att det vet jag ju inte ännu. För hur ska jag veta det? Vi har ju inte ens fått vara tillsammans på riktigt. Det finns en bild i mitt huvud om hur jag vill det ska vara. En bild och en önskan om hur jag vill ha det med honom. Men där kommer också rädslan och oron. Den där som jag försöker ignorera för varför oroa sig för sådant du inte vet något om? Kanske för att viljan är så stark. För att jag längtat så mycket efter att få vara där jag är just  nu. Med någon jag älskar så högt. Med någon jag har ett sånt enormt behov att få vara nära och få tillbringa tid med. Men hur vet jag? Att den tiden finns. Jag är rädd för att inte få plats. För jag vet ju. Jag är inte ensam. Och det är något helt nytt för mig.

Jag kan bara hoppas att han någonstans har samma bild av oss som jag har!

Sommarkille!

Nu så här till sommren så är det många som blir lite sugna på att skaffa kille. Man vill ha någon att mysa med i sommarvärmen och hålla handen med. Men tänk på innan du skaffar en kille nu på sommaren att han finns kvar även på hösten. Den där sexiga solbrända kroppen med blont ruffsigt hår och Converse förvandlas till en negativ sur och gnällig gubbe på hösten.

På höstkanten ses många övergivna och förvirrade killar irra ensamma omkring på barer och nattklubbar runtom överallt.

Så tänk en gång extra innan du skaffar sommarkille!


Föreningen mot övergivna sommarkillar Pg 1459-6548

Lillasyster och jag...

...avslutade hennes och mammas besök hos mig på relaxavdelningen på badet. Där hade vi det bara lugnt och mysigt med massa bubbel och bastu. Mamma fick vara hemma och fortsätta med alla mina syprojekt och som tack lagade jag maten. Nu har jag precis kommit hem från Arlanda där de tog flyget hem igen. Har varit underbart mysigt att få ha de här.

Tack snälla mamma och lillasyster för ert besök!

En underbar kväll!

Det var länge sen jag var på ett sånt partyhumör som i går. Och vilken kväll vi hade. Mamma, Cicci och jag tog oss till en trevlig men något kylig uteservering men det värmde gott med kaffedrink och det trevliga sällskapet. Träffade trevligt folk och rätt var det var satt vi i baksätet på en bil och upplevde ungdomsåren igen genom att dricka vin ur pet-flaska och få åka varv efter varv på stan. Vi skrattade så vi tjöt.

Och det var länge sen jag dansade så mycket. Jag som varit orolig att jag som alltid älskat att dansa tappat allt det där men igår kom allt tillbaka och gud så jag njöt av musiken och att få stå på dansgolvet igen.

Vi hade helt enkelt en helt underbar kväll.

Tack fina Cissi och älskade mamma för det!

Godmorgon världen!

Om vågskålen!

Jag är trött på spel. Det där spelet som vi alla har spelat och som jag ibland funderar på om man alltid måste vara en del av. Jag bestämde mig tidigt med honom att jag inte skulle vara en del i det där men frågan är om det inte ligger i det undermedvetna och ändå gör sig påmint ibland. Att spela svår, vara sval och inte visa sig svag eller vara för PÅ. Fy fan så trött jag kan bli på det.

Eller den där vågskålen man ständigt verkar befinna sig i. Att känna att jag är den som längtar mest. Jag som älskar mest. Att det inte är jämnvikt. Men jag vet att han har känt detsamma någon gång. Den där gången han befann sig i en skog långt bort och min telefon helt plötsligt dog. Men jag tror det är enda gången han fått känna på den där känslan. Fast vad vet jag? Som han nyss sa... hur kan andra säga vad jag känner?

Det är liksom en tävling där det aldrig kan utses någon vinnare. Och jag vet så klart att det bara är en känsla. Inget som har med verkligheten att göra. Men ibland är det inte mindre frustrerande för det. När jag känner det som att jag är den enda som inte står ut med väntan. Inte står ut med att inte få vara nära. När det är jag som bönar och be och responsen inte är den jag önskar.

Jag hatar den känslan...

Världens bästa chef!

Det måste ju vara jag!! I alla fall försöker jag få min personal att tycka det genom att alltid köpa god fika till de. Och på fredagar brukar jag lyxa till det ordentligt. Idag blev det en svindyr tryffeltårta som de med glädje tryckte i sig till kaffet. Mamma och lillasyster kom också förbi och fick ta del av kakan.

Kanske jag har blidkat de lite så att jag kan smita ifrån en stund tidigare nu...

Dagens glajjor!

Helg!

Äntligen fredag och en ledig helg som väntar. Sista dagarna mamma och lillasyster är på besök och jag har ordnat bil så kanske kan vi ta oss ut till havet om det blir fint väder. På söndag tänkte jag ta med de till den där mysiga relaxen jag var på för ett par veckor sen. Bara slappa och ta det lugnt kan vara en skön avslutning på deras besök i Gävle.

I kväll tänkte vi ta oss ut på nån uteservering. Få göra oss lite fina och njuta av sommarvärmen, titta på folk och kanske jag unnar mig ett glas kallt vitt vin. Och så hoppas jag på att de ska få chansen att träffa min älskling och säga hej också.

Först ska jag bara se till så att den här dagen på jobbet kan skynda på lite.

Vad händer er denna helg då?