Pettiwoman

Inbjudan!

2011-08-12T19:12:00.002+02:00

Och så var det dags att bjuda in gamarna också!

Ni hittar mig HÄR numera!

Jahaa...

2011-07-29T14:49:00.000+02:00

...ni hänger fortfarande här ser jag. Själv befinner jag mig på ett mycket trevligare ställe men ni envisas ju med att vara kvar här ändå!

Gör som ni vill... häng här eller följ med. Men det krävs ju ett mail då förstås :o)

Saknar ju er!

Kram

Jag försöker...

2011-07-26T23:21:00.000+02:00

... att vänja mig vid att inte återvända hit men det är så fruktansvärt svårt. Är det ER jag saknar? Är det allt det som finns här som är så svårt att lämna? Men jag vet att det kanske är nyttigt. Bra! Men varför är det då så svårt?

Jag skriver och skriver på min nya fina blogg och det är redan några där. Av alla er 150 läsare är det hela FYRA stycken som har mailat. Nja.. nån mer då men typ. Det är några som lämnat kommentarer här om att ni vill läsa men ni måste maila mig. Mailen står här ute i sidan. Om jag släpper adressen här inne så kommer det att dröja ett par veckor. Så vill ni vänta... FINE! Men förstår ändå inte att med tanke på hur många ni är som kommer hit varje dag inte gör ett väsen av er. Jag vill ju gärna ha er med. Men vill bara inte lägga ut adressen ännu.

Så... ska ni med eller inte???

Ett långsamt farväl...

2011-07-25T21:44:00.000+02:00

Men gud... att det skulle vara så ångestfyllt att lämna en blogg. Ja... den andra är klar. Har lämnat det första avtrycket. Jag går in och ut, fram och tillbaka. Känner efter. Smaka på det nya men gud så svårt det är. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna det här fartyget som tagit mig framåt i över två år nu. Trodde aldrig det skulle betyda så mycket men det gör det. Alla ord. Alla bilder. Alla minnen. Allt bra. Allt jobbigt.

GUD SÅÅÅ SVÅÅRT!

Jag vet inte ännu hur jag ska göra. Jag känner att jag behöver bo in mig lite. Hitta känslan. Få det att kännas lika tryggt som det gör här. Det kommer att bli ett långsamt farväl och jag vet inte om jag ska dela med mig redan. Jag har aldrig haft ett behov av att vara anonym, men ibland har tanken slagit mig. Och nu har jag egentligen chansen. Men det är ju också min öppenhet som är jag. Den jag vet att jag fått läsare för. Men också de som inte tyckt om vare sig mig eller det jag skriver har kommit på köpet. De kommer alltid att finnas.

Måste suga lite på det här. Ett tag. Jag vet att jag har runt 150 unika läsare om dagen. Frågan är hur många av er som vill följa med. Ni gör inte mycket väsen av er så frågan är om det skulle spela er någon roll. Och jag måste fundera på om det spelar mig någon roll. Om jag vill forsätta vara den där apan i buren som folk kommer och tittar på. Skrattar åt, förfaras över men jag vet ju att det finns de av er som faktiskt bryr sig på riktigt. Och jag skulle ju ljuga om jag sa att inte läsarna speler någon roll alls för det gör ni ju. Men frågan är om antalet spelar roll. Jag vet ju ändå inte vilka de flesta är som smyger här. Men jag vet så mycket att det finns en del av er som jag INTE vill ha kvar. Ni som läser av ren jävla nyfikenhet och skrivit elaka kommentarer anonymt och gjort mitt liv till ett helvete ibland. Det är framför allt er jag ser min chans att slippa.

Och även om jag skulle be er... så vet jag att få hör av sig om jag ber er maila om ni vill ha den nya adressen. Nej, jag får helt enkelt suga lite på det här!

Men snart lämnar jag det här skeppet!

Om att börja om!

2011-07-25T12:13:00.001+02:00

Detta ska vara första dagen på min semester och jag är redan rastlös. Funderar på om jag inte ska vänta någon vecka till. Dra ut på det lite till liksom. Men jag tar ett par dagar nu. För att fixa lite hemma idag och i morgon ska jag följa med min älskling och göra sina första tatueringar.

Den där ledigheten... kommer blir som någon slags nystart. Hoppas jag. För mig. För oss. För nu är det bara ett par veckor till så är allt annorlunda. Förhoppningsvis. Väntan ska vara över. Vi ska kunna vara lite mera tillsammans. På riktigt. Och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Därför vill jag dra ut lite på min ledighet. Spara den till då så att jag kan få suga ut så mycket som möjligt av den första tiden då han... lämnat det gamla bakom sig.

Och det får mig att tänka på den här bloggen. Mitt skötebarn. Min slaskhink och min terapi. Där jag fått ösa ur mig alla tankar, känslor och få använda orden precis som jag velat. Orden som betyder så mycket för mig. Uttrycket. Flödet. Bildandet av meningar som ska vara mer än bara meningslöst pladder. Som en ständigt levande bok. För det är DET som varit viktigast många gånger. Inte att berätta om vad jag haft på mig eller ätit. Det har ALDRIG varit meningen med mitt bloggande. Utan de gånger mina inlägg har den känslan, det uttrycket och flödet som jag vill det ska ha... det är då det varit som mest renande att skriva. Terapi.

Men den här bloggen rymmer så mycket sorg. Så mycket smärta och sår från de gånger jag fått mitt hjärta krossat. Så mycket lidande och spår från den där botten jag så många gånger befunnit mig på. Och det kommer alltid vara en del av mig. Det är jag. Men jag funderar på om jag inte ska lämna en del av det bakom mig. Låta det få stanna kvar här och lämna det. För något nytt. För det som komma skall. Min framtid som jag så mycket hoppas på och ser fram emot. Kanske jag borde skapa mig ett nytt ställe för mina ord. Ett lite ljusare sådant. För jag är ärligt talat trött på det mörka här. Trött på allt som finns här inne. På det som varit. Även om början på min älskades och min historia börja här men på något sätt är det först NU den kan börja på riktigt.

Så kanske jag lämnar. Kanske jag skapa ett nytt ställe redan nu och låter er veta efter ett tag. Kanske jag bjuder in er från början. Kanske jag behåller det för mig själv. Jag vet inte. Men en längtan efter något nytt har börjat gro...

Om att släppa och sånt som betyder något!

2011-07-22T20:02:00.000+02:00

Åska som störde min sömn, pms från helvetet och en urinvägsinfektion som får min kropp ur balans fick mig att höra av mig till personalen och säga att jag skulle bli lite sen. Men någon behövde mig. Ett samtal en kort stund efter fick mig att ändå sätta mig på cykeln till jobbet. För någon behövde mig. Och ett samtal senare känner jag hur mycket det där betydde. Och när jag får ett sms där det står "Tack för hjälpen och stödet idag. Du är en riktigt bra chef och en riktig vän. Tack" blir jag alldeles varm i hjärtat. För inget hjälper så bra när man mår dåligt som att hjälpa och finnas där för någon annan.

Men så behövde jag något själv. För att jag mår som jag gör. Så jag bokade 1,5 timmes thaimassage. Det bästa jag kunde göra. Och efter en stund känner jag hur det släpper. Hur jag kan låta massagen göra sitt och få alla tankar och känslor som irrar runt att stilla sig. Jag går därifrån lugn men trött. Så fruktansvärt trött. Och jag försöker ta åt mig av det min personal säger. Ta ledigt nu. Ta semester. Och ja, jag behöver nog det. De klarar sig. Jag vet ju det. För jag har världens bästa personal. Så kanske jag tar den där semestern nu. Kanske jag gick genom dörren därifrån idag för sista gången på några veckor. Ska fundera över helgen och känna efter vad kroppen säger.

I wanna find myself again!

2011-07-21T19:25:00.000+02:00

Känns som jag irrat bort mig. Tappat mig själv och inte riktigt vet vem jag är längre. Ett sista samtal i den där fåtöljen idag gjorde gott. Jag tror att jag gick därifrån lite starkare, med lite mer insikt och jag tror att jag hittat en bit på den där vägen för att finna mig själv igen. Jag tror att jag grät ut det sista av den där frustrationen och slängde den tillsammans med det tårdränkta pappret i papperskorgen.

Det är något lugnare i bröstet. Känslan av att jag klarar det här är något starkare och jag tror att den lilla flickan i mig som förtvivlat ropar efter kärlek och uppmärksamhet... fortfarande ropar, men jag kan trösta henne själv. Ge henne kärlek och uppmärksamhet. Eller... jag ska göra så gott jag kan för att ge henne det.

Jag kommer att hitta mig själv igen!

Och så lite urinvägsinfektion...

2011-07-21T15:57:00.001+02:00

... för att liksom göra det hela ännu bättre. Så nu ska jag äta antibiotika så musen blir glad igen!

Ibland känns det bara...

2011-07-19T23:06:00.000+02:00

...extra tungt!

I need to go away!

2011-07-19T16:32:00.001+02:00

Tiden går alldeles för långsamt och jag längtar bara mer o mer till värmen, en strand, och att få ha näsan i en bok. Så idag är det jag som går till polisen för att ordna med ett nytt pass. Sen ska inget få hindra mig från att sätta mig på ett plan. Bort, bort, bort!

Kommer nog inte att längta mindre. Inte sakna mindre men det blir i alla fall en vecka som försvinner. En vecka då jag kan göra annat än att behöva tänka och grubbla. Få lite distans. Gud vad jag behöver det. Och jag kommer hem utvilad, brunbränd och en vecka närmare målet.

Om att finna anledningar!

2011-07-19T11:39:00.000+02:00

Ibland är det dagar då man försöker hitta en anledning till att ta sig upp ur sängen. En sån dag var igår. När jag lämnar en natt i en varm famn bakom mig men behöver lämna den där famnen alldeles för tidigt. Så jag bytte bara säng, bytte den varma famnen mot mitt eget täcke sen ville jag liksom inte göra mer än så. Sökte förtvivlat efter en anledning att gå upp men kroppen och huvudet kändes bara allt för tungt. Eller kanske mest bröstet.

Det är då det är bra med vänner. De som kan ge mig anledningar att lämna sängen, klä på mig och ta mig ut i verkligheten. Så när klockan var fem äter jag mitt första mål mat med Mattias som sällskap. Sen får Azita ta över mig. Tar mig med hem till henne och där får jag dricka kaffe i hennes sköna säng framför tv:n. Och så ger hon mig skönaste massagen. För jag behövde det. Få bli avslappnad. Få bli lugn. För bröstet kändes fortfarande tungt och brusigt.

Sen kan jag lämna. Åka hem igen. Krypa ner i min egen säng och bröstet känns åter lugnt!

Walk of shame!

2011-07-18T15:19:00.002+02:00

Ruffsig i håret. Skrynkliga kläder och en andedräkt från helvetet. Det känns som jag går "the walk of shame". Vet inte om det är bra eller dåligt att känna det efter en natt med sin pojkvän? Kanske för att sängen saknade sängkläder. Ingen lampa fungerade och inte ens en tv för att pyda den nästan tomma lägenheten. Och så hans spritångande kyssar. Men jag fick vara honom nära igen. Och det är i den där lägenheten han ska husera ibland innan allt är... som det borde vara. Som jag vill det ska vara!

Men trots att lägenheten nästan är tom är mitt hjärta desto mera fyllt. Av kärleken. Och frustrationen jag åter igen gråter ut i hans famn. Och det är de där stunderna med honom som är så viktiga. För att orka. För att få känna att han befinner sig på samma ställe som jag. Av saknad, längtan och frustration. Han har bara betydligt fler jobbigheter än jag att tampas med så ibland borde jag kanske vara mer förstående. Men det är svårt när jag känner ensamheten sliter i mig. Oron som gnager och det enda jag ser av honom är ord på en mobildisplay. Men nu fick jag i alla fall svar på mina frågor. Svar som jag redan anat. Om varför våra möten inte är så ofta som jag önskade, som han önskade. Och det kan jag respektera. Av respekt för andra. För nu är det bara en tidsfråga och därför kan jag hålla ut. Månader av väntan är snart över för nu är det bara veckor kvar.

Därför kan jag stå ut med att gå en "walk of shame" för hans skull!

Pimp my ride!

2011-07-17T14:37:00.000+02:00

Det tog två år men nu är det gjort. Nu sitter de fina fjärilarna på min Kronancykel. Allt för att göra den liiite mindre stöldbegärlig. Och fint blev det. Putsade och gnodde som en tok igår så nu är smuts och rost borta.

Vem behöver bil med en sån cykel?

Little Pettiwoman!

2011-07-17T12:02:00.000+02:00

Kväll med finaste vännerna!

2011-07-17T11:25:00.000+02:00

Tack Mariam för god mat. Och tack Anahita, Azita och Magnus för trevligt sällskap. Och så roligt Thomas att du numera bara bor ett stenkast bort från mig. Hoppas löftet om att det alltid finns kaffe till mig kvarstår!

Och på något sätt...

2011-07-16T18:52:00.000+02:00

... känner jag för att supa skallen i småbitar, bli odräglig och nypa småpojkar i rumpan. Men jag tycker det är synd att förstöra den här snygga looken med att bli full o odräglig.

Men lite småfull ska jag fan se till att bli. Japp... så får det bli!

Skål occh in i dimman!

Och där sprack det..

2011-07-16T17:38:00.000+02:00

Pappa kunde inte åka nu pga jobb men jag vill verkligen komma iväg NU! Lyckades hitta en resa och höll på att boka när tjejen frågade mig om jag hade ett giltigt pass. Slänger mig hem på cykeln och rota fram mitt pass... som gick ut den andra juni i år. Jag lovar... jag blev så arg så jag höll på att börja gråta. Och det är väl det tillståndet jag befinner mig i just nu. Inte bara för resan som måste skjutas på en vecka utan för... nää, jag orkar inte ens bry mig längre. Åtminstone orkar jag inte vara ledsen mer. Att vara arg och förbannad är fan så mycket bättre.

I kväll ska jag på middag. Med trevligt sällskap. Hoppas ilskan lägger sig lite när vinet intar min kropp.

En jävla parodi är vad det är...

Länge leve pizza.nu...

2011-07-15T21:26:00.000+02:00

... eller "så tillbringar man en ensam fredagkväll". Hade hoppats på att få träffa min älskling i kväll men tydligen ligger han hemma nerbäddad med feber. Det går att ligga nerbäddad i min soffa också men tja... tydligen bättre hemma utan någon som pysslar om honom.

Kollar Adam o Eva på tv även om jag sett den hundra gånger men den är lika slående och klockren varje gång.

Jag blir bara mer och mer sugen på att bara dra iväg. Hör inte pappa av sig snart så åker jag till Arlanda och sätter mig och väntar på första bästa plan. Börjar bli grymt less nu. På det mesta faktiskt...

En kväll med vännerna!

2011-07-15T15:23:00.000+02:00

Och så möttes vi upp allihopa. Magnus med sin söta Mariam, Azita och jag såklart, Mattias tog en stund ledigt från väntan på bäbis och så fina killarna Tomas och Martin. Nu är det bara jag och Azita på bilden men jag lovar... de andra var där.

Det blev rödvin för andra kvällen i rad men det är väl så det ska vara när det är sommar. Vin på en uteservering. I väntan på semester liksom.

Idag är det mindre sommar. Regnet öser ner och det märktes att det inte är strandenväder för på IKEA trängdes folket som flugor. Vi har handlat massa kul till butiken. Inte ens några värmeljus för eget bruk blev det. Nu sitter personalen på golvet och skruvar ihop mitt lilla skrivbord. Jag har verkligen världens finaste personal. Så idag blir det nog nåt extra till fredagsfikan!

Dagens sötaste från optikbranschen!

2011-07-14T17:40:00.000+02:00

En liten söt dam blir omhändertagen av en av tjejerna i butiken och de tittar på bågar tillsammans. Då säger den lilla söta damen..

- Ja, jag måste ha såna där hästar på bågarna!

Min personal tittar lite undrande och funderar på vad jisses hon menar. Vi har inga bågar med små hästar på.

- Ja jag måste ha såna här, säger den lilla söta damen igen och pekar på sadlarna.

Ja, de små kuddarna som sitter på näsan kallas sadlar.

Min personal fnissar lite men har inte mage att tillrättavisa den söta lilla damen.

Jaja, det var ju i samma bransch i alla fall!

Ler lite...

2011-07-14T17:32:00.000+02:00

...åt minnet!

Tänk så det kan bli!

2011-07-14T16:24:00.000+02:00

Alla går på halvfart. Enda höjdpunkten är när jag bjuder personalen på fika. Och jag börjar bli trött. Riktigt trött. Så jag drömmer mig bort lite. Känner att den där resan verkligen skulle behövas nu. Och därför skulle jag bli så besviken om det inte blir något. Hoppas, hoppas pappa hittar något bra. Annars tar jag en weekendresa själv någonstans. Vill bara ligga i solen och slappa. Läsa böcker och fylla på kroppen med energi.

Vill, vill, vill....

Rött vin och resesällskap!

2011-07-14T13:00:00.001+02:00

Tog med mig finaste Cicci på uteservering och åt godaste vitlöksbrödet som sköljdes ned med rött vin. Vi fick sällskap vid bordet och helt plötsligt behövde vi inte betala vår nota. Sånt uppskattas!

Det blir kanske så att jag får sällskap på min resa. För första gången kommer jag och pappa att resa ihop. Om vi lyckas hitta en resa som passar, annars drar jag i vilket fall iväg själv. Vart spelar mindre roll. Men jag har inte längre något behov att fly. För så länge vår bristande kommunikation kan åtgärdas och han alltid får mig att skratta... så känns det som att vi är en bra bit på väg. Och precis som Christel skrev i sin kommentar... vi befinner oss i en liten prekär situation och det är nog situationen i sig som gör mig mer ledsen och frustrerad än honom själv.

Så håll nu tummarna för att det blir en resa ihop med pappa för mig!

Om en annan fåtölj!

2011-07-13T19:15:00.001+02:00

Och så kommer han med den stora famnen in till mig på jobbet. Han kramar mig hårt och jag får luta mitt huvud mot hans stora bröst och tårarna bränner bakom min ögonlock. För det är så med honom. Att jag alltid kunnat lätta på trycket. Det var ju det jag gjorde så länge i den där fåtöljen under våra samtal men nu finns han där istället som min finaste vän. Men fortfarande är det med honom jag gråter. Jag berättar om henne jag träffar nu. Om att jag sitter i en annan fåtölj men att det inte är riktigt detsamma. Även om det tjänar sitt syfte.

Så sitter jag där i den där fåtöljen senare idag. Och jag gråter. Hulkar fram förvirrade ord. Det är som att sätta på en kran. Och jag pratar om de där känslorna, om tankarna och allt det där som får min mage att vrida sig om nätterna. Det som får mig att inte kunna äta ordentligt. Och efter känner jag mig som en urvriden disktrasa. Lättare. Något starkare. Och hon tycker också det är en bra ide. Att göra något som får mig att må bra. För min egen skull.

Så i morgon bokar jag nog den där resan!

Funderar på att resa utomlands...

2011-07-13T10:08:00.001+02:00

...men eftersom jag inte har någon att åka med just nu kommer jag att åka själv. Men hur är det att åka själv tjej? Är det något ställe som är bättre än något annat att åka själv till? Fast just nu kanske det är priset som får avgöra och helst skulle jag ha velat åkt igår. Har inte planerat någon semester ännu men just nu känns det som jag behöver åka direkt.

Jag vet att jag inte kan fly demoner, tankar och känslor men det kanske skulle hjälpa mig att få distans. Det tär mig sönder och samman denna väntan. Väntan på att få ses, väntan på sms, väntan på samtal, väntan, väntan, väntan. Och jag orkar inte ens längre försöka få förståelse för hur viktig den där kontakten är för mig. Att det inte är okej att behöva vänta en hel dag på svar på ett sms eller att inte få svar på frågor eller respons på sånt jag behöver får respons på. Trött på att tjata, trött på att bli lovad bättring, trött på att ge nya chanser när samma sak upprepas om o om igen. Och jag börjar fundera på om det är mig det är fel på. Kanske är det så här det är att ha en relation. Ingen som ringer och frågar hur man mår eller vad man gör. Ingen som tar sig tid för att ses för en kram. Inte ens ge respons på mina löjliga försök till uppskattning genom att skicka bilder och filmer med mindre barntillåtet innehåll. Och när jag än en gång försöker förklara hur viktig vår kontakt är och att jag blir ledsen över uteblivna svar och frågar hur svårt kan det vara.... får jag två timmar senare ett... Godnatt till svar. Då kan jag bara svara.... Jag ger upp....

Så ja... jag vill bara fly just nu. Bort. Iväg. Till en annan plats där jag vet att jag inte sitter i samma stad men ändå inte kan ses. Då det är skitsamma om någon hör av sig eller inte. Jag orkar ärligt talat inte mer just nu!

Lite försoningssex...

2011-07-12T20:27:00.000+02:00

... skulle jag gärna ha just nu!

Word!

2011-07-12T15:30:00.001+02:00

Tiden går så fort och ibland är det bra, ibland inte bra alls. Ibland vill man den ska stå stilla och ibland att den ska rusa fram men aldrig att den ter sig som man vill. Jag befinner mig någonstans mitt i mellan just nu.

Det är besvärligt när man hamnar i en tid som man befunnit sig i tidigare men allt ser annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Minnen som kommer tillbaka och gör sig påminda och liksom besvärar. Då vill jag tiden ska gå fort!

Det är besvärligt när man hamnar i en tid då fina stunder är få och längtan efter de stunderna pockar på. När fina stunder har en tendens att rinna mellan fingrarna med en ryslig fart. Då vill jag tiden ska stanna!

Nu är tiden då inget är självklart och vad som helst kan hända. Inget är säkert och allt kan vändas upp och ner på ett kick och ovissheten om framtiden kan vara både på gott och ont.

Måndag kväll...

2011-07-11T20:23:00.000+02:00

...och egentligen borde jag ligga med mina vänner i parken där de insuper kvällssolen men jag känner mig osocial och äter upp tacoresterna från helgen och sköljer ner de med vitt vin istället. Finaste Cicci tillbringade kvällen hos mig igår med huvudet nere i mina klädkartonger och gjorde fynd bland sånt jag tröttnat på. Henne vill jag tillbringa mer tid med och vi var rörande överens om att vi borde besöka uteserveringarna lite oftare. Med höga klackar och fina klänningar.Det är sånt jag borde göra lite oftare istället för att vänta på att tiden ska bli inne för mig och min älskling att kunna umgås på riktigt.

Jag låter dagarna bara rulla på och på jobbet är det sövande lugnt men ändå har jag inte bestämt någon semester fast jag skulle kunna gå redan nu. Mitt jobb är att se till så personalen får sin ledighet först men snart är det dags för mig att vinka hejdå och jag kan ta den semester jag så väl behöver.

Snart...

Med matte på jobbet!

2011-07-11T15:05:00.003+02:00

Luften går ur mig...

2011-07-11T14:27:00.000+02:00

...och jag vet inte längre vad jag ska säga. Hur jag ska få den där förståelsen som jag ena minuten verkar ha men i nästa sekund är den som bortblåst igen. När det inte längre känns som mina ord spelar någon roll så kan jag heller inte längre säga något. Inte svara på kärleksförklaringar för de spelar ingen roll när det fortfarande svider av svek i mitt bröst. Jag är inte långsint, hatar konflikter och att inte vara sams och många saker kan jag låta passera men ibland... tar det liksom stopp. Då går luften ur mig.

Och jag blir tyst. För jag vet inte längre vad jag ska säga. För inget verkar spela någon roll. När jag säger saker som är viktiga och de inte tas på allvar, hur ska jag då göra för att bli förstådd? När ord fortsätter vara tomma, när löften inte hålls och jag behöver tampas med känslan av att vara fel. Att mina känslor är fel och bli anklagad för att det jag hört inte har sagts. Då går luften ur mig!

Att inte riktigt veta hur?

2011-07-10T12:43:00.000+02:00

Inte ens vi är beskonade. Hur förälskade vi än är och hur bra vi än har det så kommer det till slut. Det där som liksom hör till när man är två. Men för mig som varit själv så länge är det som att uppleva allt för första gången. Och jag är inte van. Hur jag ska hantera mina känslor, min besvikelse eller våra konflikter.

Kanske det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Men mest handlar nog det om att jag har en bild i mitt huvud om hur saker ska bli eller vara som jag inte är tydlig med att förmedla utan förväntar mig att han ska förstå. Då krockar det liksom. Och så handlar det om mina förväntningar. Inför de här dagarna. Han och jag första gången själva liksom på riktigt. Klart jag blir besviken när det inte blir som jag hade hoppats. Ingen stor grej men ändå. Och så länge han visar att han förstår och vi kan prata är det okej. Men det är svårt. För jag vill så gärna att allt ska vara lätt och bli rätt och när det visar sig att även vi som levt på de där fluffiga rosa molnen måste komma ner på jorden blir jag lite rädd. Och det är nog det som är mitt största problem just nu. Att inte våga lita på och känna mig trygg med. Och det sårar honom såklart. Men jag är inte mer än människa och mitt bagage och min osäkerhet är något jag måste jobba med.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att han gör detsamma. Vi har precis börjat den här resan och vi har mycket att lära av varandra, om varandra.

Äntligen!

2011-07-09T12:04:00.001+02:00

Som jag väntat. Som jag längtat. Så när det äntligen är dags så känner jag mig som jag ska på första dejten. Jag är så nervös så jag nästan mår illa. Och när han väl står där i mitt kök med matkassen och det fina vinet vi har sparat så länge så känns det så konstigt. Så nytt och... ovant. Men så skönt också men jag måste ta ett glas vin för att lugna nerverna. Efter fem månader befinner han sig äntligen där jag vill ha honom. Hemma hos mig.

Och jag njuter. Av att få sitta i soffan och skåla i vin. Av att få krypa upp i hans famn. Att bara få ha honom nära och jag får äntligen det där tillfället att prata om den där oron jag burit. Om min rädsla och min osäkerhet över hur saker och ting ska bli. Och med mina fötter i hans knä säger han precis det jag hoppats på att få höra. Att han förstår. Att allt nu är annorlunda. Och jag känner det i hela mitt hjärta. Att det är på riktigt. Han och jag.

Vi bara myser. Pratar, skålar, spelar musik och... jag ger honom den där tungkyssen jag sparat på så länge nu. Och det finns liksom inte ord. Jag försöker finna de när han ligger där med slutna ögon och jag studerar honom och känner hur nästan hjärtat sprängs för jag tycker han är så vacker. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet att jag äntligen funnit det där. Den där känslan. När man ser på någon och man liksom bara vill dö för den personen är så fin. Han är den finaste, vackraste och sexigaste man på hela jorden. Ja... jag känner det. Just precis i den där stunden när jag stryker honom över håret när han ligger där med slutna ögon.

Och det vi har... det där speciella, som han säger att han så stolt berättar om för sina vänner. Det där de är så avundsjuka på. Det är något helt magiskt. Passionen. Han tänder en glöd i mig jag inte minns jag tidigare känt. Den som sprider sig från hjärtat ner mellan mina ben. Och vi säger vi måste vara rädda om det. Vårda det. Inte låta glöden falna.

Gud vad jag älskar denna mannen!

Kan man sprängas av kärlek?

2011-07-08T13:49:00.000+02:00

Jag vet att det är riktig kärlek när jag känner hur jag blir varm i hela kroppen bara av att se på honom. Hur jag sneglar på honom från golfbilen när vi med mina gamla kollegor befinner oss på golfbanan och jag tycker han är den snyggaste och sexigaste av alla som befinner sig där. Jag blir tokig av hans sexiga brundbrända underarmar och jag tycker faktiskt det är lite sexigt att se honom svinga iväg bollen. Det måste vara kärlek på riktigt. Och jag bara myser och ler. Följer varje rörelse han gör och i mitt huvud kretsar bara tankar kring vad jag skulle vilja göra om vi var själva. Nu är vi inte det.

Vi grillar ihop med kollegorna och han är en mästare på att grilla kött visar det sig. Jag dricker rose´och bara njuter av att få ha honom nära. Som jag längtat efter det. Och ja... det känns som jag ska sprängas av kärlek. För när jag ser på honom och han ömt lyfter upp mina fötter i sitt knä och ger de massage är jag helt övertygad om att jag funnit mannen i mitt liv.

Att få somna med honom vid min sida och vakna likadant är något jag inte är bortskämd med därför är jag extra lycklig när jag får göra det. Få vakna av hans arm runt min midja och höra han viska de där orden som gör mig så varm och rusig. Och jag får snart göra det igen. I kväll kommer jag nog att fälla en tår av lycka för i kväll ska vi för allra första gången tillbringa den ihop hemma hos mig. Tror fan jag ska öppna champagnen jag har sparat till oss för ett speciellt tillfälle.

Idag är jag en lycklig och väldigt förälskad Petti!

Om den där känslan!

2011-07-06T19:04:00.000+02:00

Tänk att så lite kan betyda så mycket och jag tror inte han är medveten om hur glad han gör mig genom att komma förbi mitt jobb så där helt utan förvarning. Överraska mig. När jag saknar honom som mest. När jag bara minuter innan funderar på vad han gör, var han är och så står han där. Och jag känner hur jag liksom skiner upp inombords men har svårt att visa det för jag blir så fruktansvärt förvånad. Känner hur jag blir varm och pirrig i bröstet men förbannar mig själv att jag inte är mer tillfixad än jag är. Inte visste jag att jag skulle få besök av mannen i mitt liv.

Och den där känslan är så skön. Att se honom och bli alldeles mjuk och matt för han är det finaste jag vet. Min snygga och stiliga pojkvän. Och det gör mig så glad att han tar sig tid för att komma och ge mig en kram. Vill hålla honom kvar för det är så sällan jag får krama honom.

När han går sneglar jag på hans snygga röv. Den där hockeyröven som är den absolut sexigaste jag vet. Och ja... han har fortfarande kvar sin hockeyfrilla *fniss*

Ont ska med ont förgås!

2011-07-06T11:32:00.000+02:00

Trött, känner mig sliten för nätterna består av dålig sömn. Och jag har ont. I ryggen. Känner mig stel. Längtar efter min älsklings mjuka händer. Det är två veckor sen jag fick vara honom riktigt nära och tro mig... det känns i både kropp och hjärta.

Inte för att det kan kompensera hans frånvaro men jag ska i alla fall råda bot på det onda i dag. Ett besök hos min kiropraktor kommer göra min kropp gott. Hans händer är långt ifrån mjuka utan det är hårda men bestämda tag i den massagen han ger. Inte den njutningen jag längtar efter just nu. Men ont ska med ont förgås säger de ju!

Om orden som inte sägs!

2011-07-05T19:58:00.001+02:00

Jag vet inte vad jag ska säga. Orden finns där inom mig men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera de. Om det pratade jag igår men den där kvinnan jag träffar just nu för att få stöd. Om att jag håller inne med ord jag behöver säga. Av rädsla. Av oro över att vara besvärlig. Därför svarar jag inte på hans sms. Därför tar jag inte upp telefonen när han ringer. Jag vet att det är fel men ibland måste jag visa när det känns som att orden inte räcker till. Visa hur det känns att vara utestängd. För det är så jag känner det ibland. Hon sa att jag måste prata. Berätta hur jag känner och tänker. Fråga om det jag vill ha svar på.

Det är svårt. Att inte veta hur jag ska använda orden i min mun. Så jag gör det jag kan. Skriver. Och jag skickar honom en länk till mitt hemliga ställe där jag kan använda orden som jag vill. Så han kan läsa om mina tankar. Utan att behöva komma med svar. Även om jag önskar att han gjorde det. Och det är ofta så jag gör. Skriver till honom när orden inte kan sägas. Här inne. På andra ställen. Men jag vet inte ens om han läser de men då får jag åtminstone ur mig de. Fast vi borde prata men där vi befinner oss just nu finns ibland inte utrymme för prat. Inte tid. Inte tillfälle. Så jag skriver och hoppas att han någon gång läser de där orden jag tillägnar honom.

Jag sparade den här...

2011-07-04T14:00:00.002+02:00

...för jag visste ju inte riktigt då om det var på riktigt. Nu vet jag. Men jag tror jag behåller den ändå. Känns som en evighet sen. Men jag är fortfarande lika förälskad i dig som jag var då jag gav dig den här lilla lappen, med en ganska oskyldig fråga. Men innerst inne hoppades jag redan då....

Älskar dig så!

Och så plötsligt så går allt så fort..

2011-07-04T12:20:00.001+02:00

...och inte bara den lilla stunden han åter är i min famn utan sånt runtomkring som jag trodde jag skulle behöva fortsätta att vänta på. Och jag hinner inte riktigt reflektera. Varken över att han nyss var hos mig, naken i min säng eller över det han säger. Jag vill hålla honom kvar. Få stanna i den där stunden och massa frågor som snurrar i mitt huvud som jag vill ställa men jag gör inte det. Jag bara ler. Och försöker hålla kvar hans värme under täcket när han måste lämna mig igen för att åka och jobba. Jag ligger kvar i sängen och tänker på det han frågade...

-Var det inte värt att vänta?

Och jag svarar det första som kommer upp i mitt huvud... att det vet jag ju inte ännu. För hur ska jag veta det? Vi har ju inte ens fått vara tillsammans på riktigt. Det finns en bild i mitt huvud om hur jag vill det ska vara. En bild och en önskan om hur jag vill ha det med honom. Men där kommer också rädslan och oron. Den där som jag försöker ignorera för varför oroa sig för sådant du inte vet något om? Kanske för att viljan är så stark. För att jag längtat så mycket efter att få vara där jag är just nu. Med någon jag älskar så högt. Med någon jag har ett sånt enormt behov att få vara nära och få tillbringa tid med. Men hur vet jag? Att den tiden finns. Jag är rädd för att inte få plats. För jag vet ju. Jag är inte ensam. Och det är något helt nytt för mig.

Jag kan bara hoppas att han någonstans har samma bild av oss som jag har!

Sommarkille!

2011-07-03T23:00:00.001+02:00

Nu så här till sommren så är det många som blir lite sugna på att skaffa kille. Man vill ha någon att mysa med i sommarvärmen och hålla handen med. Men tänk på innan du skaffar en kille nu på sommaren att han finns kvar även på hösten. Den där sexiga solbrända kroppen med blont ruffsigt hår och Converse förvandlas till en negativ sur och gnällig gubbe på hösten.

På höstkanten ses många övergivna och förvirrade killar irra ensamma omkring på barer och nattklubbar runtom överallt.

Så tänk en gång extra innan du skaffar sommarkille!

Föreningen mot övergivna sommarkillar Pg 1459-6548

Lillasyster och jag...

2011-07-03T22:13:00.000+02:00

...avslutade hennes och mammas besök hos mig på relaxavdelningen på badet. Där hade vi det bara lugnt och mysigt med massa bubbel och bastu. Mamma fick vara hemma och fortsätta med alla mina syprojekt och som tack lagade jag maten. Nu har jag precis kommit hem från Arlanda där de tog flyget hem igen. Har varit underbart mysigt att få ha de här.

Tack snälla mamma och lillasyster för ert besök!

En underbar kväll!

2011-07-03T13:33:00.000+02:00

Det var länge sen jag var på ett sånt partyhumör som i går. Och vilken kväll vi hade. Mamma, Cicci och jag tog oss till en trevlig men något kylig uteservering men det värmde gott med kaffedrink och det trevliga sällskapet. Träffade trevligt folk och rätt var det var satt vi i baksätet på en bil och upplevde ungdomsåren igen genom att dricka vin ur pet-flaska och få åka varv efter varv på stan. Vi skrattade så vi tjöt.

Och det var länge sen jag dansade så mycket. Jag som varit orolig att jag som alltid älskat att dansa tappat allt det där men igår kom allt tillbaka och gud så jag njöt av musiken och att få stå på dansgolvet igen.

Vi hade helt enkelt en helt underbar kväll.

Tack fina Cissi och älskade mamma för det!

Godmorgon världen!

2011-07-03T12:02:00.003+02:00

Om vågskålen!

2011-07-02T18:37:00.001+02:00

Jag är trött på spel. Det där spelet som vi alla har spelat och som jag ibland funderar på om man alltid måste vara en del av. Jag bestämde mig tidigt med honom att jag inte skulle vara en del i det där men frågan är om det inte ligger i det undermedvetna och ändå gör sig påmint ibland. Att spela svår, vara sval och inte visa sig svag eller vara för PÅ. Fy fan så trött jag kan bli på det.

Eller den där vågskålen man ständigt verkar befinna sig i. Att känna att jag är den som längtar mest. Jag som älskar mest. Att det inte är jämnvikt. Men jag vet att han har känt detsamma någon gång. Den där gången han befann sig i en skog långt bort och min telefon helt plötsligt dog. Men jag tror det är enda gången han fått känna på den där känslan. Fast vad vet jag? Som han nyss sa... hur kan andra säga vad jag känner?

Det är liksom en tävling där det aldrig kan utses någon vinnare. Och jag vet så klart att det bara är en känsla. Inget som har med verkligheten att göra. Men ibland är det inte mindre frustrerande för det. När jag känner det som att jag är den enda som inte står ut med väntan. Inte står ut med att inte få vara nära. När det är jag som bönar och be och responsen inte är den jag önskar.

Jag hatar den känslan...

2011-07-02T00:27:00.002+02:00

Världens bästa chef!

2011-07-01T16:35:00.000+02:00

Det måste ju vara jag!! I alla fall försöker jag få min personal att tycka det genom att alltid köpa god fika till de. Och på fredagar brukar jag lyxa till det ordentligt. Idag blev det en svindyr tryffeltårta som de med glädje tryckte i sig till kaffet. Mamma och lillasyster kom också förbi och fick ta del av kakan.

Kanske jag har blidkat de lite så att jag kan smita ifrån en stund tidigare nu...

Dagens glajjor!

2011-07-01T11:26:00.000+02:00

Helg!

2011-07-01T11:09:00.000+02:00

Äntligen fredag och en ledig helg som väntar. Sista dagarna mamma och lillasyster är på besök och jag har ordnat bil så kanske kan vi ta oss ut till havet om det blir fint väder. På söndag tänkte jag ta med de till den där mysiga relaxen jag var på för ett par veckor sen. Bara slappa och ta det lugnt kan vara en skön avslutning på deras besök i Gävle.

I kväll tänkte vi ta oss ut på nån uteservering. Få göra oss lite fina och njuta av sommarvärmen, titta på folk och kanske jag unnar mig ett glas kallt vitt vin. Och så hoppas jag på att de ska få chansen att träffa min älskling och säga hej också.

Först ska jag bara se till så att den här dagen på jobbet kan skynda på lite.

Vad händer er denna helg då?

Det är en sån DÄR dag idag...

2011-06-30T16:48:00.001+02:00

...och jag vet inte riktigt varför men det enda jag vill är att gå hem och krypa i säng. Och det är besvärligt när de kommer, besvärligt när jag inte vet varför de kommer. Kanske för att jag inte fick sova ordentligt i natt. Jag vet inte. Vet bara att jag blir extra känslig och gråten sitter som en klump i halsen. Och det får han lida för. Blir tjurig, ledsen och orolig när han inte hör av sig när jag ber honom. För de här dagarna behöver jag honom som mest och då upplever jag hans frånvaro som ren jävla nonchalans.

Vet inte varför, vet bara att det är en sån DÄR dag idag!

Min älskling...

2011-06-30T12:25:00.000+02:00

... har ju varit lite hemlig här på bloggen. Fast egentligen finns det massa bilder och text om honom här men ingen vet att det är han som är min älskling.

Så jag vet inte... låter honom kanske vara hemlig ett tag till och så får ni gissa vem det är :o)

*ler hemlighetsfullt*

Om att kyssas!

2011-06-30T11:03:00.001+02:00

Och så helt plötsligt slår det mig när vi ligger där tätt omslingrade och har det så där mysigt som bara vi kan ha det. Jag funderar på om vi någonsin har kysst varandra. Ja sådär på riktigt... med tungan. Jag älskar att pussa honom. Mycket och ofta, men nu funderar jag på om vi har kysst varandra med tungan.

Jag försöker ofta när vi älskar säger han. Men du är ofta så borta då att du nog inte märker det. Och han har säkert rätt. Jag vet att jag är i sjunde himlen då och troligtvis inte märker hans försök till att nå mina läppar. Och det är konstigt. För det bästa jag vet är att kyssas just i de där intima stunderna. Och för mig är nästan kyssar mer intimt än sex. Därför är det också väldigt viktigt.

Så när vi ligger där tätt omslingrade så vill han givetvis att vi ska kyssa varandra men då blir jag som en blyg liten skolflicka. Helt plötsligt blir det en stor grej. För jag vill ju givetvis att det ska vara något speciellt. Första gången vi kysser varandra... ja med mig fullt medveten. Så jag vågar inte. Fnissar mest bara. För tänk om det blir fel. Tänk om jag inte vet hur jag ska göra med hans tunga. Tänk om han inte gillar mina kyssar. Så vi låter bli. Men jag tänker på det hela tiden.

Och nu är det nästan lite mysigt. Att liksom ha det kvar. Få kyssa honom för första gången efter fem månader.

Men han försöker. Som idag när vi träffas en kort stund för att bara få kramas och pussas. Ge mig en tungkyss säger han och skrattar och jag blir lika blyg igen. Säger att nej, jag vill spara det. Till den där speciella stunden. En sån där härlig och intim stund.

Så nu har jag något speciellt att se fram emot. Vår försa riktiga kyss!

Mys vid havet!

2011-06-30T00:50:00.000+02:00

Idag åkte mamma, lillasyster och jag till havet. Lång sandstrand, badvarmt vatten och lugn i själen. Önskar jag hade semester nu så att jag kunde få tillbringa fler timmar på filten där vid vassen och bara få njuta av värmen. Nu är det inte så utan i morgon ska jag tillbaka till jobbet så mamma och lillasyster får roa sig själva en stund. De stannar till söndag så jag hoppas kunna ta ledigt nån dag till för att få tillbringa så mycket tid som möjligt med de.

Det är bra att ha mamma här. Nu har jag fått flera av mina fina klänningar ändrade och upplagda så att jag kan använda de i sommar. Jag lånade hem Azitas symaskin så den har gått varm hela kvällen.

Nu är det bara slapp framför tv:n och jag ska snart krypa i säng. Och i morgon får jag börja dagen med att pussa på min älskling som kommer förbi innan han ger sig iväg för jobb på annan ort. Denna underbara och fina man som jag bara saknar mer och mer för varje dag som vi är ifrån varandra. Nu när jag har familjen på besök så får han och jag helt enkelt vänta med att ses och mysa. Så jag räknar dagarna tills jag får krypa in i hans famn igen och få somna vid hans sida.

Han gör mig lycklig...

Bjuder på en pinup-bild!

Söta lillasyster!

Fem veckor senare...

2011-06-28T23:13:00.000+02:00

....än jag blev lovad sitter jag till slut i den där stolen. På samtalsakuten som inte blev något akut samtal. Och jag befinner mig inte riktigt där känslomässigt heller som jag gjorde just då när jag var som mest i behov av det där samtalet. Så det och att kvinnan inte riktigt inger det förtroendet jag förväntade mig gör att hela den där timmen känns lite krystad. Jag maler liksom mest på för att det inte ska bli tyst och för att tiden ska gå. Men jag vet också att jag lika fort kan trilla ner i det där hålet igen och då kommer det att kanske vara skönt att få ha den där kvinnan att ventilera med. Det blir fem gånger nu över sommaren sen har jag fått tid hos en annan kurator så var jag befinner mig känslomässigt när det är dags visar sig.

Vi pratar om min ångest. Mina svårigheter att inte kunna stå emot den negativa spiralen jag ibland låter mig dras med i. Och så handlar givetvis mycken om honom. Om hur min dåliga självkänsla påverkar min oro över att bli övergiven och lämnad. Om hur jag ska hantera allt detta nya jag ställs inför. Om hur jag tänker och känner inför vår kommande gemensamma framtid. Den jag ibland är så orolig ska försvinna innan vi ens har hunnit starta den. Men trots att hon inte är han med den stora famnen som jag tillägnat alla mina andra samtal till tidigare säger hon ändå saker som får mig lugn. Ger mig lite hopp. Så jag kommer ge henne en chans och träffa henne för fler samtal.

Nu är min älskade mamma och syster på besök så jag har tagit ledigt ett par dagar för att kunna umgås lite med dem. Idag har vi bara tagit det lugnt, fikat på stan och gått i fina parken. I morgon hoppas jag vi ska kunna ta oss ut till havet och mysa lite på stranden. Och så hoppas jag att min älskling kan ta sig tid någon dag och komma förbi och säga hej. Jag saknar honom så!

Syster o jag!

Stockholm!

2011-06-26T16:40:00.000+02:00

Fina utsikten över stan från Jens köksfönster.

Köket där jag blev bjuden på fin oxfile.

Vi åkte runt halva stan för att hitta en flaska vin.

Det gick inte så bra så det blev

det här till maten istället...

Nerbäddad i soffan mätt och belåten.

Där blev det film och Jens goda äppelkaka.

En till som mös i soffan...

Idag började vi dagen med brunch

på Mossebacke!

Jens tog mig med till sin systers kontor.

Hon som grundat Swedish hasbeens.

Gissa om jag var som ett barn i en godisbutik.

Fick se kollektionen som kommer sommaren 2012.

Och så fick jag välja ut ett par tofflor.

Röda fina.

Snälla, snälla Jens TACK!

En regnig promenad i Hagaparken.

Jens och Jocko!

Lilla jag!

Jens!

Mina fina tofflor!

Hur lycklig är inte jag nu!

Och Jens säger att jag får säga till

om jag vill ha fler skor så fixar han det.

Han tycker jag är en perfekt reklampelare.

För er som gillar Swedish hasbeens

kan jag berätta att de har massa nytt kul på gång.

Och jag har sett det, hihi :o)

Till dig!

2011-06-25T15:58:00.000+02:00

Så blev det midsommardagen!

2011-06-25T13:51:00.001+02:00

Jag slapp ligga själv hemma i soffan utan fick umgås med finaste Cilla och hennes poliskollegor. Spelade Kubb som liksom hör till och drack alkoholfritt bubbel. Grillade och åt jordgubbar med grädde. Vi tjejer dansade medan killarna rökte vattenpipa. En okej midsommar helt enkelt och jag kröp nöjd i säng och vetskapen att jag skulle slippa vakna med bakfyllan från helvetet kändes extra skön.

Midsommardagen började med frukost hemma hos Mattias och nu är frågan hur fortsättningen blir. I morgon ska jag nämligen hämta min älskade mamma och sötaste lillasyster i Stockholm för att de ska tillbringa en vecka hos mig. Så nu funderar jag på om jag inte ska ta mig en extra liten tripp till storstan och våldgästa vännen Jens och hans dotter Alma och låna våningssängen som alltid står ledig till mig. Då skulle jag hinna med en liten shoppingrunda i morgon innan jag plockar upp lilla familjen och slipper dessutom sitta själv denna midsommardag.

Så jag funderar en stund till. Bil har jag men behöver en GPS och det lilla problemet löser sig säkert!

Att stanna i känslan!

2011-06-24T13:18:00.000+02:00

Ibland önskar jag att jag visste hur jag ska göra för att stanna i en viss känsla. Kanske kunna konservera den och ta fram den när den behövs som mest. Men jag lär mig aldrig att plocka fram de där guldkornen när de behövs som mest. Därför försöker jag att bara njuta så länge den håller i sig. Och idag är en sån dag då jag skulle vilja behålla känslan som finns där i mitt bröst. Liksom klamra mig fast vid den så att den aldrig försvinner. Och inte vet jag heller vad det är som gör skillnaden. Från att känna den där ångesten och oron gnaga till att bara vara mjuk, lugn och trygg.

Det är midsommarafton och jag vaknar själv men det gör liksom inget. Han finns där nästan direkt och vi skickar sms i exakt samma sekund till varandra. Jag cyklar och handlar jordgubbar och vispgrädde som jag tänker äta i min ensamhet bara för att jordgubbar hör midsommar till. En bukett blommor åker också ner i korgen och tanken är att jag ska sätta några av de i håret i kväll när jag ger mig i väg för att fira denna kärlekens dag. För jag kommer tydligen inte att behöva fira själv i soffan även om det hade varit helt okej. Att få träffa finaste Cilla och hennes vänner är en enorm bonus och det kommer säkert bli underbart trevligt.

Jag hoppas alla ni kommer att få en underbart fin midsommar!

Midsommarångest!

2011-06-23T23:05:00.001+02:00

Samma visa varje år. Inget planerat trots att det är dagen innan midsommar. Och först hade jag tänkt skita i alltihopa, beställa en pizza och glo på en film och hoppas på att det regnar så att det är mer legalt att ligga inne i soffan. Helst hade jag ju velat vara med min älskling men nu är det som det är. Exet jobbar och han ska vara med sina fina pojkar. Vi har hela livet på oss och troligtvis kommer det flera midsommarnätter vi kan tillbringa ihop.

Men har jag tur så kommer jag inte att behöva sitta själv. Finaste Cilla har jag inte träffat på länge nu och henne kom jag att tänka på. Och när jag hör av mig har hon tänkt på mig också så kanske det blir midsommarfirande med henne och hennes poliskollegor. I vilket fall kommer jag att överleva även denna midsommar.

Vad ska ni göra?

Värme!

2011-06-23T12:37:00.001+02:00

Jag vet inte om det är ljudet av regndroppar som smattrar utanför fönstret eller om det är att sängen är varm för att jag har honom brevid mig men något är det som fyller mig med den där mjuka känslan i mitt bröst. Den där känslan som känns så väldigt avlägsen ibland. Som de senaste dagarna då bröstet varit fyllt med oro och ångest. Av frågor och hjärnspöken som väcker de konstigaste tankarna i mitt huvud. Men nu känner jag bara lugn. Och jag säger till honom att jag skulle vilja ligga där hela dagen i den där sängen med honom och bara lyssna på regnet utanför.

Ca tolv timmar tidigare:

Bilen tvärdör mitt på motorvägen och jag förbannar mig själv att jag lyckats se fel på tankmätaren och tror att den är full istället för tom. Han kommer som en räddande ängel med bensindunkar och det räcker att bara få se honom de få minuterna när han fyller på bensin på bilen för att jag ska bli alldeles varm i bröstet. Het. Han är så underbart fin. Och när han ligger framför mig i sin bil skickar jag ett sms "fan vad snygg du är".

Och det är just de där stunderna som bara gör mig mer och mer säker. På hur mycket kärlek det finns i mitt hjärta som tillhör honom. De där stunderna när vi ses igen efter flera dagar ifrån varandra och känslan bara blir starkare och starkare. Och hur han kan få mig lugn. Hur han jagar bort den där oron bara genom att hålla mig hårt och säga de där orden. Att han älskar mig och att jag inte ska oroa mig över oss. Hur han stryker mig över håret och kysser mig och låter mig få krypa in i hans famn. Låter mig få vila mitt huvud på hans nakna bröst och närheten vi har tillsammans är något jag aldrig innan känt. Inte så här. Inte på detta sättet. Tryggheten, passionen. Denna underbara passion som aldrig tycks ta slut.

Så jag vet inte. Kanske är det just allt det som får mig att känna det där lugnet när jag vaknar idag. Och regnet. För jag kan inte tänka mig något bättre sätt att få vakna på. Men honom vid min sida. Sådär så att jag bara kan sträcka ut handen så finns hans där. Och han kryper intill mig och håller mig hårt. Jag kan inte tänka på något annat bättre ställe att få vakna på än där. Där i hans famn!

Ord rakt in i mitt hjärta!

2011-06-20T23:43:00.002+02:00

2011-06-20T23:15:00.001+02:00

...då du vaknar med tunga ögonlock för att natten har varit lång och utan sömn. Då du tar dig upp ur sängen men önskar du fick ligga kvar för hela din kropp skriker efter mera sömn. Ibland är det en sån där dag då du tar dig till jobbet och försöker upprätthålla det som ska vara du men det enda du tänker på är känslan som maler i din kropp. Oron som gnager likt en blodhund på ett köttigt ben. Ibland är det en sån där dag då du försöker le men tårarna vinner kampen hur hårt du än försöker kämpa emot. Och när någon frågar hur det är kan du inte längre dölja ditt ledsna jag.

Ibland är det en sån där dag när klockan hinner bli två och den svidande känslan i magen påminner dig om att du behöver få i dig dagens första mål. Du äter men det smakar ingenting och maten växer likt en lerklump i din mun. Ibland är det en sån där dag då du egentligen bara vill krypa ihop i en hög men du vet att om du ger upp är du för evigt förlorad i strid. Striden om vem som är starkast och det kommer inte att vara du. Ibland är det en sån där dag då du undrar om du för alltid kommer att behöva utkämpa ett krig och du känner dig svagare än någonsin. Och utan svar på varför känner du dig ännu mera vek.

Ibland är det en sån där dag då du behöver ställa cykeln och be en vän hämta upp dig i sin bil. Inte för att du inte orkar gå utan för att dina steg känns tyngre än bly. För att du behöver få känna dig svag och gråta när någon ser. Ibland är det en sån där dag när det krävs att en vän plockar upp dig och ger dig kraft. Som låter dig bara få vara den du är och hur du är just då och hjälper dig med det som är tungt. Som att ge dig det som ger kraft. Få vila i en säng medan maten görs klar. Som du sen bara kan äta utan att det växer till en klump.

Ibland är det en sån där dag då du huttrar fast solen skiner varm. Då du knäpper jackan när andra tar den av. Ibland är det en sån där dag då du vill krypa ner under en filt och gömma dig för en stund. Glömma att du borde tvätta en månads tvätt och istället låta kvällen och mörkret lägga sig över din frusna kropp. Vagga dig i lugn och låta dig sluta ögonen och hoppas på en natt med sömn.

Ibland är det en sån dag...

Och så kom hon...

2011-06-19T21:23:00.001+02:00

... och tjoff, tjoff sa det så hade vi städat hela min lägenhet med allt vad det innebär på en timme och en kvart. Det som annars säkerligen skulle tagit mig en hel dag, ja om jag hade slutfört det alltså. Så skönt att ha det gjort. Vad skulle jag gjort utan min underbara vän som sparkar mig i röven ibland. Nu kan jag slappna av när det gäller det i alla fall. Slippa ha det som hänger över mig. I morgon är det en månads tvätt som ska tvättas.

Det finns annat som oroa mig just nu än städningen. Att jag fick lämna mötet tidigare i fredags pga min panikångest som höll mig i ett järngrepp. Chefen verkade förstå och berättade att han själv haft samma problem i unga ålder och att hans son också drogs med de där demonerna. Han sa att han tyckte jag skulle åka hem tidigare och ringde även när jag satt på tåget jag lyckades ta flera timmar tidigare än när jag egentligen skulle åka. De på tåget var så snälla och lät mig gråtandes åka med och lät mig tom få sitta i första klass. Men hur vet jag att chefen inte ser ner på mig nu och kanske inte tror jag klarar av mitt jobb? Hur vet jag att han inte tycker det var oansvarigt av mig att dricka alkohol när jag vet att jag mår sämre av det? Jag kan bara hoppas att han inte dömer mig för en sån här händelse utan går på hur jag har skött mitt jobb hittills. Men orolig är jag ändå!

Balsam för själen!

2011-06-19T17:00:00.001+02:00

Bubbelbad, fyra olika sorters bastu och fina vänner var precis vad min kropp och själ behövde idag. Vi tog in på relaxen och har tillbringat timmar med att bara softa, bubbla och äta Azitas medhavda matsäck som bestod av smörgåsar med hemgjorda biffar och hembakad sockerkaka. Nu är jag renskrubbad, har nyinpackat hår och ansiktet fick sig en omgång av turkisk lermask. Känner mig som en ny människa.

Vaknade av ett efterlängtat samtal i morse. Min älskling lånade en mobil och tog sig till ett ställe i urskogen med täckning så jag fick vakna till hans härliga röst. Längtar efter honom så. Tänk vad mycket ett litet samtal kan göra. Lever på det en stund till i alla fall.

Min fina vän Azita har lovat att komma och hjälpa mig att städa. Ja jag vet det låter hemskt men jag är urusel på att komma igång med städningen. Och kommer jag igång blir den aldrig avslutad. Så vi gör lite byte hon och jag. Denna gång hjälper hon mig med städningen så ska jag pierca hennes navel. Och ja... jag är utbildad och har utrustning hemma så det blir ingen hemma-pyssel-med-is-och-nål-piercing.

Ska bara vila en stund till för gud så trött man blir av allt badande och bastande.

Trust me!

2011-06-19T00:28:00.001+02:00

Och så blir det en sån där kväll när allt är så trevligt, när alla skålar och är mer sociala än vad man annars är. Och jag gör det jag absolut inte ska göra. Jag dricker mer än vad som är bra för mig. Skålar i rosé och minglar och skrattar och ler. Jag delar rum med en kollega och hon vill fortsätta prata och jag vet inte riktigt hur det går till men jag kommer till vårt rum lite tidigare med sällskap i släptåg för att vänta in de andra. Men det enda jag vill är att få prata med min älskling ostört och på en dålig linje för han befinner sig i en skog långt bort får jag äntligen höra hans röst. Som jag saknat honom. Men något går fel och det bryts och jag är för berusad för att ta upp samtalet igen och somnar med kläderna på i min säng.

När jag vaknar på morgonen mår jag dåligt av alkohol och ångest som kryper i min kropp. Precis som det alltid är och därför jag inte ska berusa mig alls. Knäpper på min mobil och får en klump i magen av min älsklings förtvivlade sms som han inte fått svar på. Hans oro och misstanke om vad jag gjort istället för att sova. Och det gör mig så ledsen. För hur skulle jag kunna? Hur skulle jag kunna besudla det finaste jag har? När jag äntligen hittat den som fått mig att aldrig någonsin vilja trampa på sidan igen. Jag har varit där förr. Känt smutsen. Och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Inte med honom. Inte med det finaste jag har.

Nu är hans mobil död. I en skog långt borta och jag saknar honom så jag kan dö. Hans sista ord fick mig att förstå att han fortfarande var osäker. För hur ska han veta? Hur ska han kunna vara säker på att jag inte skulle kunna göra det som för andra är så lätt? Jag hoppas bara att han innerst inne vet att jag inte är en av dem. Att det vi har är för mig det finaste jag haft och jag vill göra det här på rätt sätt.

Jag vet att det är vår situation som gör det så skört. Som väcker tankar och känslor i oss båda. Oro, osäkerhet, misstankar och rädsla för att bli sviken. Jag kan bara tala från mitt eget hjärta och jag skulle aldrig göra något som skulle hindra mig från att kunna se honom in i ögonen och vara hundra procent ärlig.

Aldrig...

Sängutsikt!

2011-06-16T09:03:00.001+02:00

Vaknar i ett soligt Göteborg. Sovit som en liten prinsessa i den sköna sängen där jag har utsikt över takåsarna. Idag står möte på schemat och det ska bli kul att få träffa alla de andra butikscheferna för första gången. Hoppas givetvis på lite tid för shopping också.

Hoppas ni får en underbar dag!

Tågblogg!

2011-06-15T20:16:00.000+02:00

På väg till Göteborg trots att jag i Stockholm hamnade på fel spår två minuter innan mitt tåg skulle gå. Jag hann precis innan de stängde dörrarna. En urdålig uppkoppling för 100 kr och en smörgås för en hel förmögenhet är vad jag lagt pengarna på för att ha något att roa mig med. Jag knarkar veckotidningar som värsta fixberoende och böckerna jag tagit med ligger kvar längst ner i väskan.

Var inte alls på humör för den här trippen. Kände mig trött och frusen när jag steg på tåget i Gävle men den fulaste koftan jag kunde hitta och ett par raggsockar har fått mig i lite varmare stämning. Och så hjälpte min älsklings värmande ord också till.

Lämnade Gävle idag efter en god gärning. 25 st hemlösa och behövande har fått kolla synen och prova ut glasögon som min butik skänker. Kommer somna gott i natt. I en ensam hotellsäng. I morgon väntar möte med alla andra butikschefer och kanske om jag har tur så hinner jag kolla in Göteborgs shoppingutbud.

En timme kvar sen är jag i Kalle-o-Ada-land!

Godnatt!

2011-06-14T23:34:00.004+02:00

I morgon är en viktig dag. Då ska vi i butiken till RIA och göra synundersökningar på hemlösa och skänka glasögon till de som behöver. Känns bra att göra en insats till behövande. Sen sätter jag mig på tåget till Göteborg för möte i två dagar.

Sov gott mina vänner!

2011-06-14T14:38:00.000+02:00

...och kan vara så där nära som jag saknat så otroligt mycket i ett par veckor. Hjärtat känns lugnt och klumpen i magen existera inte mera. När jag får vara nära honom så finns det inget annat och jag njuter av varenda sekund. Då är de där jobbiga dagarna som bortblåsta. Det enda jag önskar är att vi kunde stanna tiden.

Vi tar en filt och fika med oss och åker till en sjö och fast att solen går i moln hela tiden och det blåser kallt känner jag en värme mellan oss som gör mig så skönt lugn. Jag får borra in näsan i hans hals, hålla om honom och han pussar och klappar på mig hela tiden. Och vi pratar. Om det som är jobbigt men han säger han vill ha mig kvar och jag försöker få honom att förstå att jag är beredd att kämpa lite till och att jag inget hellre vill än att finnas kvar vid hans sida. Och jag känner att det är precis de där stunderna jag behöver för att orka lite till. Näringen jag får av att vara honom nära.

Och jag får näring hela kvällen. Av heta kyssar och närhet och när vi sitter på den grekiska restaurangen masserar han mina fötter under bordet och jag ler av hans ömhet och känner hur värmen sprider sig i hela min kropp. Jag älskar att sitta och se på honom. Min underbara vackra man. Se hur han ler mot mig och när han säger hur snygg han tycker jag är blir jag som aldrig annars blir det generad och alldeles het om kinderna.

När vi går hem regnar det men inget kan ta bort värmen i mitt bröst. Och när vi ligger tätt intill och hans händer är överallt och vi ser varandra in i ögonen känner jag att hur jobbigt det än är vissa stunder så kommer inget få mig att vika från hans sida. Jag älskar honom över allt annat och jag kommer att finnas där för honom.

Men han hinner inte mer än stänga dörren efter sig så saknar jag honom. Det spelar ingen roll att jag känner hans doft kvar i mina näsborrar eller hans värme kvar på mina läppar. Jag kommer behöva honom väldigt snart igen!

2011-06-11T15:11:00.000+02:00

Jag vet att det inte är så här det ska vara. Vet att det kommer en tid då allt blir lättare, annorlunda och liksom mer som den bilden jag har i mitt huvud av oss två. Men jag kan ändå inte hålla kvar den bilden när jag blir så där ledsen och saknaden och frustrationen tar överhand. Därför är det som en befrielse när jag väl får ha honom nära.

Han har huvudet på mitt bröst och armen om min kropp. Han säger att han skulle kunna somna där och jag känner att det är precis så jag vill ha det. Honom på mitt bröst. Men trots glädjen över att få ha honom hos mig så kommer tårarna över den senaste tidens frustration. Över saknaden och över att han inte finns där som jag vill att han ska finnas. Och jag älskar hur han hela tiden torkar mina tårar. Stryker med handen över mitt ansikte och lyssnar på mina ledsna och frustrerande ord som jag hulkande försöker få fram. Och han lovar att han fortfarande finns kvar och bedyrar att jag inte alls är den där språngbrädan som jag ibland är orolig att jag är.

Och jag känner mig lugn. För jag ser på honom att han älskar mig. Jag känner det i hela min kropp när vi är nära. Och jag vet att det bara är en tidsfråga så blir allt lite lättare. Små, små steg framåt och jag måste respektera att vissa saker måste ta lite tid. Och det är nytt för mig. Att inte vara den enda. Att han har två fina barn att ta hänsyn till. Och för deras skull kan jag vänta.

Gubbarna i lådan!

2011-06-11T11:27:00.001+02:00

De där gubbarna i lådan har jag skrivit om tidigare fast inte här. Utan här... och här. Och det är något jag numera som icke singel inte direkt har behovet av. Konstigt vore väl annars. Den där bekräftelsen ska jag ju få av min älskling och för det mesta... ja för det mesta så ger han mig all den bekräftelsen jag behöver. Men de där gubbarna har en tendens att dyka upp ändå, utan att jag kallar på de. Och det är en skön känsla att känna att det rinner av mig likt vatten på en gås. Att jag inte längre triggas igång av det där flirtande utan mest blir förvånad av hur killar fungerar. Att de hör av sig efter flera månaders tystnad och liksom tror att jag fortfarande går omkring och trånar och längtar. Det känns mer förnedrande än smickrande.

Och det händer att det tillkommer nya. För trots att jag är upptagen både i själ och hjärta och inte längre uppmuntrar eller uppmanar till det där spelet dimper det ibland ner skamliga förslag och antydningar till vad som skulle kunna bli något av det där jag inte längre har något behov av. Och det besvärar mig. För jag vet inte riktigt hur man säger nej. Hur man visar "tack, men nej tack" Så jag blir tyst och hoppas att det är svar nog. Och så drar jag en lättnads suck för att jag inte längre behöver vara en del av det där spelet. Eller inte längre behöver nöja mig med att vara en i högen för de där gubbarna i lådan. För oftast är det precis det man är.

Men så finns det de jag vill ha kvar i mitt liv. För att de har betytt något. Inte varit en del av det där destruktiva spelet utan har varit en del av mitt hjärta... fast kanske ändå inte på just "det där" sättet. En sån person är Mart. Han som skulle bli min make. Han som skrev de fina orden och fick mig att förstå att han var en fin människa. Vi har aldrig träffats. Det är två år sen nu vi fick kontakt och han lever fortfarande sitt globetrotter-affärsresande-liv. Så frågan är om vi någonsin hade träffats. Han har följt alla mina turer av krossade hjärtan och vet även om att jag träffat mannen i mitt liv. Därför har vår kontakt också varit död sen flera månader tillbaka. Av respekt även om vi bara har en varm och djup vänskap.

Men jag vill ha honom kvar i mitt liv. Frågan är om han vill vara en del av det för när jag första gången efter flera månaders tysthet hörde av mig till honom fick jag ett ganska kyligt svar tillbaks Och han avslutade med "Your Ex husband" Jag kallade ju honom alltid min äkta make men nu finns det ju en man i mitt liv som tagit den platsen. Så jag antar att även Mart numera är en av de där gubbarna i lådan. Skillnaden är bara att när den här gubben i lådan dyker upp kommer det att göra mig glad, inte besvärad.

Och så vill jag bara...

2011-06-08T23:09:00.000+02:00

.... berätta... fast jag sällan pratar om kläder och skor (som egentligen är halva jag) att jag har som sagt tröstshoppat lite (förlåt mamma men jag har baaaara använt pengarna som jag fått in på Tradera-auktioner) men idag fick jag hem den finaste klänning eller nej... den var vacker och satt så fint så jag blev tårögd. Jag tror jag såg en liten tår i Azitas öga också när hon såg den på mig. Och ett par skor. Åhh, helt i svart spets. Så roligt när man köper något och det visar sig vara ett drömklipp.

Nu är bara den stora frågan... när fan ska jag ha denna supersnygga klänning och de ursnygga skorna??? Jag är ju inte den som springer på krogen jämt längre. Men nu är det kanske dags. För den där klänningen och skorna var verkligen värda att få visa upp.

Run, run, run...

2011-06-08T22:51:00.001+02:00

Jag flåsar lite mindre nu. Orkar lite mer och lite längre för varje gång. Azita svävar fram som en liten älva över skogstuvorna och jag känner mig liksom mer som Dunderklumpen. Men jag bryr mig inte. Det är skönt och tankarna lättar och den där klumpen i magen försvinner för en stund. Den som idag blev större pga ändrade planer. Att inte få ses som planerat och jag känner lite hur luften går ur mig. Inte för att jag inte förstår och respektera... utan för att jag på något sätt hela morgonen hade en känsla i magen att det skulle bli just så.

Så jag tror det är dags igen. Att liksom inte leva så mycket i det som kanske komma skall utan vara mera här och nu. Jag tar ett, två, tre steg tillbaka. Jag finns här. Men liksom kanske mera ute i periferin.

Och det är då det är bra med vänner. Vänner som Azita. Som igår lät mig få stanna kvar hela natten. Ligga bakom henne och vi kunde analysera ihop. Ni vet det där om manligt och kvinnligt. Jämförde våra sms i telefonen. Vem som fick svar först och det var skönt att få höra att ja... du är överkänslig just nu. Så därför kommer jag att sluta att analysera. För jag orkar faktiskt inte lägga mer energi på det.

Och jag behöver få komma bort lite. Jag behöver miljöombyte och trevligt sällskap som jag skrev till min fina vän Jens. Han som fått finnas där så många gånger när jag behövt någonstans att bo. Och han och dottern Alma har alltid haft en dörr öppen för mig. Så han önskade mig välkommen i helgen om jag ville åka till Stockholm och han lovade att göra den där underbart goda äppelkakan han är så duktig på.

Jag behöver mina vänner mer än någonsin just nu känner jag...

Jens o Petti!

Hetta!

2011-06-07T13:07:00.001+02:00

Så här varmt har vi det i butiken!

Och jag förstår att folk inte orkar gå in hit för det är knappt min personal orkar vara i den här värmen. Har bråkat med hyresvärden om luften och denna värmen men tydligen har vi inte betalt för extra kyla. Så just nu är det mer personal än kunder i butiken och optikerna sitter sysslolösa. Själv har jag fullt upp med löner som ska skickas in, paket som ska skickas och samtal som ska ringas.

Min älskling var inne och gav mig en kram. Den behövdes. Helst hade jag velat stanna där i hans famn men vem får som man vill. Har fortfarande en klump i magen, kan inte sova och inte äta för den här saknaden gräver ett stort hål i mig. Jag vill vara med honom, somna och vakna vid hans sida.

Om sen ändå kunde bli nu!

Så länge försöker jag leva, jobba och inte tänka och grubbla så mycket. Det fungerar inte så bra. Jag är inte så bra på att sluta grubbla. Ibland önskar jag att jag hade den där on/off-knappen.

Sunshine!

2011-06-06T22:49:00.000+02:00

Har legat i gräset med alla mina fina vänner idag. Bikini i parken är inte riktigt min grej men kan alla andra kan jag också. Njöt av ledigheten men nu är den slut. Dagarna går så fort. I morgon är det en vecka sen jag träffade min älskling och även om jag vet att det snart inte ska behöva gå en vecka mellan gångerna så är det jobbigt att behöva sakna så här mycket. Det var skönt att få höra hans röst, höra han säga att han saknar mig också.

Jag blekte tänderna förra veckan. Jag tycker inte jag ser någon större skillnad. Inte mina vänner heller. Vet inte om det betyder att jag hade fina vita tänder innan eller att det helt enkelt inte fungerar på mig. Jag tänker ringa i morgon i alla fall för har jag betalat 2500 kr för ett vitare leende ska jag fan ha det också. Ändå låg jag i den där lampan i en hel timme. Konstigt. Men jag borde väl kunna reklamera det som allt annat.

Har inte så mycket annat att skriva. Orkar inte älta mer om...

I´m feeling...

2011-06-05T21:36:00.000+02:00

Sen jag slutade med min medicin har jag börjat känna så mycket mera. Så mycket starkare. Jag kan gråta åt något banalt på tv eller få gåshud av något jag läser som berör. Och jag märker det på andra sätt. Att jag är känsligare. Som när det räcker med hans fjäderlätta fingrar och jag exploderar i orgasmer jag aldrig tidigare känt. Så intensiva och jag kommer på bara några sekunder.

Kanske är det därför jag är så känslig. För att mina känslor liksom ligger utanpå kroppen på ett sätt som är nytt för mig. Är det därför allt blir så mycket starkare?

Egentligen tror jag inte det. Men det känns bättre att förklara det så än att det faktiskt är så att jag har anledning att vara ledsen. Det känns bättre att säga att jag är överkänslig än att det faktiskt är så att han sårar mig. För jag vill inte att det ska vara så. Vill inte att det ska vara så att den jag älskar mest och vill bli sviken av minst gör just det. Jag vill att det ska vara jag som helt plötsligt känner mer än jag är van vid att göra och därför inte kan hantera det.

Det var så länge sen jag älskade någon och var någon nära så här så jag vet inte riktigt längre hur man gör. Och jag har aldrig tidigare befunnit mig i en sån här situation och det ingick liksom ingen handbok i hur man ska bete sig så jag vet faktiskt inte. Hur gör jag? Hur ska jag känna? Vad får jag känna?

Snälla visa mig...

2011-06-05T16:39:00.002+02:00

Jag lämnar dig ifred...

2011-06-05T13:21:00.000+02:00

Jag trodde det skulle vara lätt. När man väl finner någon som får hjärtat i brand. Att kärleken skulle göra allt enkelt och smärtfritt. Jag hade fel. Eller så är det bara situationen. Jag hoppas och önskar det men jag vet inte längre.

Har stängt av telefonen. För jag orkar inte längre vänta på ord, samtal eller glada tecknade gubbar. Kanske jag är känslig. Kanske ett utlovat samtal som aldrig kommer inte är en stor sak. Men just nu är det allt för mig. Det är det enda jag har. Samtal, sms och glada tecknade gubbar. Det är de enda halmstrå jag kan greppa om just nu. Kanske därför det blir extra påtagligt när det uteblir.

Och det gör mig ledsen. Att inte vara förstådd. Att behöva känna mig besvärlig, jobbig, krävande, kvävande och i vägen.

Så jag blir tyst istället. Stänger av. Stänger av telefonen för den är just nu min värsta fiende. Och jag hoppas att det bara är just nu. Att det är den här situationen. Att det inte alls är så här det ska vara.

Men jag vet faktiskt inte längre...

Han fattas mig!

2011-06-03T23:17:00.001+02:00

Han frågar hur jag mår och jag försöker mest få dagarna att gå. Och nätterna. Igår låg jag i sängen redan klockan halv tio men när klockan blivit tre hade jag fortfarande inte somnat. Vred mig runt i den renbäddade sängen och hade ord malandes i mitt huvud på repeat. Ord han gett mig som nog inte var illa menade men som i vilket fall höll mig vaken hela natten. Klockan tre gick jag upp och gjorde varm mjölk med honung i och jag vet inte om det var den som fick mig att somna eller ren utmattning av allt grubblande.

Jag gör saker men tänker hela tiden på honom. Han säger han tänker hela tiden på mig också men jag har svårt att tro att hans längtan gör ont som min. För att glömma sprejar jag saker vita. Dammar sånt jag inte dammat på länge och byter glödlampor. Och så trösthandlar jag på Tradera. Idag kunde jag inte ens ta mig till jobbet. Inte för min längtans skull utan för att jag hade migrän. Men då kunde jag i alla fall dra täcket över huvudet igen och få fortsätta känna mig så där eländig.

En stund i parken med vänner, jordgubbar, kaffe och kakor fick mig att låta bli att gråta en stund. Jag har PMS så jag gråter inte bara av längtan. Men mycket längtan är det just nu. Och frustration. Och besvikelse över saker som sägs och över saker som inte sägs. Och över sånt jag har behov av men som inte finns i min närhet. Hans famn, hans läppar och de där mjuka händerna som smeker mig över ryggen.

Han fattas mig. Mer än någonsin...

Up in the sky!

2011-06-03T18:29:00.001+02:00

Oftast svävar jag uppe bland de rosa molnen nu för tiden men så ibland kommer de där stunderna, eller dagarna då det mest känns som jag befinner mig på en ostadig luftfärd och av de där söta små rosa molnen återstår bara massa luftgropar som gör mig illamående. Jag vill inte alls befinna mig där uppe i det blå då. Och alla de där små fjärilarna i magen har förvandlats till en orolig bisvärm och det mjuka fluffiga i bröstet har blivit en stor klump i halsen som ständigt gör mig gråtfärdig.

Jag hatar de dagarna. När mysig längtan blir plågsam ensamhet. När framtidstro och förväntan blir olidlig väntan. När inte glädjen längre skuttar runt utan mera slår bakut och jag inte kan värja mig från tankar och känslor jag helst vill slippa.

Och det ska jag hantera själv. Vara duktig och stark. Ta hänsyn och förstå. Och jag försöker och jag blir lika besviken på mig själv varje gång när jag misslyckas.

Ibland känns det som jag står på kanten. Vill ge upp och kapitulera och något i mig säger att det kanske skulle bli lättast så. Skulle krävas så lite för att knuffa mig över den där kanten men något håller mig kvar. Balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Vill så gärna orka den lilla biten som är kvar men behöver också så mycket något att klamra mig fast vid. Och jag ber om det om och om igen och när det känns som min vädjan inte hörs... det är då jag känner jag snart ger upp.

Snälla ge mig något att hålla fast vid...

Jag har tagit in sommaren!

2011-06-02T19:20:00.002+02:00

En singelkvinnas bekännelser!

2011-06-02T16:07:00.001+02:00

Så är namnet på den blogg jag mot betalning skrivit för tidningen Kattis o Co sen i januari. Där jag anonymt skrivit om singellivet, dejtande och allt vad det innebär. Men som någon sa... "Skulle inte förvåna mig om du träffar någon så fort du börjar skriva där" ... så blev det också.

Nu ska tidningen läggas ner och jag känner inget behov av att vara anonym längre så ni som inte besökt mig där innan kan få komma och göra det nu den sista tiden bloggen finns kvar!

Ni hittar den här!

När inte ord hjälper...

2011-06-02T14:36:00.000+02:00

...hjälper då tystnad???

Om att tjura!

2011-05-30T16:01:00.001+02:00

Jag blir som ett tjurigt litet barn när jag saknar honom sådär fruktansvärt mycket och jag inte har tillgång till honom på det sätt jag önskar. Då blir jag obstinat och känner mig tvär och sur. Vill liksom straffa honom för min längtan. Fast jag innerst inne vet att han längtar lika mycket som jag. Men det spelar ingen roll. Har jag bestämt mig för att tjura så gör jag det.

Därför försöker jag upprätthålla den tjurigheten när han hör av sig på morgonen och frågar om han får komma förbi och ge mig en puss. Helst vill jag svara att NÄÄ jag vill inte ha någon puss fast riktigt så tjurig kan inte ens jag vara. Gör som du vill blir mitt svar. Lagom tjurigt. Och när han kommer och drar bort täcket från mitt huvud vill jag helst slänga mig runt halsen på honom, borra in min näsa i hans hals, där det doftar så gott men jag har ju bestämt mig. Han ska straffas för min längtan. Så jag behåller händerna under täcket.

När han bara några minuter senare lämnar mig ensam igen inser jag att nu längtar jag ju bara ännu mer efter honom. Och jag hade innan bestämt mig för att han minsann ska få plågas lika mycket som jag och få känna på hur det känns att sakna så jag hade inte tänkt att ta mig dit han befinner sig som jag brukar i veckorna.

Jag inser ganska fort att det är lönlöst att försöka stå emot. Hur skulle jag kunna låta bli att ta tillfället att få vara med honom när det inte finns något annat jag hellre vill? Så efter pussel med personal och lån av bil kommer jag likförbannat att tillbringa natten ihop med honom. För hur skulle jag kunna låta bli?

Men jag kommer nog att tjura lite ändå. Bara för ATT liksom...

Feeling Crazy!

2011-05-29T22:24:00.004+02:00

2011-05-29T21:46:00.001+02:00

Saknar, längtar och tiden känns som min värsta fiende. Vill den ska gå fort. Vill att sen ska vara nu och jag har inget tålamod just idag till att vara förnuftig och tänka klart. Tänka framåt. Vara en stor och duktig flicka. FUCK för duktiga och stora flickor. Jag vill gråta, krypa in i den där famnen där jag känner mig trygg, känner mig hemma. Men den är inte här och det sliter i mig. Vill skrika rakt ut. Skrika KOM HIT!!

Men idag lyssnar ingen. Jag försöker förklara och korta svar får mig att undra om budskapet gått fram. Och det är bara en av frustrationerna. Att inte kunna prata, kommunicera när jag känner behovet som störst. Att få glada tecknade gubbar när det jag behöver är lugnande ord viskade i mitt öra och armar som håller hårt i min kropp.

Vet att tiden kommer. Håll ut bara. Vänta lite till men det är inte lätt när det känns som jag väntat i oändlighet. Jag vet att det är värt det. Jag vet att det blir bra. Jag VET DET! Men det hjälper inte dagar som denna när saknaden är som ett tungt ok på mina axlar att bära. Inte dagar då jag känner mig trött och less och ensam. Så satans ensam.

Ibland hatar jag att behöva vara en stor och duktig flicka...

Lördag!

2011-05-29T15:08:00.000+02:00

Jag dricker alkoholfritt bubbel och försöker intala mig att det visst går att vara bland berusade människor trots att jag själv inte är i det tillståndet. Det är svårt. Helst med tre stycken väldigt glada och berusade tjejer som är på ett helt annat humör än jag. Och jag känner mig tråkig, trist och ganska utanför deras fnittrande. Inte för att jag inte unnar de att fnittra och ha kul. Bara det att ja inte riktigt är där.

Jag saknar min älskling. Så fruktansvärt mycket så när telefonen ringer och det är han kan jag knappt hålla tårarna borta. Talar om för honom hur jobbiga jag tycker de här helgerna är. Att jag önskar att jag fick vara med honom. Han säger han saknar mig också och försöker få mig på bättre humör. Säger att jag ska göra som honom... tänka framåt, tänka att vi snart har all tid i världen ihop men det hjälper inte NU när jag håller på att gå sönder av saknad.

Så står jag där i baren. Någon bjuder på drink. Alkoholfri. Jag tackar och går därifrån även om det kanske inte var det som förväntades av mig. Orkar inte vara trevlig som tack. Går förbi dansgolvet och inte ens musiken som annars brukar väcka mitt danssinne till liv lockar mig. Möter blickar. Ser hur det tittas och flinas men jag kan inte ens le tillbaka. Och enda gången jag känner ett sug i magen är när jag tänker på min älskling. Tänker på hur glad och tacksam jag är för att jag har honom. Slipper glida med blicken över rummet för att scanna av om det finns några lämpliga kandidater att lägga kvällens flirt på. Känner bara avsmak för alltihop. Just då. Vill bara hem.

Lämnar stället och beger mig hem. Hem till min ensamma säng men denna gången känner jag ingen besvikelse över att behöva krypa ner själv i sängen efter krogen utan bara tacksamhet. För jag vet att även om jag somnar själv så är jag inte längre ensam.

Vägen till lycka!

2011-05-28T13:03:00.001+02:00

Ibland funderar jag på läkarvården och hur den fungerar egentligen och framför allt om de bryr sig om sina patienter över huvud taget. I snart tre veckor har jag varit utan mina piller och istället börjat äta hälsokost. Och det är som ni märkt ett kämpande. Men frågan är vad jag kämpar med? Är det utsättningseffekt av att ha slutat med de tabletter jag stoppat i mig i halva mitt liv även om dosen varit minimal? Eller är det biverkningar av hälsokosten jag börjat med? Eller... inbillningssjuka jag skapat av otryggheten av vetskapen att jag inte har den där tryggheten tabletterna varit för mig? I vilket fall kände jag att jag ville prata med min läkare om det. Läkaren som skrivit ut mina tabletter och som jag inte träffat på snart två år. Kanske jag skulle behöva gå i samtal igen just nu för att få lite stöd i min kamp?

Jag ringer vårdcentralen och talar om min situation. Att jag tycker det är mig övermäktigt just nu men att jag själv tror att det är övergående men det kanske vore på sin plats att träffa min läkare för att diskutera hur jag ska göra i fortsättningen. När sköterskan ringer tillbaka efter att ha rådgjort med min läkare är hennes svar chockerande....

- ***** säger det att om du mår så här dåligt är det bara att börja med dina tabletter igen. Dosen kan du reglera lite själv.

Ursäkta??? Inget erbjudande om att få komma dit och prata med min läkare. Inget samtal där han frågar hur jag mår, hur länge sen det är jag slutade, hur mycket jag åt när jag slutade. Inga frågor alls utan det är lättast att bara trycka i mig piller igen.

Jävla idioter måste jag säga. Och jag totalvägrade följa deras råd. Tvingade mig till en samtalsakuttid och tackade sen för mig.

Istället gick jag till biblioteket och letade bland alla de höga hyllorna efter böcker om ångestproblem. Jag har försökt tidigare men har nog varit så dålig vid de tillfällena att jag inte kunnat eller orkat ta mig till det som stått. Och jag har nog då också trott att piller var det enda som kunde hjälpa. Inga självhjälpsböcker. Idag vet jag bättre. Jag VET att det handlar om mina tankar, min egen oro och mina rädslor. Och där bland alla de färgglada bokryggarna stod den och liksom ropade på mig. Så för första gången sen skoltiden är jag nu bibliotekskund igen.

Det räckte att läsa de första sidorna så la sig ett lugn över mig. Jag tror jag har hittat precis rätt bok att läsa och jag tror också den kan hjälpa. För även om jag redan innan visste att det finns de som blivit helt fri från sin ångest utan tabletter har jag inte riktigt kunnat tro att det skulle gälla mig. Bokens första sidor fick mig att äntligen tro att det visst kan vara så.

En annan sak jag vet påverka måendet psykiskt är träning. Det vet jag ju eftersom jag själv varit instruktör i många år och vet att under de perioder jag tränat som mest också haft mindre ångest. Men det finns något jag alltid trott mer på än att stå i en aerobicsal och hoppa och det är löpning. Men min kropp har inte riktigt velat anammat detta fenomen. För även om min kropp varit i trim har den inte haft orken för löpning. Man blir ju liksom bra på det man tränar. Jag känner mig tung och flåsig efter bara hundra meter och blodsmaken i munnen har inte direkt gett mig blodad tand. Men jag har ju förstått att de som verkligen övervinner den där tunga biten i början blir frälsta.

Så igår drog Azita och en kompis till henne med mig ut i spåret. Hon lovade att vi inte skulle springa hela tiden men det enda jag såg av henne var hennes söta lilla rumpa som vickade sött framför mig på alldeles för lång håll. Och jag sprang. Jag flåsade som ett djur, benen kändes som klumpar och jag var övertygad om att jag skulle dö. Men långt där inne i min kropp kände jag någonstans att det där faktiskt var bra. Att jag säkert skulle kunna hitta till den där sköna känslan när man liksom viner fram. Inte just då. Men att det finns där.

Det blev 4,5 km och det firade jag sen i Azitas soffa med chokladpudding och vispgrädde.

Och ja... just nu håller sig både oro och ångest på avstånd. Det ger mig hopp. Att det kanske kommer att gå bra utan piller. Med en självhjälpsbok och löpning är jag i alla fall på väg åt rätt hål!

Feeling better!

2011-05-25T21:01:00.000+02:00

Två dagar på mysiga hotell vid underbara Siljan med min älskling. Han jobbar om dagarna och jag försöker ta hand om mig själv. Försöker att hitta lugnet i själen. När han hämtade mig i går morse log jag och var glad att få vara honom nära igen men han märker så klart att jag inte är som jag brukar. För oron gnagde fortfarande i mitt bröst men som alltid när jag får vara med honom så hittar jag någon form av lugn igen. Han är den bästa medicinen för min ledsna själv. Och i hans famn känner jag mig trygg.

Jag unnar mig mysiga behandlingar. Både igår och idag har jag fått massage, sköna ansiktsbehandlingar och fötterna är mjukare än bäbisfötter. Och jag och älsklingen badade bubbelbad och bara njöt av att få vara ensamma i poolen och göra sånt som man gör när man är förälskade. Balsam för själen.

Men jag är trött. Sover mycket och känner mig ändå helt slut. Vet inte om det är kraften det tar på mig att må så här eller om det är en släng av PMS också. Kombinationen borde göra vilken människa som helst till det trötta orosmonster jag är just nu.

Jag är glad för att jag har honom. Som kramar mig. Ger mig frukost på sängen och masserar mina fötter. Vill inte behöva må så här när jag är med honom men hoppas han förstår att det här är en del av mig och att jag gör så gott jag kan. Jag vet ju att mina dagar inte alltid är så här. Att jag för det mesta är den där glada och spralliga tjejen ha blev så förälskad i. Jag är i alla fall tacksam för att han kramar mig, smeker min kind och gör allt för att få mig mjuk i bröstet igen. Han lyckas alltid.

I morgon lämnar jag den här underbara platsen igen och åker hem till verkligheten. Jag hoppas att jag kan behålla en del av lugnet jag fått känna här.

2011-05-23T18:41:00.001+02:00

När man känner sig så där ynklig som jag gör i de där stunderna är det skönt att ha en mamma som är världens bästa. Hon man kan ringa till och utan att jag behöver säga något så hör hon direkt vad som är på gång. Känner mig allt för väl och vet så väl vad jag tampas med och ingen är så bra som mamma på att jaga bort de där demonerna. Då spelar det ingen roll att jag är 38 år för just då är det mamma som är bäst. Och trots att det skiljer 67 mil mellan oss så vet jag att hon finns där och det räcker med det där samtalet för att få mig i balans igen.

På söndag är det Mors dag och just nu känns det fruktansvärt tråkigt att jag inte kan vara hemma hos henne och få fira att hon är världens bästa mamma. Vi har inte träffats sen i julas och nu börjar det kännas att det är länge sen. Och jag tycker synd om de som inte har en sån mamma som jag. Nån som alltid finns där. Nån som vet allt om mig. Och då menar jag ALLT och som jag kan prata med om allt. Och framför allt att hon vet och förstår hur jag mår och vad som krävs för att få mig på fötter igen. Och hon lyckas alltid.

Älskar dig så mamma lilla!

Ibland vill jag bara ge upp...

2011-05-23T11:14:00.001+02:00

...och öppna den där jävla pillerburken och ta den där egentligen verkningslösa dosen bara för att slippa den här oron och tankefängelset. För det är precis så det är. Tankar som klamrar sig fast och som sen blir en stor tung klump i mitt bröst. Igår var det okej. Nu är det INTE okej. Känner mig nervös, orolig och det fladdrar miljoner fjärilar i mitt bröst men inte de där mysiga fjärilarna. Och så gråten. Som sitter som en stor klump i halsen och jag kämpar för att jag inte ska börja storböla. Passar sig liksom inte på jobbet inför personalen.

Jag försöker hitta logik men jag gör inte det. Är det min PMS? Är det bara hjärnspöken? Vad fan är det för fel?

Vill inte ha det så här. Vill kunna vakna på morgonen med den där mysiga känslan i mitt bröst som jag vet att jag kan göra. Vill inte behöva oroa mig för att jag ska oroa mig. Jag hör ju själv hur sjukt det låter men det är ju sant.

Ska det inte finnas något annat sätt att slippa det här än att behöva stoppa i mig piller? Piller som jag glömmer när jag mår bra. Piller som jag äter alldeles för liten dos av.

Idag känner jag mig bara så jävla svag...

Om att göra ont till gott!

2011-05-22T20:16:00.000+02:00

Jag var bjuden på fest igår men vem vill gå på fest med den känslan i kroppen jag hade igår? Jag kunde umgåtts med vänner som ville jag hellre skulle vara där än sitta själv men jag kände inte ett dugg för att vara social även om det var det jag behövde mest. Och jag fick ett fint sms av min lillasyster för hon förstod att jag behövde det och även om hennes råd var att jag skulle umgås med vänner så valde jag att sitta kvar själv hemma ensam i min soffa. Och jag gjorde det bästa för att vara snäll mot mig själv och jaga de där demonerna på flykt. Ett par glas vin och lite ost och kex fick mig att känna mig lite bättre till mods. Och att min älskling kärleksfullt ringde flera gånger trots att han var på fest med vänner gjorde också sitt till.

Och idag har jag gjort allt för att vara snäll mot mig själv för att hålla demonerna på avstånd. En lång morgonpromenad i solen. God frukost. Sysselsatt mig med att pyssla med Tradera som både skingrade tankarna och kommer ger extra pengar i fickan. Mys i parken med fina vänner och två söta barn. Våfflor med grädde och varma vindar i håret.

Små små saker som gör skillnad. Så idag har den hållt sig borta. Den inbillade ångesten. Knackat mig lite på axeln och viskat "har du glömt mig?" Jag har ignorerat. Vägrat se den i ögonen för gör jag det så har den grepp om mig igen.

Små små saker som gör skillnad. För att göra ont till gott!

Trying to stop falling!

2011-05-21T20:47:00.002+02:00

Vaknar med en ganska skön känsla i bröstet. Hör fåglarna utanför och jag skickar ett sms till älsklingen att det nog beror på att jag har honom i mitt liv som det känns så bra. Tar mig till jobbet. Äter frukost och dricker kaffe med mamma i andra änden av telefonen. Sen händer något...

Och jag blir så trött på den där känslan som kommer. Oron som gnager i bröstet. Ångesten som lurar på mina axlar. Viskar i mitt öra "du har väl inte glömt mig". Och jag blir ledsen, rädd och så fruktansvärt frustrerad på att det ska vara så svårt att styra mina tankar så de inte tar färste och blir till den där obehagliga känslan. Ångesten som bankar i bröstet.

Om jag bara kunde förstå. Om jag bara kunde värja mig men hur mycket jag än vill så kan jag inte. Den sliter och drar i mig och jag förlorar alltid den kampen.

Och jag förstår inte. Varför ska jag behöva känna mig så ledsen när jag egentligen inte har något att vara ledsen över? Varför ska jag ständigt behöva kämpa emot de där demonerna?

Vet inte hur många dagar det är nu som jag ätit den där hälsokosten istället för min vanliga medicin. Och jag VET ju att det är den tryggheten jag saknar nu när jag inte längre tar den där lilla lilla dosen av de där förbannade pillrena. Jag vill INTE behöva stoppa i mig de bara för att jag ska kunna känna mig lugn.

Vill bara gråta. Krypa ihop och få känna mig liten. Egentligen skulle jag inte vara själv när jag mår så här och Azita har ringt och vill hämta mig men jag vet varken ut eller in. Känner mig bara så jävla patetiskt av att behöva må så här. Och det jobbiga är att det kan vända på nån timme. Rätt var det är så känns det okej och sen kommer de där tankarna över mig igen.

Ett ständigt kämpande med tankarna för att inte falla ner i det där hålet. Kämpa för att tänka rätt. Hur svårt ska det vara egentligen men det ÄR det!

Jahaa...

2011-05-20T15:10:00.001+02:00

...då var det fredag igen. Det innebär antagligen fredagsmys för de flesta men jag tjuvstartade redan igår genom att beställa hem en pizza och tulla på flaskan med rödtjut. Sen dog jag i soffan. Som om de slagit mig med en slägga i huvudet. Klockan tolv vaknade jag yr och klibbig på hela kroppen. Så jag antar att det inte är okej att äta en pizza till idag även om det skulle vara grymt gott så här i fredagsmystider.

Jag skulle vilja göra i ordning på min balkong. Lägga dit en sån där grön tjock gräsmatta, köpa mjuka kuddar till mina stolar, hänga upp blomlådor med icke riktiga blommor i för de skulle jag ta död på inom loppet av en vecka. Vill sitta där ute och äta frukost på lördag och söndagsmornarna. Dricka ett glas kallt vitt vin på kvällen och kunna ta en fika med de som kommer hem och fikar med mig. Typ Mattias. Sen vill jag sommarpimpa min Kronancykel. Jag är ju numera billös och det är min fina Kronan som får förflytta mig framåt. Det är bara det att jag har blivit av med fyra stycken Kronancyklar sen jag flyttade till Gävle så nu tänkte jag pimpa min sprillans nya cremfärgade. Tänkte sätta små söta fjärilar överallt. Det borde göra den lite smer svårstulen.

Så i helgen får det bli EN av de två sakerna att göra. Får nog börja med cykeln.

Japp... så får det bli!

Vad ska ni göra era små rumpnissar??

En lycklig Petti...

2011-05-19T19:39:00.001+02:00

...och den där känslan jag plågades med ett par dagar försvann exakt klockan 06.30 i går morse. Då hämtade min älskling mig och jag fick tillbringa hela dagen och kvällen med honom. Och det känns som det inte spelar någon roll hur lång tid det går för jag känner bara mer och mer för varje gång jag träffar honom. Njuter av att få sitta där brevid honom i bilen, se på honom, ta på honom och jag blir varm i hela bröstet av att bara få vara honom nära.

Vi möter upp min gamla kollega och äter lunch sen åker vi vidare till det där underbara hotellet med utsikt över vackra Siljan. Där är alla de andra gamla kollegorna och de skrattar åt att vi nästan ses lika ofta nu som när vi jobbade ihop.

I december var vi på samma hotell. Åt julbord och min älskling fyllde år då. Vi badade till och med bubbelbad ihop då. Men då var det inte som denna gången när vi ensamma kryper ner i samma bubbelbad. Då hade vi inte en aning om att vi skulle sitta där några månader senare, omslingrade i varandra, kyssandes och förälskade. Jag tror det var ödet. Och jag njuter av att få vara där med honom. Han gör mig så lycklig och jag önskar vi kunde stanna tiden. Jag kan inte riktigt förstå att jag har hittat den där mannen som får mig att känna den där känslan jag så länge längtat efter. Och trots att han säger att det är på riktigt, att han vill vara med mig så vågar jag ibland inte riktigt tro. Jag vet att det är spöken från förr som gör sig påminda men han säger åt mig att sluta tänka så. Och jag försöker.

Han är det absolut finaste som finns. Och stunderna vi har ihop är något jag inte upplevt på mycket länge. Och när jag tänker efter... så minns jag inte om jag upplevt de alls. Inte med den känslan. Inte med så mycket kärlek och passion. Han gör mig galen. Av kärlek. Av åtrå. Och vi får liksom inte nog av varandra.

Jag somnar på hans bröst och vi vaknar innan klockan ringer och som alltid älskar vi det första vi gör. Och jag säger till honom att vi måste vara rädda om det där. Det fina vi har. Sen låter han mig få somna om och han går och äter frukost med kollegan. Nästa gång han väcker mig har han frukost med sig till mig som jag får äta i sängen.

Han är mannen i mitt liv...

2011-05-17T10:57:00.002+02:00

... en sån upplevelse, när jag haft ett sånt där anfall av ångest och panik så sitter oron runt mig som ett skruvstäd. Jag hinner inte mer än slå upp ögonen så känner jag efter. Ja, så jävla dumt men det är så det fungerar. Jag känner efter och liksom letar efter den där känslan. Sitter den kvar? Kommer den igen? Och givetvis så finner jag den lurandes där i bröstet. Det är då jag vill ligga kvar i sängen. Gråta. Ringa mamma och be om hjälp. Men jag försöker vara en stor flicka och går upp och gör de där sakerna jag måste.

Som att ta mig till jobbet och fast att det är min älskade som hämtar mig och kör mig till jobbet kan jag inte le. Jag skäms över att behöva visa honom min svaghet men jag känner mig ändå lättad över att kunna säga honom att det inte denna gången handlar om oss. Eller om honom. Och han förstår.

Jag möter min personal för jag har kallat till möte. Jag lyckas bete mig som den chef jag ska vara men sen tar det liksom slut. Krafterna. För jag känner mig trött. Besviken och ledsen över att känslan från igår sitter kvar. Det är då jag måste vara snäll mot mig själv. Inte slå på mig själv. Bara acceptera att jag just nu mår så här. Helst vill jag bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Tycka synd om mig själv. Ja... jag gör det. Och jag tänker tillåta mig att tycka synd om mig själv idag.

Vill så gärna hitta styrkan i något annat än i de där tabletterna. Så jag funderar på att pröva hälsokost. Kanske det hjälper mot min fruktansvärda PMS också. Det borde vara snällare mot kroppen än de andra substanserna jag stoppat i mig. För vad ska jag annars göra? Jag är tydligen inte stark nog för att kunna styra tankar och känslor själv.

Idag måste jag ta hand om mig själv. Så jag tänker sluta tidigare. Hämta hunden på dagis och promenera i solen. Tänka snälla tankar. Klappa på mig själv.

Livet ska vara hårt... annars är det inte livet!

Likt klamrande fingrar...

2011-05-16T22:46:00.001+02:00

...som gräver sig in i min hals. Ett grepp som hårdnar och jag försöker att kämpa emot. Det dummaste jag kan göra just då och trots insikt och flera års kämpande med logiken så kan jag inte tänka klart. Jag fortsätter gå genom butiken. Bestämda steg och försöker hela tiden andas och hålla mig lugn och upprepar ord likt ett mantra i mitt huvud. Jag vet så väl vad som händer. Och jag vet så väl varför. Och jag vet också att det inte blir mycket värre än så men jag inser mig besegrad när jag känner gråten i halsen och paniken gör mig mer ledsen än rädd. För jag är så trött på det där ständiga kämpandet. Med mina egna tankar. De där demonerna.

Jag var 18 år när första panikattacken kom. Kommer ihåg varenda sekund av den kvällen och framför allt varje dag efteråt som jag gick omkring och kände ständig skräck för nästa attack. Det blev början på ett liv med panikångest och allt vad det innebär. För att göra en nästan 20 år lång historia kort kan jag i alla fall säga att jag ätit medicin till och från sen dess. Inga mängder. Jag har alltid varit emot att behöva stoppa i mig piller för att må bra. Men accepterade att det kanske var det enda för att kunna leva ett normalt liv. Vet man inte vad panikångest är eller aldrig haft så kan det vara svårt att förstå vad det innebär. Och jag tänker inte förklara här heller för det kan vara så olika från person till person. Jag har klarat mig på minidoser av de där tabletterna och läkarna har ofta sagt att den där lilla dosen varken gör till eller från. Men det har varit min trygghet. Och jag har inte velat sluta helt heller. Har velat vänta till allt runt mig är lugnt. Tills jag känner mig trygg. Jag vet inte om rätt tid är nu men jag.....

..... jag vågar knappt skriva det.... men jag har nog slutat nu. Jag glömde jämt. För jag mår ju bra. Tog när jag kom ihåg men då så liten dos att ja... kanske meningslöst, men det har varit min trygghet, min snuttefilt. Ångesten som kommer, paniken som klamrar sig fast ibland sitter mer i mitt huvud än någon annanstans. Alltså mer en rädsla för att bli dålig. För jag har varit riktigt dålig ett par gånger av panikångest och det är inget jag önskar min värsta fiende. Långtidssjukskriven så jag nästan miste jobbet. Åkt hem tidigare från en utlandssemester för att ångesten var så stark att jag stod vid poolkanten och skrek rakt ut. Det minnet har etsat sig fast och det är DEN känslan jag är livrädd för att få igen. Därför blir jag rädd, ledsen och panikslagen när mina tankar och känslor drar iväg med mig... som idag.

Jag ställer ner korgen. Tar upp telefonen och ringer Han med den stora famnen. Han bor i närheten och med panik i rösten och gråten i halsen frågar jag om jag får komma några minuter. Jag gör det man absolut inte ska göra i den situationen men jag lämnar butiken. Flyr! När jag kommer innanför hans dörr brister det och jag kan knappt prata av alla tårar och besvikelsen över mig själv. Min svaghet. För att jag inte tar hand om mig själv utan straffar mig själv genom att inte äta ordentligt, inte lyssnar på min kropp och det gör inte det här steget att sluta med medicinen precis lättare. Och det vet jag. Och därför blir jag också både arg och ledsen på mig själv för att jag har egentligen mig själv att skylla. Han får mig lugn igen. Som han alltid får. Som han alltid har fått och jag tackar högre makter för att jag har honom i mitt liv. När jag något lugnare står i hans hall för att gå kramar han om mig hårt och jag suger i mig av hans trygghet och styrka.

Känns som jag sprungit ett maratonlopp och jag vill inte gå hem till ensamheten. Så jag går hem till min älskade Azita och hon lagar mat till mig. Lagad mat som jag nästan aldrig äter. Och sen får jag krypa upp i hennes knä och hon klappar mig i håret och smeker mig över ryggen. Sånt där som gör mig lugn. Och hon säger "vet du hur glad jag är att jag har dig" men det är ju JAG som är så glad och tacksam över att jag har henne.

Jag fortsätter kämpa lite till. Men jag är rädd. Livrädd. Trots att jag vet att de där demonerna bara sitter i mitt huvud. Att det är mina egna tankar som startar igång alla de där känslorna. Paniken. Ångesten. Jag måste bara komma ihåg att tankar inte är farliga. Men efter nästan 20 års kämpande har jag fortfarande svårt att tänka logiskt när de där händerna klamrar sig fast runt min hals.

Ibland hjälper det att låta den här låten gå på repeat i huvudet!

"In your head, in your head..."

Ohh it`s monday!

2011-05-16T16:45:00.000+02:00

Och jag vaknar med samma känsla i kroppen som jag somnade. Längtan. Den där som höll på att göra mig tokig. Ligger kvar i sängen. Vill inte sticka ut tårna utanför täcket. Vill ligga kvar och lyssna på regnet men mest lyssnar jag på alla fotsteg i trappen utanför. Hör hur porten öppnas och stängs och hela tiden hoppas jag på att min dörr ska öppnas men den förblir stängd. Men så ringer telefonen. Och bara jag ser hans nummer blir jag varm i hela kroppen. Han säger han vill komma förbi en stund.

Så öppnas min dörr till slut. Och fast att vi har träffats i flera månader nu så blir jag lika pirrig i magen varje gång jag ser honom. Känner hur jag liksom ler med hela kroppen. Han kryper ner till mig. Pussar mig miljoner gånger på halsen och jag myser, fnissar och drar in hans doft. Klamrar mig fast runt honom. Lyfter på täcket och låter honom få komma mig nära. Och alla dagars frustrerande längtan är äntligen över.

Inget är som att få vara med honom. I hans armar är jag precis som jag vill vara. Varm, mjuk och lycklig. Där vill jag stanna för alltid och tanken på att vi snart kan få vara så där nära, ofta och utan att behöva känna den där slitande längtan och frustrationen gör mig så oerhört lättad. För jag har våndats, oroat mig och plågats av osäkerhet och nu kan jag äntligen slappna av. För jag vet att hans ord är sanna och att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.

Får man vara så här lycklig?

2011-05-15T21:26:00.000+02:00

Och jag kan bara vara där. Det är som det är. Just nu. Och jag gör allt för att tiden bara ska gå. Få timmarna att försvinna, gå framåt och bli en dag då vi kan ses igen. Jag vaknar av att jag har honom på näthinnan. Är det normalt? Att vakna av att jag tänker på honom? Sen försvinner han inte från mina tankar en endaste gång under hela dagen. Jag gör bara mitt bästa för att kunna se annat än bilden av oss tillsammans framför mig.

Äter frukost som bara växer i min mun. Dricker kaffe och jublar över att det sätter igång magen så att jag kan få gå och tömma. Ja jag vet att det är information som är mer än vad ni begär men är man som jag och går på toaletten en gång i veckan så får det liksom bli dagens höjdpunkt. Då kan ni ju fatta själva vad den där saknaden gör med mig. Jag städar. Viker tvätt och förbannar mitt jävla klädshoppande för när allt är rent finns det ingen plats. Och jag känner för att bara lägga allt i kartonger och skicka iväg till röda korset. För inte fan är jag gladare av alla skor och klänningar när jag ändå inte har det nära som jag vill ha nära. Jag får inte plats med underkläderna i byrån utan säkert hälften av allt ligger ovanpå. Är jag lyckligare för att jag äger mer än en veckoranson bh:ar?

Mitt på dan sover jag en stund. Bara för att få timmarna att försvinna lite fortare. Går ut med hunden och gör mig lite gröt. Fortsätter städa och trycker ner kläderna i lådor och pressar in galgarna brevid varanda i garderoben. Han ringer. Ett snabbt samtal bara för att säga att han hör av sig i morgon. Och jag kämpar. Försöker vara stark. Vet att han finns där men att han inte är hos mig sliter mig i stycken. Jag trodde aldrig man kunde sakna någon så fruktansvärt mycket.

Jag fortsätter ta död på timmarna. Tar fram nål och tråd och lagar hål i kläder och sy i ett axelband som gått av. Då förstår jag på allvar att jag håller på att bli tokig av saknad.

Nu är jag berusad. Ett glas vin räcker. Och jag tittar på klockan och väntar på att den ska bli tillräckligt mycket så att jag kan gå och sova. Sova bort timmarna.

Kan man bli tokig av saknad?

En lördag!

2011-05-15T00:16:00.001+02:00

Jag ska egentligen inte jobba lördagar men jag har varit hos min personal varje lördag sen vi öppnade. Det känns bra att titta till de lite, köpa med kanelbullar och lösa av de så de kan ta en paus. Frukosten idag åt jag med Azita i hennes butik sen lämnade jag henne för att ta hand om min egen. Sen gick liksom dagen av sig själv.

Och jag saknar. Hela tiden. Och även om det känns lugnare i bröstet nu när allt liksom börja falla på plats så är det fortfarande inte enkelt. Jag försöker verkligen att vara stark och han säger att han älskar mig för det. Att jag måste hålla ut lite till och att det snart finns all tid i världen för oss. Men jag kan ändå känna frustration när jag inget hellre vill än att få känna hans armar om min kropp men jag inte får det. Då spelar det ingen roll att han säger att han vill men inte kan just nu.

Jag svarar inte på hans sms. För jag är sur. Som ett tjurigt litet barn. Han skriver igen och jag svarar fortfarande inte. Tjurar. Då skriver han "du behöver inte svara, jag vet att du läser ändå". Då kan jag inte låta bli att le. Skratta åt honom. Och det är det jag älskar med honom. Att han kan få mig att skratta. Att jag har svårt att vara arg på honom. För innerst inne vet jag ju. Förstår att det är svårt just nu. Att han slits mellan det som varit och det som ska bli. Och jag respekterar det.

Men det gör inte mindre ont för det. Den där längtan sliter i mitt bröst men samtidigt är det skönt med den känslan. Det är ju kärlek. Jag önskar bara att sen var nu. Att allt det som måste gås igenom redan var avklarat. Men det kommer ta tid. Och jag har lovat att vara stark.

För honom kommer jag att vara det. Hans kärlek ger mig styrka...

Så därför har det varit okej att dricka vin i min ensamhet. Att sitta i soffan själv med fötterna uppdragna under filten. För jag vet att vår tid kommer.

Love makes me beautiful!

2011-05-14T17:36:00.000+02:00

Jag tror det är så. Att kärleken gör människan vacker. För så känner jag det just nu. Känner hur det strålar genom mina ögon, hur hyn lyser klarare än någonsin och jag behöver inte längre måla mig för att känna mig fin. När jag ser mig själv i spegeln så ler jag och tycker om det jag ser. Kanske beror det på att jag vet att han tycker om det han ser. För han säger det ofta. Hur fin jag är. Och det känns. I hjärtat.

Jag tycker om att känna det han får mig att känna. Jag tycker om den jag blir när jag är med honom. Mjuk, varm, kärleksfull och vacker. Jag tycker om att han får mig att känna att jag duger, precis som jag är.

Jag är inte vackrast i världen, men det räcker att han tycker det!

Tack för de fina orden... älskling!

2011-05-14T01:19:00.002+02:00